Helena Benaouda

Hur ska man beskriva henne? Hennes yttre attribut verkar inte vara så viktiga men hennes personlighet är desto mer intressant. Hon är en 29 år gammal fransyska, sprudlande, glad, gästfri. Behaglig som person. Hon talar knackig engelska. Lika knackig engelska som min franska så vi turas om och byter språk hela tiden fram och tillbaka. Hon vill inte att jag ska skriva hennes rätta namn. Hon säger att jag kan hitta på ett namn som jag kan använda i denna artikel om henne. Hon får heta Jean. Jean de Cote Azur… Hon påminner lite om sin namne, modig och envis som hon är, men ändå skör på något sätt, hon vill inte ha repressalier, hon vill inte att hennes franska släktingar ska känna igen henne och börja bråka med henne för att hon berättar om sitt liv. Hon säger flera gånger att hon bara vill få vara och leva ifred.

Jag träffar henne i hennes hem. Vi sätter oss och dricker café au lait och hon bjuder på croissants, pain du chocolat och smakrik ost på en bricka. Hennes tre barn leker i lekrummet och kommer och hälsar artigt och tittar lite på godsakerna på brickan. När de fått lite pain du chocolat frågar de vädjande: Apres l ecole on va au parc, maman? D´accord? (Vi går väl till parken efter skolan, mamma? Oui, oui d accord! Jadå.

Sedan är de plötsligt tillbaka bland leksakerna. Söta, glada barn, den äldsta 7 och den yngsta 2 år. Familjen bor vid Cote Azur. Pappa jobbar. Mamma är hemma. Hon går till parken med sina barn, hon följer dem till skolan. Hon handlar. Hon hälsar på sina vänner. Hon är ofta ute och går och rör på sig, hon är mån om sin egen och barnens hälsa och hon går på jympa en gång i veckan. Då passar hennes man barnen. Han jobbar mycket, det måste han eftersom hon inte kunnat få arbete, efter att hon blev muslim och tog på sig den muslimska klädedräkten. Men paret är uppenbarligen lyckligt med varandra och han ställer alltid upp när hon vill göra något själv, för sin egen skull. Snart får han allt mer att göra: alla myndighetskontakter måste snart skötas av honom, hon kommer inte att få gå till skattemyndigheten, inte till försäkringskassan, inte till banken, inte till föräldramöten i skolan. Tur att en del av dessa kontakter kan skötas per telefon eller internet numera, säger hon.

Kvinnan framför mig har en stark personlighet. Egna åsikter som hon inte är beredd att ge upp. Jag säger till henne att jag kanske inte tycker som hon om allt men jag tycker att hon har rätt till sina åsikter. Någonstans minns jag att Voltaire ska ha sagt något liknande.

Jag frågar henne om hur hon ser på sin framtid som muslim i Frankrike. Hon säger att det är svårt och kommer att bli svårare. Att hon inte vet om hon kan bo kvar. För snart får hon kanske inte gå ut längre. Hon är gravid och ska få barn i november. Men hon kanske tvingas föda ensam hemma och hon har inte fått gå till barnmorskan alls under graviditeten. Men hon säger att graviditeten verkar gå normalt – men är väldigt orolig för ifall att det blir komplikationer. Då kan hon eller barnet dö.

Jag ska kanske helt enkelt ge efter och klä mig som andra vill bara för en dag för att mitt barn ska överleva, om det blir komplikationer, säger hon. Det kanske hon måste, men hennes tårar rinner av tanken på förödmjukelsen.

”Varför får jag inte vara som jag vill?, Varför ska andra bestämma över vad jag har på mig? Det här är mitt land! Jag är född här – jag har aldrig bott någon annanstans, jag kan knappt något annat språk än franska… varför ska jag behandlas på detta sätt? Varför får jag snart inte gå ut med mina barn och leka – utan ska sitta i hemarrest som en kriminell?

