Olivier Roy – Saphirnews

Under de senaste tjugo åren har man konstaterat att den stora majoriteten av terrorister som hävdar att de följer
islam består av två grupper, den andra generationen, nämligen ungdomar födda till invandrarföräldrar i Europa och
konvertiter. Enligt Olivier Roy, en statsvetare och författare till Jihad och död (Le Djihad et la mort, 2016), är
den gemensamma faktorn mellan andra generationen och konvertiterna, brytningen med sina föräldrars kultur.

Dagens former av våld som vi bevittnar i dag, det vill säga global jihadism och terrorism, är nya i sin
konceptualisering, i sin idealisering och sin estetik, men inte i termer som betecknar dem, jihad är verkligen en
term lika gammal som islam.

Men bortsett från skrifter av ideologerna såsom Sayyid Qutb och Muhammad Abd al-Salam Faraj (1), det är Abdallah
Azzam (1941-1989) den som först verkligen försökte att sätta på plats en global jihad. Azzam, palestinier med ett
jordanskt pass och lärare i Saudiarabien, började under 1980-talet att uppmana unga muslimer runt om i världen att
gå i kampen i Afghanistan mot Sovjetunionen.

Hans teori om jihad inte är i samklang med juristernas dominerande tradition, för honom är jihad, långt ifrån en
kollektiv skyldighet, en individuell plikt. Det han menade med andra ord är att det faktum att det finns kämpare
som utför jihad betyder det inte att andra muslimer är undantagna. Alla är lika skyldiga till det.

Global terrorism ledd av globaliserade aktivister

Azzam avviker sålunda från den klassiska islamiska lagen enligt vilken jihad är begränsad till en viss tid och plats
och måste proklameras endast av de behöriga myndigheterna, dessutom kan en minderårig delta endast med sina
föräldrars tillåtelse. Det finns till och med ”lärda” inom jihadist rörelsen som kan förklara att en kvinna inte
behöver tillstånd från sin make för att ansluta sig till jihad, som egentligen är en brytning med den muslimska
traditionen.

Azzam också tillägger att en muslim inte behöver vara personligen påverkad av fiendens angrepp, den behöver inte
vänta på ett hot blir verklig mot sitt territorium, utan tvärtom måste denne gå ut och försvara vilket muslimskt
land som är i fara. Dessutom är jihad för Azzam inte bara ett krig för att försvara ett muslimskt territorium, det
är en dygd, ett andligt arbete där jihadisten kommer att lära sig att bli av med alla personliga kontakter, familj,
nation, etnicitet och stam. Tanken är att bilda en trons riddare som kan transporteras var som helst i världen,
förenad med en esprit de corps och utan samband med något samhälle.

Azzams projekt är därför inte att skapa en islamisk stat. Han kommer att säga detta mycket tydligt till de avgående
volontärerna i Afghanistan, till vilka han påpekade att inte störa den afghanska politiken. När kriget är vunnet,
tillade han, kommer volontärerna att lämna landet och gå och slåss någon annanstans. Slutligen är det viktigt att
betona att denna uppfattning om jihad inte är terroristisk i sin natur. På 1980-talet attackerade internationella
jihadister inte sovjetiska civila, flygplan, diplomater osv. Deras jihad var rent militär.

Abdallah Azzam mördades 1989 av okända och den organisation han grundade togs över av Usama bin Ladin som
introducerade terrorismen som en metod för handling. Den gemensamma faktorn för Azzam och bin Laden är att denna
terrorism är global och ledd av aktivister som också globaliseras. Oavsett ursprung är de inte kopplade till ett
visst land eller till en nationell kamp. Första gången man använde dessa internationella kämpare var i attacken mot
World Trade Center 1993. Under 1990-talet, kommer flera attacker att följa, som attackerna mot USA: s ambassader i
Östafrika eller skjutningen av en robot mot USS Cole i Jemen 2000.

En ny typ av terrorism: inhemsk terrorism

Det som är ny sedan dess uppdykandet 1995 är en ny typ av terrorism, den inhemska terrorismen som är terrorism som
rekryterar utbildade ungdomar i Europa. Detta fenomen kommer att bli dominerande från den 11 september 2001. För det
andra blir alla attacker självmordsattacker. Denna dubbla utveckling förklarar förekomsten av liknande banor i
attackerna under de senaste tjugo åren.

