Salam Adlbi Sibai

 

”Jag tänker, alltså finns jag”, sa Descartes.

Jag ödmjukt lägger till: ”Jag hatar, alltså lider jag av låg självförtroende.”

Det är mycket svårt att hitta en person som fokuserar sitt liv på att hata något eller någon, och som inte lider av låg självkänsla och brist på förtroende på sig själv.

Denna situation är vanligt. Vi har alla känt någon som behöver lyfta fram sitt hat mot en annan person (det kan vara en släkting, vän eller t o m en offentlig person) för att avleda uppmärksamheten från sina egna misslyckanden. Det är ett sätt att fly sitt ansvar. Det är också ett rop på hjälp, ungefär: ”Jag vet inte hur jag ska handskas med mina problem.”

Detta rop är olika i varje enskilt fall. Till exempel, ibland är det ett väldigt högt skrik av smärta som: ”Jag vet inte vem jag är!” I detta fall handlar det oftast om en identitetskris, vilket knappast kan ske om det inte finns ”något vi tror att vi hatar” och därför överdriver vi i dess diskvalificering och ”något som vi tror att vi älskar” och därmed överdriver vi i sin värdering.

Ett exempel är när vi förkastar vårt ursprung till den grad att vi förvränger våra liv och våra ansikten med avsikt att låtsas ”modernitet, framsteg och artighet.” Oftast resultatet är en förnedrande och löjeväckande blandning av pajaseri.

Detta kan hända när som helst i våra liv eftersom vi är alla individer, även om det händer framförallt i tonåren. Problemet uppstår när det är ett systematiskt tillvägagångssätt i våra liv och inte en tillfällig situation. Men det finns något som förvärrar, ibland, denna situation, nämligen övergången från en sociopolitisk auktoritärt sammanhang till en demokratiskt sociopolitisk.

I det senare har vi möjligheten att reflektera, ifrågasätta, gräva i frågor som berör oss genom föreläsningar och möten med andra. Men på en plats straffad med en grym diktatur, tvång och rädsla sätter vi själva på oss, inte bara i vårt sociala och familjära beteende, men även i vårt eget tänkande, som ett sätt att överleva.

Vissa människor när de lämnar den snäva sociala kontrollen påtvingad av ett auktoritärt sammanhang, reagerar ofta tanklöst och sjuklig. Vilken dum teknisk uppfinning som helst, eller ytlig filosofisk reflektion eller någon personlig relation ”känslomässigt animerade” destabiliserar dem, de känner sig upplysta (eller snarare blinda) av ”sanningen”. Om de dessutom inte har något förtroende för sig själva, utvecklar ett djupt hat för vilka de är (för dem ”vilka de var”), och allt som deras föräldrar har kämpat i åratal för att undervisa och förmedla, detta händer eftersom de måste motivera sig själva och de gör det genom att anta en attityd som vi kan beskriva som arrogant och även främlingsfientlighet mot deras eget ursprung.

De tror att de har återupptäckt Amerika och ägnar sig till att förakta allt att en dag hade fyllt dem med kärlek och respekt.

Det är sorgligt och bittert att därför man ändrar geografiskt sammanhang, bestämmer vi oss för att sluta vara oss själva. Men när detta sker baserat på en djup, personlig reflektion, är detta en välkommen förändring, eftersom den är baserad på samvetsfrihet som alla har rätt till. Men när reaktionen sker enbart på grund av olyckliga upplevelser, ger detta mycket att tänka på. Speciellt när påståendet att man har antagit en viss tanke leder till att systematiskt attackerar och förödmjukande andra.

När någon är säker om vem man är och att det är så för att han har fritt valt det, behöver inte attackera andra och är inte rädd för offentliga och privata demonstrationer av andra ideologier eller religioner. Dessutom är individen kapabel att kritisera på ett konstruktivt sätt både det som är hans ursprungliga arv och det som är hans genom adoption, utan att tvinga andra eller vill bli besvärade för att de vill bli som de är.

Så när en vän till oss från en familj som är kristen, muslim eller av någon annan religion, omfamnar en annan religion eller förklarar sig ateist, och föraktar alla de värden som hans/hennes föräldrar har lärt honom/henne och allt det arbete de har ägnat för att uppfostra honom/henne genom förtäckta förolämpningar och förnedring och uttrycker i privata och offentliga sammanhang ett oförklarligt hat för hela sitt kulturella bagage, är detta bara en tydlig signal att han/hon har fortfarande mycket att lära om sig själv och behöver tänka mer på vem han/hon är i världen.

Efter detta är det också värt att nämna ett annat allvarligt problem: ”sekularismens kidnappning.” Tyvärr, i vissa fall finns det människor som tror att de har rätt att kapa sekularismen in till sina trångsynta sätt att förstå den.

Liksom några andra också gör det med religionen. De förstår det på ett förminskat sätt och de vill att världen ska förstå det på samma sätt. Det är obegripligt att vi kallar de senare extremister men inte de första, i själva verket gör båda exakt samma sak: att missförstå något och tvinga det på andra på ett brutalt sätt. Båda attityder delar samma grad av orättvisa och dårskap.

