Ricardo Esteves Ribeiro – Mondoweiss
Att bli frihetsberövad av den sionistiska staten var aldrig uteslutet. Som journalist som rapporterar från Palestina betraktade jag det som både sannolikt och förutsebart, och i åratal hade jag förberett mig på att vara redo den dag det väl inträffade. Framför allt ville jag se till att utsätta så få palestinier som möjligt för fara.
Jag har rapporterat från Palestina i nästan tio år. Första gången jag åkte dit, 2017, var jag så rädd att nekas inresa att jag raderade alla palestinska kontakter från min telefon, alla spår av kopplingar till Palestina från mina konton i sociala medier, och alla anteckningar i mina block. Det var bortkastad tid. När jag landade på flygplatsen, när jag passerade säkerhetskontrollen på vägen hem, och vid varje vägspärr på Västbanken, fick jag bara svara på ett fåtal frågor. Under åren som följde publicerade jag journalistiska reportage och debattartiklar, knöt vänskapsband och ställde upp på intervjuer. Det var inte längre möjligt – även om jag hade velat – att dölja min solidaritet med det palestinska folkets motstånd mot det sionistiska kolonialprojektet. Vem som helst kunde hitta information om detta genom att helt enkelt söka på mitt namn på nätet. Trots det kunde jag fortsätta att resa in och ut ur landet utan att behöva svara på särskilt många frågor.
Men under de senaste åren har situationen trappats upp – inte bara i Gaza, där folkmordet har intensifierats, utan även på Västbanken: attacker från bosättare, utbyggnad av bosättningar, militarisering av det ockuperade området, vägspärrar vid byarnas infarter, dödande, administrativt förvar och tortyr i fängelserna. Även strategin att utvisa internationella besökare från området har trappats upp. Särskilt under de senaste tre åren har ett stort antal volontärer och journalister från andra länder frihetsberövats av den sionistiska militären och utvisats från Palestina. Förra veckan var det min tur. Morgonen inleddes tidigt torsdagen den 8 oktober. Tillsammans med fyra andra portugisiska följeslagare lämnade jag Ramallah klockan 06.00 med kurs mot byn Rantis. Vi försökte undvika de många vägspärrar som godtyckligt sattes upp för att stänga av vägar över hela Västbanken. Det tog oss nästan två timmar att tillryggalägga 40 kilometer, och längs vägen passerade vi två militära vägspärrar. När vi anlände till vår mötesplats begav sig en grupp på 23 personer – främst palestinier, men även några antisionistiska israeler (eller hebreisktalande, som vissa kallar sig för att medvetet ta avstånd från den israeliska identiteten) – till en olivlund. Enligt en av familjemedlemmarna som planterat träden fanns där omkring 700 olivträd. Lunden låg så nära en av bosättningarna att familjen inte hade kunnat skörda sina oliver sedan 2023. Varje gång de försökte blev de attackerade av soldater eller bosättare.
Den här gången var det annorlunda. Under förmiddagen plockade vi stora mängder oliver från ett flertal träd. Även om vi kände ett behov av att med jämna mellanrum titta upp mot toppen av kullen – för att försäkra oss om att inga bosättare eller soldater var på väg mot oss – märktes inte tillstymmelsen till fara på över fyra timmar. Bara det var förvånande. Av de ungefär tio dagar jag ägnade åt olivskörd förra året fanns det bara en enda dag då vår grupp inte utsattes för attacker från bosättare eller soldater. Enligt FN inträffade det mellan den 1 oktober och den 10 november förra året mer än 160 attacker från bosättare i nästan 100 städer och byar. Över 150 palestinier skadades.
Allt förändrades klockan 12.35. Jag skrev i mitt anteckningsblock: ”En drönare svävar nu över våra huvuden. Folk stannar upp ett ögonblick och tittar upp, men återgår snabbt till att skörda oliver.” Min erfarenhet av olivskörd 2025 hade lärt mig vad som skulle hända härnäst: ungefär en halvtimme senare anlände ett militärfordon i närheten av där vi befann oss. En stund senare närmade sig tre soldater – iklädda rånarluvor eller halsdukar – och meddelade oss att vi inte fick vara där. Den palestinske ägaren till olivlunden vägrade att gå därifrån – det var ju hans lund. Soldaterna backade undan och ställde sig en bit bort; de höll i sina telefoner, som om de väntade på order från sina överordnade. Klockan 14.03 skrev jag min sista anteckning: ”Ännu ett militärfordon anländer.”