Ta exempel med Khaled Kelkal från den algeriska GIA, han startade kedjan av attackerna i Frankrike 1995 i Lyon. Han
började med attacker mot franska kollektivtrafiken och dödades under en av dessa attacker. Mellan Kelkal och
attacken mot Bataclan är det möjligt att spåra en kontinuitet.

Under dessa tjugo år har den stora majoriteten av terrorister faktiskt kommit från två grupper: den andra
generation, nämligen ungdomar som är födda till invandrarföräldrar i Europa och konvertiter. Den andra generationen
utgör ca 65 % av tottalet och konvertiterna ca 20 % med uppenbarligen variationer.

22 år efter, tid för en ny generation

Första fråga, Varför är 22 år senare andelen av andra generations jihadister konstant? 22 år senare är egentligen
tiden för en ny generation. Man förvänta sig att en tredje generation skulle ta plats men på fältet när vi tittar
närmare ser vi ibland närvaron av första generations deltagare bland jihadisternas men vi har nästan ingen från den
tredje. Det är ett märkligt fenomen, andra generationen verkar vara en konstant.

För sin del är antal konvertiter av tottalet nästan överallt 20 % – 25 %, till och med 30 % i vissa fall. Siffrorna
är likadana i Frankrike, Tyskland, USA, Storbritannien, Holland, Danmark. Om vi hade att göra med en muslimsk
befolknings uppror som skulle känna sig förtryckta av neokolonialistisk imperialism eller rasism och islamofobi,
varför skulle andelen konvertiter bli omkring 25 % under 20 år?

Tredje element. Praktiskt taget ingen av dessa ungdomar har ett religiöst förflutet, nästan ingen av dem deltog i
undervisning på en madrasa (koranskola), ingen har en examen i religionsvetenskap. För det mesta inträffade religiös
radikalisering och beslutet att flytta till politiskt våld samtidigt. Bland franska, tyska och brittiska jihadister
är hälften av dem brottslingar, lite mindre bland de belgiska. Deras brott är inte relaterade till islam, det är
drogerna, bankattackerna, som förde dem till fängelse, där de blev radikaliserade. Fängelset är, som vi vet, det
stora centrum för radikalisering.

Dessutom varför finns det en överrepresentation av nordafrikaner? Detta uttalande har ifrågasatts. Det är ett faktum
att i Tyskland överskrider de som har turkiskt ursprung dem som kommer från Nordafrika men radikaliserade turkar når
inte ens 10 %. Varför? Varför i Holland och Belgien är de ansvariga för dessa attacker marockaner och inte turkar?
Under attackerna i Storbritannien under våren 2017 av fem terrorister som sprängde sig var endast en
indisk-pakistanier, det här motsvarar inte den muslimska demografin i Storbritannien.

Döden ligger i hjärtat av det jihadistiska projektet

En annan observation och en annan fråga: Varför nästan alla terroristceller har syskon? Hälften av de tjugo
medlemmarna i gruppen Bataclan-Zaventem var syskon. Man skulle bli frestad att säga att orsaken ska sökas i
familjen, men nej, det finns ingen familj, fäderna, farbröderna är frånvarande, det finns bara bröderna.

Och varför en överraskande del av jihadisterna, ca 20 % av männen, se till att göra sin fru gravid innan de dödas?
När det gäller de som åkte till Syrien är det systematiskt, de alla gjorde sin fru gravid inför resan och
organisationen driver dem i den här riktningen innan de dödas. Det är fantastiskt, för dessa män skaffar barn när
de vet att de inte kommer att uppfostra dem.

Förhållandet med föräldrar är också intressant. I allmänhet förstår föräldrar inte varför deras barn vänder sig till
våld. Ett stort antal ungdomar, som bröderna Abaoud och Abdeslam som var involverade i attackerna i 2015 i
Frankrike, skriver ett testamente. I allmänhet går de till sin mor och inte till sin far. De uttrycker ofta hoppet
att hon kommer att kunna komma in i paradiset, trots att hon är en dålig muslim, tack vare sonens martyrdom. Med
andra ord vänder de om generationsrelationen genom att bli andliga föräldrar till sina föräldrar, samtidigt som de
vägrar ta föräldraansvar eftersom de vägrar att uppfostra sina egna barn.

