Noor Alyacoubi – Gaza – The Palestine Chronicle

 

Abdel Jawwad var överväldigad av spänning när han räknade ner dagarna till ankomsten av sitt första barn, en liten pojke som han och hans fru redan hade döpt till Elias.

Trots den kvävande verkligheten av det israeliska folkmordet i Gaza – en verklighet som släckte även de minsta glädjeglimtar – vågade Abdel Jawwad drömma om en ljusare framtid.

Från djupet av sitt hjärta hoppades han på ett slut på kriget, ett mirakel som skulle tillåta hans son att födas in i en värld fri från rädsla och skräck. Ändå faller drömmar ofta sönder i Gaza under verklighetens hårda tyngd.

En vecka innan hans frus förlösning krossades dessa drömmar.

I början av oktober inledde den israeliska militären en plötslig, intensiv och omfattande attack mot Jabaliya-lägret. Norra Gazaremsan blev en dödsfälla när bomber regnade ner över bostadsområden.

När de israeliska styrkorna invaderade de nordliga zonerna och riktade in sig på allt och alla, flydde Abdel Jawwad, tillsammans med sin gravida fru, Ihsan, hans yngre bror och hans systers svärföräldrar sitt hem i Al-Salateen-kvarteret, väster om Jabaliya-lägret. Strax därefter belägrades hela det norra området.

De lämnade efter sig allt de ägde – deras hus, minnen och förberedelser för Elias var nu överlämnade till stridsflygplan.

”Vi trodde att det skulle bli en snabb, brådskande militär attack mot Jabaliya som skulle sluta inom ett par dagar”, sa Abdel Jawwad ironiskt. ”Jag tog bara två små svarta väskor med några kläder till mig själv, min fru och vårt ofödda barn.”

Innan Jabaliya-attacken hade Abdel Jawwad och Ihsan utgjutit sin kärlek och hopp för att förbereda Elias ankomst. Ihsans familj hade skänkt dem babykläder och väsentligheter värda över 500 US dollar och en spjälsäng som kostade nästan 300 US dollar.

”De ville bara göra Ihsan glad och lyfta hennes humör mitt i den sorg drabbade verkligheten”, beklagade Abdel Jawwad. ”Men här är vi, fördrivna och vilsna.”

Abdel Jawwad och Ihsan hade föreställt sig att Elias förde in fred i deras liv, hans rop symboliserade inte rädsla, utan en ny början. De fördrevs dock med bara två babydräkter ifall han föddes under deras förflyttning.

Dagarna gick och Ihsan passerade den beräknade datum för förlösning.

Stressen av förflyttning, förlusten av hennes bror i ett israeliskt missilangrepp och osäkerheten om deras hem vägde tungt på hennes mentala och fysiska hälsa. Under hela hennes nio månader långa graviditet hade Ihsan också lidit av brist på nödvändig näring på grund av den pågående blockaden.

Läkare upptäckte att Ihsans hälsa försämrades, och hennes blodtrycksproblem krävde ett akut kejsarsnitt. Den 15 oktober föddes Elias.

Elias ankomst väckte bitterljuv glädje. ”Vår lycka var ofullständig”, beskrev Abdel Jawwad. ”Jag oroade mig för min fru, som led av komplikationer efter operationen, och jag kunde inte sluta tänka på om vårt hus fortfarande stod kvar eller hade blivit förstört.”

På grund av bristen på nödvändig näring – såsom ägg, kött, fågel, frukt och grönsaker – som behövs för Ihsans återhämtning, läkte hennes sår inte ordentligt. Allvarliga infektioner satte in och orsakade henne olidlig buksmärta i över en månad. Smärtan ökade Abdel Jawwads ekonomiska och känslomässiga bördor.

Med transporter i Gaza lamslagen av bränslebristen, var Abdel Jawwad tvungen att anlita en privat sjuksköterska för att besöka deras hem tre gånger i veckan för att behandla Ihsans sår.

Trots dessa ansträngningar förvärrades hennes tillstånd. Slutligen ordnade Abdel Jawwad att Ihsan fördes till Al-Hilal-sjukhuset, som ligger tre kilometer bort.

