Medan jag reste genom Fjärran Östern hade jag kontakt med munkarna i Tibet, Mongoliet, Japan och Kina. De var lugna
män, hjälpsamma, tänkande och reflekterande och i fred med sina saffransfärgade dräkter.

Häromdagen tittade jag på rörelsen i Sevillas flygplats, väntrummet fullt av chefer med mobiltelefoner, oroliga,
ängsliga, oftast ätande mer än de borde.

Det är säkert att de redan hade ätit frukost hemma, men eftersom flygbolaget erbjöd en kaffe till, alla åt
glupskt.

Det fick mig att tänka: ”Vilken av de två modellerna ger lycka?”

Jag träffade Daniela, 10 år gammal, i hissen omkring klockan 9 och jag frågade henne: ”Har du inte gått till
skolan?” Hon svarade: ”Nej, jag går på eftermiddags pass.”

Jag sa, ”Vad bra, då har du morgonen för att leka och sova lite längre.”

”Nej”, svarade hon, ”jag har så många saker att göra på morgonen…”

”Engelska lektioner, dans, målning, simning…” och så började hon berätta i detalj sin robot flickas agenda. Jag
började tänka: ”Vad synd att Daniela inte har några meditations lektioner!”

Vi formar supermän och superkvinnor, fullt utrustade, men känslomässigt barnsliga.

En progressiv stad i Sao Paulo hade, 1960, sex bibliotek och ett gym, idag finns 60 gym och tre bibliotek!

Jag har ingenting emot att förbättra kroppen, men jag oroar mig om den ojämna relationen i förhållande till själens
förbättring. Jag tror att vi kommer att dö smala. ”Hur såg den avlidne ut?” ”Åh, underbar, det hade inga
celluliter!”

Men hur är det i frågan om det subjektiva? Det andliga? Kärlek?

Idag är ”virtuell” ordet med stora O. Allt är virtuellt. Låst i sitt rum, i Brasilia, kan en man ha en nära vän i
Tokyo, utan att bry sig det minsta om att möta sin granne! Allt är virtuellt. Vi är virtuella mystiker, virtuell
religiösa, virtuella medborgare. Och vi är också virtuell etiska… Ordet idag är ”underhållning” och då blir
söndag den nationella dagen för kollektiv dumhet.

Eftersom reklamen inte kan sälja lycka, skapar den en illusion om att lycka är ett resultat av en summa av nöjen:
”Om du dricker denna kolsyrade drink, om du använder dessa skor, om du har på dig denna skjorta, om du köper den
här bilen, du kommer att bli lycklig!”

Problemet är att, för det mesta, blir man inte lycklig! De som ger upp, utvecklar en sådan önskan att de hamnar i
en situation där de behöver en analytiker, eller mediciner. De som motstår kommer att öka sin neuros.

Den stora utmaningen är att börja se hur bra är det att vara fri från allt denna globaliserande anpassning,
konsumerande. Så du kan leva bättre. För en god psykisk hälsa är oumbärliga tre villkor, vänskap, självkänsla och
brist på stress.

Det finns en religiös logik i den postmoderna konsumismen.

Under medeltiden förvärvade städerna status genom att bygga en katedral, idag, i Brasilien, byggs köpcentrum.

Det är märkligt, de flesta köpcentra har arkitektoniska linjer som stiliserade katedraler, dit kan man inte gå
hursomhelst, det är nödvändigt att bära söndags kläder. Och där inne känns det en himmelsk känsla, inga tiggare
eller gatubarn, inte ens smuts…

Man går in i dessa kloster till ljudet av postmoderna gregorianska noter, musiken som brukade finnas hos
tandläkaren.

Olika nischer kan ses där, alla dessa kapell med ärevördiga föremål för konsumtion, presenterade av vackra
prästinnor.

De som har råd att betala, känner sig i himmelriket.

Om man betalar med en efter daterad check eller kreditkort, känner sig i skärselden. Men om man inte kan köpa,
kommer säkert att känna sig i helvetet…

Lyckligtvis slutar alla i en postmodern eukaristin, förenade runt samma bord, med samma juice och samma Mac
Donalds hamburgare…

Jag brukar ofta säga till de anställda vid dessa affärer som kommer fram till mig, ”Jag gör bara en sokratisk
promenad”. Inför deras skrämda ögon förklarar jag: ”Sokrates, grekisk filosof, brukade också vila huvudet genom att
gå runt Atens kommersiella centrum. När leverantörer som ni belägrade honom, svarade han dem… ”Jag bara tittar
på hur många saker finns som jag inte behöver för att vara lycklig!”