Varför har alla terrorister de senaste åren dött i attackerna? Mannen som begick Manchester Arena bombningen den 23
maj 2017 kunde ha lämnat sin ryggsäck under sitt säte och lämnat rummet innan han detonerade bomben han hade gömt
där, han valde att dö istället. På samma sätt är de som angriper polisen med en kniv säker på att dö. Det finns bara
en möjlig slutsats, döden ligger i hjärtat av jihadist projektet. Det är inte uppbyggandet av ett samhälle eller en
islamisk stat som lockar jihadister, det är döden.

Ett sista huvudelement är ikonoklasmen (förstörelse av vanligtvis religiösa monument av politiska eller religiösa
skäl). Jihadister förstör allt som är kulturellt och inte bara det som är uttryck för hednisk eller kristen kultur.
När Mosul föll i juni 2017, sprängde de den historiska moskén al-Nuri där al-Baghdadi proklamerade Kalifatets
återkomst år 2014. Vi måste också ta hänsyn till våldets estetik, Daeshs halshuggningar som förskräcker oss och med
goda skäl, är regisserade enligt estetiska koder som har lånats från mexikanska narcos.

Det är välkänt att Daeshs propaganda spelar grundligt på dagens ungdomskultur estetik (inte alla ungdomar, förstås),
videospelkulturen, extrem våldsamma filmer och så vidare. Det estetiska resultatet är en islamisering av dagens
västerländska ungdomskultur. För att ge ett exempel, det finns en stor skillnad mellan hur en saudisk och en
jihadist bödel agerar, mellan dessa två finns det ett gemensamt element, halshuggning, men scenen, berättelsen,
estetiseringen är helt annorlunda.

Daeshs strategi leder till Daeshs död

Alla dessa element leder mig att säga, som jag redan har sagt tidigare, att i hjärtat av jihadist projektet finns en
viss nihilism. Termen kanske inte är väl vald eftersom dessa aktivister tror att de kommer till himlen, eftersom de
är uppriktiga troende är det inte klokt att prata om nihilism i den meningen. Faktum är att de inte har något
projekt på jorden, de dödar sig själva och så många människor som möjligt, kallt, utan känslor. Al-Qaidas stora
genidrag som sedan togs över av Daesh är att ha tillåtit nihilistiska, morbida, dödliga känslor vara en del av deras
stora heroiska islamiska berättelse eftersom de är goda muslimer när de agerar som de gör.

Det finns dock något i deras handlingar som är oförståelig ur en rationell synvinkel, Daeshs strategi leder till
Daeshs död och allt det skapade från början leder till dess undergång. Daeshs seger är omöjligt om inte Daesh anser
att västvärldens samhällen kommer att kollapsa under sina egna rädslor som en effekt av förvirringen. Det var bin
Ladens illusion, förresten, men sakerna gick mycket annorlunda.

Jihadisterna pekar på ett andligt tomrum, en stor ångest. Dessa unga kämpar inte för ett nytt samhälles utopi. Även
om det finns några fall, dock tvivelaktiga om unga som åker för att arbeta med islamisk humanitärism, tar knappt
någon av dem vägen till Irak eller Syrien för att ta hand om människor, deras mål är den beväpnade kampen.

Om de inte har någon kontakt alls med samhället, de har det inte heller med det muslimska samfundet. Det finns inga
exempel på unga jihadister med en pro-palestinsk militantbakgrund, ingen av dem kom till Europa med det muslimska
brödraskapet. Det enda undantaget är Hizb ut-Tahrir, den första organisationen som kom ut på marknaden, så att säga,
på 1990-talet med idén om ett omedelbart globalt kalifat. Denna rörelse som förespråkar ett icke territoriellt
globalt kalifat, efter att ha förvärvat under 2000-talet ett stort inflytande bland unga brittiska andra generations
studenter, minskade så småningom eftersom den vägrade väpnat våld. När de unga såg uppkomsten av al-Qaida och Daesh
lämnade de mer eller mindre Hizb ut-Tahrir. En splittring inträffade varifrån föddes det som heter Islam4UK och som
är involverad i de senaste attackerna. Men det här är undantaget, inte normen.