Hon tittar på mig intensivt och griper min arm. ”Kan du hjälpa mig?” Vart kan jag ta vägen där jag kan vara fri att klä mig som jag vill, vara som jag vill, tro som jag vill” Var kan jag föda mitt barn där jag kan få läkarvård? Hon har tårar i ögonen igen.

Jag frågar om muslimerna i Frankrike har reagerat, protesterat på något sätt. Hon skakar uppgivet på huvudet: Nej, även många av dem är emot oss! Det finns sekulära muslimer som debatterar och som hörs och som håller med om alla dessa restriktioner mot muslimer! De förstår inte att när som helst kan dessa drabba dem själva. Det är bara en tidsfråga. Detta kan gå hur långt som helst. En dag kanske säger regeringen att alla som har muslimskt namn måste byta bort det eller betala böter, kanske en muslim kommer inte få ha kvar sitt franska medborgarskap – eller kunna köpa en fastighet. De inser inte var detta kan leda, utan tror att detta bara drabbar andra – troende. Men jag tror att detta kommer så småningom att drabba alla muslimer och alla med muslimskt ursprung oavsett om de tror på Gud eller inte!

Jag vet inte vad jag ska säga, i huvudet ringer tre ord: La liberte. Egalite. Fraternite. Och plötsligt tänker jag på det tyska ”Arbeit mach frei”. Jag harklar mig och säger att kanske hon kunde försöka ta sig någon annanstans och föda sitt barn i alla fall. Så att de båda inte riskerar livet. Men hon har inte släktingar annanstans än i Frankrike.

Det är dags för mig att gå – och för henne att följa sina barn till skolan. Hon tar på sig sin mörklila stora kåpa och sist av allt sin nikab. Barnen har hjälpt varandra och skolbarnen står klara med sina ryggsäckar för eftermiddagens skolpass. Den lilla har klättrat upp i sin sittvagn och studsar lite upp och ner glad över den kommande promenaden.

Det hugger till lite nånstans i hjärttrakten. Hon kanske inte får så många promenader i framtiden.

Jean de Cote Azur säger att hon känner sig så stark bakom sin nikab. ”Kanske är det därför folk inte tycker om det”. De kanske känner på sig att den som har nikab är stark. De kanske känner sig svaga eller hotade inför en sådan kvinna.

Jag håller med. Med facit i hand kommer man inte befria kvinnorna från nikab – utan döma dem till husarrest, isolera dem helt och hållet genom ”burka-förbud” som det nämns i media. Så det måste handla om rädsla.

Jeand Cote Azur skrattar till lite – kanske kan jag ha på mig en sån där sjukhusmask när jag ska föda. Jag kan ju alltid säga att jag är rädd för förkylningar.

Vi kramas och tar farväl.

Jag ler för mig själv på hemvägen. Vilken kvinna!

När jag var 15 år ville jag befria kvinnorna från nikab… knappast tio år senare var jag själv muslim och bar hijab. Sedan tyckte jag länge att nikab verkligen är överdrift. Jag anser fortfarande inte att de islamiska källorna säger att man ska ha nikab, men jag har lärt mig att respektera folk som tycker annorlunda än mig. Det tar inget från mig, det kostar mig inget. Men det ger mig nya erfarenheter och nya vänner. Intressanta, annorlunda vänner. Det vill jag inte vara utan. Jag får ett rikare liv. Om andra inte accepterar mig är det dem som får ett fattigare liv! Jag är idag en Jean D Cote Azur rikare. Jag tror att jag kommer att träffa henne igen. Då kan jag berätta för er hur det gick med hennes förlossning och hur hennes liv har blivit efter ”burkaförbudet” i Frankrike.

IIF:s Redaktion

Artikeln skrevs under en resa till Frankrike som författaren gjorde i juli förra året. Vi publicerar den nu när burkaförbjudet har börjat gälla i Frankrike.

Vi kommer att fortsätta berätta om ”Jean de Cote Azur” i en kommande artikel.