Det som hände sedan utspelade sig på ett ögonblick. Sex beväpnade soldater med täckta ansikten närmade sig gruppen på ett hotfullt sätt och tvingade alla att ge sig av. Det förekom inget som helst motstånd. Alla valde att lämna olivlunden och bege sig mot byns centrum. Det var en lång promenad, kanske två kilometer längs en grusväg. Soldaterna eskorterade oss från sina fordon, tills de plötsligt klev ur och sprang fram mot en av våra portugisiska följeslagare, Fred. Han hade dokumenterat de sionistiska soldaternas agerande med sin telefon, precis som nästan alla andra (en del av det material han filmade under de föregående veckorna kan ses på Instagram-sidan Estórias da Palestina). Fred pekades omedelbart ut och frihetsberövades, utan någon formell förklaring.
”Ni utgör alla en fara för mina… vänner. Så ta ett steg tillbaka”, sade en av de kvinnliga soldaterna, som senare presenterade sig som Dana. Hon var 23 år gammal. Hon var den äldsta personen i hela gruppen. Det krävdes dussintals frågor innan vi slutligen fick en anledning till frihetsberövandet: ”Det här är ett militärt område”, svarade hon till slut. Vi bad om dokumentation som bevisade att området officiellt hade klassats som militär zon och att vår närvaro där var förbjuden. Ingenting. Men det är knappast relevant huruvida soldaterna kan uppvisa bevis: att de anländer till en plats där palestinier skördar oliver och på stående fot förklarar området som en stängd militärzon är helt rutinmässigt på Västbanken. Jag har sett det hända mer än ett dussin gånger. Det är kanske den militära taktik som oftast används för att begränsa palestiniernas tillgång till sin egen mark.
Jag fortsatte med mitt arbete: att dokumentera. När ytterligare ett militärfordon anlände bestämde sig soldaterna för att även frihetsberöva mig. Jag visade upp mina presslegitimationer och förklarade att jag var i tjänst, men det spelade ingen roll. Jag fördes till Fred, vi belades med handfängsel och placerades båda i ett militärfordon. Vi hölls frihetsberövade i över två dygn – under vilka vi flyttades mellan en militärbas, en polisstation och ett fängelse för immigranter – innan vi i lördags utvisades till Portugal.
Snarare än att beskriva förhållandena under vårt frihetsberövande – vilka, redan från början, inte på något sätt kan jämföras med den brutalitet palestinier utsätts för i fängelse – anser jag att det nu är viktigare att reflektera över varför vi, liksom så många andra internationella besökare på senare år, frihetsberövades.
Man skulle kunna tro att anledningen till att jag frihetsberövades helt enkelt var att jag påträffats i vad militären hävdade var en stängd militärzon – den första motivering som gavs redan i Rantis. Man skulle kunna tro att det i själva verket hade att göra med mitt påstådda ”stöd för, och främjande av stöd för, terroristorganisationer” – den anklagelse som riktades mot mig när jag under flera timmar förhördes av en utredare från den sionistiska staten. Eller så kanske det hade att göra med den journalistik jag bedrivit och de åsikter jag publicerat genom åren. Under förhöret visades en akt daterad sent 2025, innehållande ett stort antal skärmdumpar som samlats in sedan oktober 2023. Dessa inkluderade citat från artiklar jag skrivit, intervjuer jag medverkat i, beskrivningar av mitt arbete samt en mängd inlägg från mitt personliga Instagramkonto.
Men inget av detta är anledningen till att vi hålls fängslade. Det är bara berättelser som den sionistiska staten hittar på för att försöka legitimera frihetsberövanden, fängslanden och utvisningar. Anledningen är mycket enklare: den sionistiska staten har frihetsberövat oss i ett försök att hindra internationella observatörer från att bevittna och rapportera om det projekt för etnisk rensning som pågår på Västbanken – allt för att de i skuggorna ska kunna fortsätta genomföra folkmordet på det palestinska folket.
Det är fullt möjligt att den här texten, precis som de jag tidigare har publicerat, läses av den sionistiska kolonialmakten. Vi är inte rädda för er. Tvärtom visar dessa frihetsberövanden på en sak: den koloniala regim som har ockuperat Palestina i mer än 100 år är i allra högsta grad rädd för människor som reser till Palestina i ett enda syfte – att stå sida vid sida med det palestinska folket. Det handlar om att skörda oliver, följa med herdar när de tar ut sina getter och får på bete, hålla sig vakna om nätterna för att hålla uppsikt över bosättare, använda telefoner och kameror för att dokumentera dagliga attacker, och – framför allt – att återvända hem för att berätta för omvärlden vad de har bevittnat.
Att den sionistiska staten känner sig tvingad att lägga så stora resurser på denna strategi säger mycket om dess svaghet, och om vikten av att ha människor på plats som har privilegiet att inneha europeiska pass och en hudfärg som konventionellt betecknas som vit.
Det finns därför bara ett svar: återvänd, återvänd, och återvänd igen. Låt frihetsberövandet av två personer leda till att dussintals fler reser till Västbanken. Kampanjen kring olivskörden har bara precis börjat.
Original text: I’m a journalist. Israel detained me for documenting the olive harvest in the West Bank.