Prioriterade till social och kulturell återanslutning av religiösa

Skillnaden mellan befolkningen av muslimskt ursprung i Europa och dessa grupper av radikaler är väldigt stort. De
lever alltid marginaliserade från den muslimska befolkningen både sociologiskt, kulturellt och till och med
religiöst. Ingen vanlig muslimsk organisation har 25 % konvertiter, förutom kanske några nysufi broderskap.

Den stora andelen av konvertiter är enligt min mening en stor viktig faktor, eftersom den gemensamma punkten mellan
andra generationen och konvertiterna är just brottet med deras föräldrars kultur eller närmare bestämt brottet med
relationen mellan religion och kultur som existerade hos deras föräldrar. Som regel har de första generationernas
invandrare i Europa inte kunnat överföra den kulturella islam, deras ”nationella islam” förutom turkarna, som enligt
min mening förklarar den mycket lilla andelen turkar bland radikalerna. Hos den turkiska befolkningen, av olika
anledningar, har språket och kulturen överförts, särskilt tack vare Ankara regeringens arbete, vilket inte har några
negativa effekter.

Denna ackulturation (process av kulturell och psykologisk förändring) av den religiöse leder till en form av
irritation hos denne som inte längre kan etablera en kultur eller ett socialt liv. Det genererar en islam som också
är asocial.

Det är därför nödvändigt ett omfattande arbete med kulturförändring och religiös om socialisering av den religiöse.
Självklart kommer metoderna att blir olika beroende på om man gör det i länder med muslimsk majoritet eller länder
där muslimer är en minoritet. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att krisen med den religiösa kulturen också
påverkar traditionella muslimska länder och det uttrycks genom salafismens framgång som per definition är en religiös
förklaring utan någon kultur. På så sätt visar salafismen, även om det verkligen inte är orsaken till terrorismen,
att den har mycket gemensamt med den senare i det sätt på vilken den ser på förhållandet mellan kultur och religion.
Därför ska man prioritera den religiösa sociala och kulturella återanslutningen, vare sig i Europa eller i muslimska
länder.

De kristna börjar uppleva samma fenomen av ackulturation i länder där sekularisering är så stark att dessa
gemenskaper slutligen börjar känna sig marginaliserade i sitt eget samhälle. I Frankrike tenderar de att
återuppbyggas som en trosgemenskap med ett förhållande av spänning och konflikt med det dominerande samhället.

Ackulturation påverkar faktiskt alla religioner, men det tar en extrem form inom islam på grund av konflikterna i
Mellanöstern, på grund av de migrationer som förstärker den och också för att det idag finns radikala islamiska
organisationer som predikar på global nivå för ett totalt brott med den befintliga världsordningen. Om du är en ung
person som söker radikalisering eftersom du är globaliserad, finns det bara en plats att gå, Daesh och Daesh
mästerliga drag ligger i att den har varit duktig på att spela på det.

Och ändå kommer Daesh att försvinna från Mellanöstern. Vad kommer finnas kvar efter? Vad kommer att finnas kvar av
dessa ungdomar som kommer tillbaka från Syrien och Irak? Vad ska dessa unga människor göra som alltid kommer att ha
samma känsla av uppror i förhållande till världen och samhället? Var ska de gå? Kommer de att hitta på en ny
islamisk orsak eller något helt annat? Det här är de långsiktiga frågor som vi behöver tänka på, långt bortom från
den kortfristiga frågan om säkerhet och terrorism.

Anteckningar:

1. Den egyptiska intellektuella Sayyid Qutb (1906-1966) antog mer extremistiska idéer, efter att ha lämnat det
Muslimska brödraskapet, för att legitimera militära aktioner mot den egyptiska regeringen som han anklagade för
avfall. Han hängdes av Nasser. Muhammad Abd al-Salam Faraj (1954-1982) var en lärjunge till Sayyid Qutb, han är mest
känd för sin broschyr Den felande länken (Al-Farida al-ghaiba), där han betonade vikten av jihad. Han dödades 1982
på grund av sin roll i mordet på den egyptiska president Sadat.

Denna artikel är en transkription från Olivier Roys tal till Oasis Scientific Committee i Villa Cagnola, 29 juni
2017. Texten har granskats av författaren.

Olivier Roy, en politisk forskare, specialist i islam och författare till många böcker, inklusive The Fear of Islam
samt (2015); Jihad and Death (2016).