David Hearst – Middle East Eye
Nästa generation av politiska ledare i vad vi med glädje fortsätter att kalla västerländsk demokrati är tydlig för alla.
Den har energi, karisma och talar ett språk som alla kan förstå. Den ansluter till en väljarkår som försummats av dagens elit, har strategiskt tålamod och planerar för valet efter nästa.
Det är också tydligt vad den tycker. Den anser att ”västerländsk civilisation” är hotad av Islam och att ”infödda befolkningar” hotas av migranter. Den ansluter sig till civilisationernas sammandrabbning och den stora ersättningsteorin.
Och det är högljutt, om inte fysiskt, pro-Israel.
Jag använder inverterade kommatecken eftersom konceptet med en ”judisk-kristen” civilisation även i den senaste historien är nonsens.
Ingen i 1500-talets England eller Tyskland på 1930-talet skulle ha vågat tala om en ”judisk-kristen” civilisation av den enkla anledningen att kristna var de främsta förföljarna av judar.
Men sanningen stoppar inte bra propaganda.
När Israels premiärminister Benjamin Netanyahu intervjuades i fransk tv nyligen fick han frågan om någon kunde jämföra, som han just hade gjort, den allierade landningen i Normandie med Israels attack mot Gaza.
Netanyahu svarade på franska: ”Vår seger är din seger! Det är den judisk-kristna civilisationens seger över barbariet. Det är Frankrikes seger! Om vi vinner här, vinner du här,” sa han till TF1.
Det faktum att en stor fransk kommersiell kanal gav en plattform till en man som väntade på en arresteringsorder för krigsförbrytelser orsakade en stor demonstration i Paris.
Men utseendet ska inte lura.
Mer än politisk ändamålsenlighet
Netanyahus utformning av sitt angrepp på Gaza i termer som korsfararna skulle förstå delas av stora delar av det franska politiska spektrumet, och alla, inte minst president Emanuel Macron, har spelat i dessa vatten.
Det är ett kort steg från att kriminalisera vad Macron särskilt kallade ”islamistisk separatism” till att rikta in sig på religionsfriheten för sex miljoner muslimska franska medborgare.
Men ingen tjänar mer på liberalismens kollaps under Macron än Jordan Bardella, extremhögerns affischpojke och mannen som är tipsade om att bli premiärminister en dag. ”Gå en promenad i alla kvarter där jag bodde i Seine-Saint-Denis,” sa han 2021 och talade om ”en demografisk förändring i havet” som kan ”förändra Frankrikes ansikte om några år”.
Det är ett allvarligt misstag att ignorera Israels omfamning av Bardella, Geert Wilders från Nederländernas parti för frihet (PVV), Santiago Abascal, ledare för Spaniens högerextrema Vox-parti, och det högerextrema partiet Alternativ för Tyskland (AFD), som bara politisk opportunism.
Det var sant att det fanns mycket skadeglädje i Israel över framgångarna för extremhögern i de senaste valen till Europaparlamentet. De såg det som en återbetalning för att Spanien, Irland, Norge och Slovenien erkände en palestinsk stat.
Israels utrikesminister Israel Katz twittrade ett meme – på engelska och spanska – av Spaniens ledare med ägg i ansiktet och hävdade att de hade ”straffats av väljarna” för att de erkände palestinsk stat.
”Det spanska folket har straffat @sanchezcastejon och @Yolanda_Diaz_coalition med ett rungande nederlag i valet. Det visar sig att det inte lönar sig att omfamna Hamas-mördare och våldtäktsmän”, skrev Katz.
Amichai Chikli, tidigare medlem i den högerextrema Yamina-formationen och nu Israels minister för diasporafrågor, brollade över Belgiens premiärminister Alexander De Croos avgång.
De Croo hade åkt till Rafah i november förra året innan den första frigivningen av gisslan och hade nästan varit en ensam röst i Europa när han fördömde slakten av civila i Gaza. ”Att stödja terror ger inte genklang hos det belgiska folket”, sa Chikli.