En annan fråga är varför vissa människor tror att sekularismen är synonymt med aggressivitet och brist på seder? Sekularismen är precis tvärtom! Bortsett från att det inte finns något i sekularismen som motsätter sig till det fria och oberoende utövandet av religion.

Sekularismens mål är inte att religionen försvinner, utan en ”jämlik regularisering av dess närvaro i det offentliga rummet plural.” (1) Vilket är två radikal olika saker.

Som Moreras påpekar: (2)

”Det riktig ironiska har varit att se hur tal med tydligt främlingsfientligt innehåll har höljts i en uppenbar slöja av utveckling som gör anspråk på en sekularism som formulerar bakom sig klar islamofobiska känslor.” (3)

Det finns också något annat som väcker uppmärksamhet och det är den stora likheten mellan diskurs och beteende hos extremister av alla slag (Lesley Hazelton (4)). Ett belysande exempel kan vara religiösa fundamentalister och extremistiska ”ideologer” som upprepar vansinniga teorier som civilisationernas och kulturers krig. Men jag skulle också lägga till dessa två personer vars inställning har jag beskrivit tidigare. Detta ses regelbundet i de diskussioner som äger rum i Facebook grupper. Dessa diskussioner är i hög grad mycket konstruktiva och givande, dock, tyvärr slutar de ibland med ihåliga argument. Inte bara för den arga tonen som används för att uttrycka en åsikt (och att man inte helt förstår deras argument). Men också för att man använder ”personliga negativa erfarenheter” som argument för att kriminalisera och misskreditera en ideologi eller religion. (5) Men det blir värre: i det ögonblick någon försöker visa att detta sätt att tänka liknar ideologisk extremism, riskerar man att släckas, inte som en person (tack och lov!) men som ”diskussions partner”.

Något som också är allvarligt, eftersom det är en av intoleransen och maktfullkomlighetens premisser, är att blanda ihop i diskussionerna argument med de personer som formulerar dem. Så vi diskuterar om fred, rättvisa och frihet, men vi behöver fortfarande lära oss att debattera med fred, rättvisa och frihet.

Många vägrar att samtycka till att rättfärdiga vissa vulgariteter med sekularismen. Till exempel, att i ett blodigt sammanhang som den legitima och fredliga syriska revolution man formulerar kritik mot det syriska folkets uttryck som används för att möta döden och tortyr, och kalla dem ”religiösa slagord.” Utan tvekan, det sista vi fick höra. Det verkar otroligt att vi ännu inte har insett att de legitima revolutioner som sker från Tunisien till Jemen, genom Libyen, Egypten och Syrien, har som ett av sina viktigaste mål att leva och låta leva, utan att tvinga föråldrade och destruktiva ideologier som dessutom har prövats om och om igen. (6) Ett annat exempel är ett kulturellt möte tidigare i år. Jag minns att under pausen påminde en av deltagarna resten några av sina vänner att det var dags att be, då tittade två kollegor snett på varandra och började skratta … Flickans ansikte har jag kvar i minnet som sårade kommenterade senare att något liknande hade aldrig hänt henne med andra ”katolska, apostoliska och romerska” kamrater, inte heller ateister.

Vi borde läsa mer, inte bara texter som vi är överens ideologiskt, men framför allt författare med vilka vi är oense, och reflektera om oss själva, för när vi behöver problematisera nonsens eller förneka ett folk att utveckla sin identitet, i sekularismens namn falskeligen, och för att hävda vår personlighet och ideologi, med den föråldrade ursäkten om att medborgare som tillhör etniska och/eller religiösa minoriteter kan känna sig utpekade, är för att vi inte vet något om oss själva eller det vi propagerar för.

Därför ”Jag hatar, alltså lider jag av dåligt självförtroende.”

 

Anteckningar

1. Ramadan, T. (2011). Min vision av västvärldens islam.
2. Moreras, J. (2002). Lógicas diversas, configuración comunitaria e integración social de los colectivos musulmanes en Cataluña. (Multilogik, gemenskapens bildande och social integration av muslimska grupper i Katalonien) I J. Lucas och F. Torres (red.), Invandrare: hur har vi dem? Några utmaningar och (dåliga) svar. (s. 196-217). Madrid: Ediciones Thalassa.
3. Vi kan ersätta ordet islamofob med den religiösa term, utan att ändra budskapet i citatet.
4. Som framgår av denna tänkare i sin föreläsning ”On Reading the Koran” http://www.ted.com/talks/lesley_hazelton_on_reading_the_koran.html
5. För att citera F. Mars: ”att ingen chockeras av ett uttryck, säger ingenting om dess sannings halt” (2001: 145). März, F. (2001). Introduktion till pedagogik. Salamanca: Följ mig.
6. Som det berömda arabiska uttryck säger: ”Den som testar det testade, har ett skadat huvud.”