Att hyra en privat taxi för flera resor ansträngde ytterligare deras magra ekonomi.

Ihsans lidande höll i sig i två månader innan hennes sår till slut läkte.

Samtidigt ställdes paret inför utmaningar när de skulle skaffa kläder till bebisen Elias.

De skyhöga priserna i Gaza gjorde det omöjligt för Abdel Jawwad att köpa nya kläder.

”Några vänner och familjemedlemmar gav oss några kläder till Elias,” sa han.

”Vi klarar oss med det vi har fått. Inga av de nya kläderna vi köpte till honom innan vi flydde har använts.”

 

Ett liv sått med kamp

Abdel Jawwad, 30, gifte sig den 3 september 2023, bara en månad innan Israel släppte lös sitt krig mot Gaza. Hans förlovning och äktenskap ordnades hastigt på två månader.

”Jag ville göra min far lycklig innan hans cancerbehandling utomlands,” förklarade Abdel Jawwad i en bruten ton.

”Lyckan kom knappt in i vårt hem förrän det var uppslukat av mörker igen.”

Från en ung ålder hade Abdel Jawwad burit tyngden av sin familjs kamp.

En ljus och framstående student tvingades han överge sin utbildning efter 12:e klass för att försörja sina föräldrar och sex syskon. ”Jag visste att om jag tog examen, skulle jag känna mig knäckt när jag såg mina vänner gå till universitetet medan jag inte kunde,” sa han. ”Jag ville skydda mig från den smärtan, eftersom jag visste att min familj inte hade råd med det.”

Som 17-åring bytte Abdel Jawwad sina drömmar mot arbetskraftens hårda verklighet. Han arbetade i smedjor, snickerier och tygaffärer och tjänade vad han kunde för att hålla sin familj flytande. Varje dollar han sparade gick till hans dröm om äktenskap.

Efter nästan 10 års hårt arbete och med hjälp av vänner och familj lyckades han säkra en blygsam lägenhet nära sina föräldrars hem och möblera den. Hans bröllop var ett sällsynt ögonblick av glädje i hans liv.

”Jag var så glad att få börja mitt liv med min fru,” sa han. ”Jag hoppades på dagar som skulle kompensera för åren av kamp.”

Men glädjen blev kortvarig.

När Israels aggression började den 7 oktober 2023, tvingades Abdel Jawwad och hans familj att evakuera sitt hem i norra Gaza till Beit Lahia. Hans far, mamma och två yngre bröder flyttade söderut för att invänta medicinska tillstånd för sin fars behandling utomlands.

Tragiskt nog fick hans far tillståndet och lämnade Gaza, men hans mor och bröder var fångade i söder av israeliskt påtvingade checkpoints som delade remsan i två delar.

Under tiden stannade Abdel Jawwad kvar i norr och tog ansvar för att ta hand om sin fru, yngre bror och systers familj samtidigt som han oroar sig för sin mamma och syskon i söder.

”I ljuset av skyhöga priser och min arbetslöshet kan jag knappt klara mig”, sa han. Tidigare arbetsgivare erbjöd ibland ekonomisk hjälp, men det räckte inte. ”Jag känner tyngden av det hela – de skyhöga kostnaderna, bristen på arbete och den ständiga osäkerheten. Men jag måste fortsätta. Det finns inget annat val.”

Abdel Jawwad drömmer om dagen då han kommer att återförenas med sina föräldrar och yngre bror, som han senast såg i oktober 2023. Han håller fast vid hoppet om att återvända till sitt familjehem, även om han är osäker på om den dagen någonsin kommer.

Framför allt önskar han ett fridfullt och stillsamt liv för Elias – ett liv orört av krig och terror, där hans son kan växa upp fri från rädsla. För Abdel Jawwad är denna vision om en bättre framtid för Elias ljuset som vägleder honom genom mörkret.

 

 

Originaltext: ‘I Have to Keep Going’ – Raising a Baby during the Gaza Genocide