Som sagt, de kopplingar som nutida Israel närmar sig med extremhögern i Europa går djupare än enbart politisk ändamålsenlighet. Det är mer än bara ”närsynt glädje” som en krönikör i Haaretz uttryckte det.
Ohelig allians
En allians med europeiska politiska partier som demoniserar muslimer på samma sätt som de högerextrema grupperna närde hat mot judarna har blivit mer än en flirthandling. Det har snabbt cementerats till en mycket mer omfattande allians, både i handling och ord.
Alla som tror att dessa uttryck för stöd från extremhögern för Israel bara är retoriska borde titta på vad som händer.
Wilders allierade Gideon (Gidi) Markuszower fick sin kandidatur att bli Nederländernas nya migrations- och asylminister återkallad, efter att farhågor om den israeliskfödde mannens kopplingar till Mossad flaggats av den holländska underrättelsetjänsten (AIVD).
Utsikten till en högerextrema regering ses som ett gyllene tillfälle av Israels säkerhetstjänster att placera mullvader i de högsta regeringsnivåerna. Men för det mesta behöver den inte ens dem.
Serbiens vapenexport till Israel har ökat i spiral sedan Gazaoffensiven började. Balkan Investigative Reporting Network (BIRN) och Haaretz identifierade sex israeliska militärflyg från Belgrad till Beersheba sedan oktober förra året, med vapen för 15,7 miljoner euro (nästan 17 miljoner dollar).
Serbiens president Aleksandr Vucic sa i februari att han och Netanyahu hade diskuterat ett ”ytterligare framsteg för de bilaterala förbindelserna” för vilket Israels premiärminister ”uttryckte min tacksamhet för hans orubbliga stöd både i ord och handling”.
Vucics serbiska nationalism håller på att reda ut en skakig fred på Balkan. Nyligen dök han upp tillsammans med ledaren för den serbledda enheten i Bosnien-Hercegovina, Milorad Dodik, för att uppmana till enighet mellan etniska serber i hela regionen under en demonstration i Belgrad.
Dodik hävdade att Republika Srpska, den serbiskt ledda enheten, var engagerad i Dayton-avtalet men tillade olycksbådande att denna enhet snart kommer att behöva söka Serbiens stöd för att ”lösa sin status”.
Detta är ett implicit hot mot Dayton-avtalen som bildade en bosnisk stat bestående av två enheter – en bosniak-kroatisk federation och Republika Srpska – som hölls samman av ett snöre, och en svag centralregering.
”Det är omöjligt att leva med dem som så förrädiskt och illvilligt, falskt och i hemlighet försökte införa folkmord som ett permanent inslag i denna nation, vilket det inte är,” sa Dodik.
Dodic syftar på massakern som ägde rum i Srebrenica 1995, efter att FN godkänt en resolution om att inrätta en internationell dag för reflektion och minne av folkmordet 1995 i Srebrenica, och därmed upprätta en årlig minnesdag för massakern.
Dodic fortsätter att förneka att ett sådant folkmord på 8000 bosniska muslimer, män och pojkar ägde rum.
Det är ingen slump att Jerusalem Post gav denna speciella förintelseförnekare ett stort utrymme i en okritisk om inte att säga tjusig intervju.
Dodic sa om Srebrenica: ”Det kan inte kallas folkmord. Auktoritativa experter som har ägnat hela sitt yrkesliv åt studiet av folkmord har fastställt att det inte var folkmord. Alla som har auktoritet i frågan säger att det inte var folkmord. Jag litar på att det inte var folkmord. dessa människor mer än politikerna, som beslutade att det var ett folkmord.”
Detta är naturligtvis musik i öronen av hans intervjuare med Jerusalem Post som drog paralleller mellan icke-folkmordet i Srebrenica och icke-folkmordet på palestinier i Gaza, eller som intervjuaren hänvisade till dem ”så kallade palestinier”.
Dodic sa: ”De gillar inte mig i väst, eftersom jag säger min mening direkt. Men om vi ser tillbaka på historien har det aldrig funnits en fredlig samexistens mellan palestinier och judar, på samma sätt som samexistens inte är möjlig. här, i Bosnien och Hercegovina, mellan muslimer och serber.”
Äktenskapet mellan en israelisk regering som har den uttryckliga avsikten att tvinga ut så många palestinier från de territorier som den ockuperar, och europeiska extremhögerextremister som vill utvisa så många muslimer de kan ur Europa, är ingen slump.
Vi hade redan sett mer än ett fikonlöv falla från bilden av Israel som en demokratisk stat under belägring från barbariska krafter. När Israels krig mot Gaza går in i sin nionde månad görs inga låtsas alls för att tala demokratins språk.
Smittsam fascism
Den senaste årsdagen av en ökända händelse i början av andra världskriget visade sig också vara avslöjande.
Det var en dag i juli 1939 när St Louis, ett fartyg som seglade mot Kuba med över 900 judiska flyktingar, avvisades av USA och Kanada. När fartyget skulle återvända till Europa gnällde Adolf Hitler i radion att det inte bara var nazisterna som hatade judar. ”Se att hela världen hatar judarna”, sa den nazistiska diktatorn.
Detta är en vanlig uppfattning i de israeliska talkshowerna och i sociala medier om palestinierna i Israel idag.
Problemet med att tvinga dem från sina hem i Gaza och den ockuperade Västbanken, talarens musa, är att ”ingen annan vill ha dem heller”.
Hitler håller på att bli en ganska stor förebild för Israel i dessa dagar. Moshe Feiglin, en före detta riksdagsledamot från Likud, åberopade honom när han förra veckan sa i en tv-panel: ”Som Hitler sa: ”Jag kan inte leva om en jude finns kvar”. Vi kan inte leva här om en ”islamonazi” finns kvar i Gaza.”
Detta är fascism ren och skär och det blir allt mer allmän valuta i den israeliska mainstream-media. Alla gamla tabun har försvunnit. Det är inte bara extremhögern Itamar Ben Gvir som skriker: ”För segern måste vi uppmuntra emigration från Gaza”.
Det är därför Europas fascister så lätt accepteras som själsfränder till Israels fascister.
Det här handlar inte om historia. Det handlar om Israel idag. Det spelar ingen roll hur många miljoner judar som blev offer för fascismen i Europa. Det spelar ingen roll att sanna antisemiter är deras sängkamrater idag.
Det viktiga är att de har hittat en gemensam orsak i en gemensam fiende. För den europeiska fascistiska extremhögern har Israel blivit en förebild för hur man ska hantera en upprorisk muslimsk minoritet.
För Israel finns det dock tydliga faror med att följa denna väg. För de är inte i ett land där muslimer är en minoritet.
De är inte ens majoriteten i sin egen stat och de är i en region där de är minoritet. Dessutom är den ”judiska staten” inte i den muslimska världens periferi. Det är mitt i det.
Det här är inte 1948 igen, åtminstone inte för palestinierna.
Om Israel försöker genomföra en stor etnisk rensning på Västbanken kommer Jordanien att få ett utbrott och bli basen för en aktiv motståndsrörelse längs Israels längsta landgräns. Israel kommer aldrig mer att ha några tysta gränser.
Om en apartheid, supremacistisk judisk stat antar fascismen som sin ideologi i ett försök att hitta den slutliga lösningen på sin konflikt med palestinier, kommer den att möta ett existentiellt ögonblick tidigare än den tror.
Inget större hot mot existensen av en judisk stat i Mellanöstern utgörs än av ord och handlingar från Israels ledare idag.
Och inget större hot mot judar runt om i världen finns nu, som på 1930-talet, från fascister som finner en gemensam sak med Israel, som återigen kommer tillbaka till makten i Europa.
Originaltext: Israel’s alliance with Europe’s fascists is the greatest threat to Jewish people