Tillkännagivandet onsdagen den 21 november 2012 om en vapenvila med Israel, har inneburit en seger för det
Hamas-ledda palestinska motståndet. Avtalet skrevs på efter dagar av intensiva förhandlingar i Kairo, där Hilary
Clinton kom i sista stund andfådd, efter att ha skyndat sig att avbryta sin asiatiska turné tillsammans med president
Obama, för att stoppa Israels premiärminister, Benjamin Netanyahu, och förhindra honom, som var i panik tillstånd, att
acceptera alla palestinska villkoren.

Till skillnad från vad som hände i det 22-dagars israeliska angrepp i december och januari 2008-2009, när Israel
vägrade att stoppa sin förödelse av Gaza territorium genom flyg, hav och land angrepp, för att sedan använda 35000
soldater i en markinvasion, den här gången var Israel som begärde Egypten och dess västliga allierade att pressa Hamas
att acceptera en vapenvila och det var Hamas och dess partner i motståndsrörelsen som satte villkoren, villkoren som
slutligen undertecknades av Israel nästan bokstavligen.

Och med goda skäl, regnet av palestinska raketer och missiler mot israeliska städer, däribland den en gång heliga Tel
Aviv och västra Jerusalem, tvingade dessa Israels brottsliga äventyrare Benjamin Netanyahu och Ehud Barak till att
”tigga” en vapenvila. Båda som skickade sina stridsflygplan att massakrera civila palestinier med det enda syftet att
vinna nästa riksdagsval, såg hur de palestinska raketerna inte bara sopade bort deras framtida val vinster, men också
körde över den så prisade ”Israels säkerhet ”och för evigt.

Vi kan föreställa oss i vilket tillstånd befinner sig situationen i Israel på grund av de palestinska raketerna, som
har tvingat Netanyahu och Barak att godta den viktigaste palestinska villkor och undertecknade, i villkoren för
vapenvilan, öppnandet av alla gränsövergångar till Gaza inte bara Rafah på gränsen till Egypten men även de som länkar
Gazaremsan med Israel självt. För att Israel och USA ska accepterat detta villkor, saker inne i Israel måste gå
fruktansvärt fel, hur mycket än den israeliska militär censur har dolt detta för sitt eget folk och världen.

Den nya israeliska aggressionen mot Gaza och de nya massakrer och krigsförbrytelser som begåtts av dess flyg och
artilleri bland obeväpnade civila palestinier, däribland mord på många barn, kvinnor och gamla samt överdriven och
vild förstörelse i bara en vecka, är inte den enda fakta, till vilka vi är redan vana för den är en inneboende
egenskap som kännetecknar terroriststaten Israel, men det finns nya fakta, nya och mycket betydelsefulla och som
påverkar Israel själv och sin egen existens inför en inte alltför avlägsen framtid.

Detta faktum innebär att Israel, trots sin enorma militära makt, har förlöjligas och förnedras genom att från alla
sina fyra hörn varit föremål för de palestinska raketer som mestadels är inhemsk tillverkad, vilket förvandlade Israel
till en fälla för sin judiska befolkning, inte större än Gaza buren, där 1,7 miljoner palestinier är föremål för
israeliska attacker sedan många år.

Alla journalister specialiserade i Mellanöstern är varse om hur obeveklig vanligtvis är den israeliska militär censur
i utövandet av sina funktioner, när de kontrollerar alla primära informationskällor (särskilt internationella
nyhetsbyråer och lokala medier). Så vi kan bortse från någon eventuell trovärdighet i rapporterna från Israel om de
skadade och skador på grund av explosionen av de hundratals palestinska raketer och missiler som slog flera gånger i
själva Tel Aviv, vilket ha inneburit en riktig förändring i maktbalansen mellan israeler och palestinier vars första
resultat skulle vara att från och med nu kommer Israel att räkna 100 gånger till 100 innan de hoppar in igen i någon
förintelse och förstörelse kampanj i Gazaremsan eller någon annat palestinskt område.

Israel blev fullständig överraskad. Efter de israeliska flygplans attacker den 14 november där de dödade chefen för
Hamas milisen, Ahmad al-Ahmed Al Jaabari och hans assistent, var det palestinska svaret snabbt, och för första gången
i historien om den palestinska kampen för frihet och nationell frigörelse, ett svar anpassat till det monster som
Israel är, som inte förstår något annat än blodsutgjutelse och massiv förstörelse.

Faktum är att det farliga med de palestinska raketer och missiler som föll över städer, bosättningar och israeliska
militära och strategiska installationer (såsom Ben Gurion International Airport) inte bara finns i de dödsoffer,
förstörelse, förlamning av vardagen för miljontals israeler och den extraordinära tillstånd av panik hos befolkningen
som drabbades och inte drabbades av dessa explosioner, över hela landet, men det finns i de andra dimensioner som
innehåller denna radikala förändring av den israelisk-palestinska konflikten, inte att förglömma de förödande
konsekvenser för turism och annan ekonomisk verksamhet i landet.

Dessa dimensioner är:

1. Palestinierna har inte den minsta tillstymmelse till respekt för Israels militär makt i vad som utgör en ny aspekt
   av den så kallade arabiska våren som kan tillämpas på det palestinska fallet mot hans förtryckare och bödel som är
   Israel. Hamas och andra motstånds organisationer har definitivt visat Israels enorma interna bräcklighet, något som
   Hizbollah redan visade under de 33-dagar långa kriget i juli 2006 när man sköt hundratals raketer mot städer i norra
   Israel, utan att omfatta Tel Aviv eller västra Jerusalem bland sina mål. De sju dagar som började den 15 november
   2012, utgör ett före och ett efter, i vad många analytiker, särskilt arabiska, har pekat som början på slutet av
   Israel.

2. Misslyckandet med den israeliska missilskölden, Iron Dome och själva begreppet som skyddssköld för israeliska
   städer och anläggningar, med tanke på framtiden, eftersom veckans raketer kom endast från Gazaremsan, och vi kan räkna
   med att i en framtida konflikt tusentals raketer kommer att falla, inte bara från Gaza utan från det palestinska
   territoriet på Västbanken, Libanon, Syrien och även från Jordanien.

   Ingenting är garanterat för Israel längre i fråga om händelseutveckling i de omgivande arabländerna. Inga elektroniska
   sköldar skulle kunna skydda landet från sådana attacker, i synnerhet om man betänker att effektiviteten hos sådana
   radar kan upphävas i framtiden med inbyggda system i raketerna och markanläggningar tillägnad dessa ändamål.

   Israel har spenderat 560 miljoner USD för att bygga sitt missilförsvar, hälften har betalats av USA. Den israeliska
   regeringen planerar att investera ytterligare 190 miljoner för att installera andra sköldar. Hur många miljarder
   dollar kommer de amerikanska skattebetalarna få betala för att bygga ett missilförsvar som kan skydda Israel från
   missiler som kan falla från överallt, inklusive Egypten, Irak och Iran?

   För närvarande försöker det vilseledande sionistiska propagandan förstora missilsköldens effektivitet och försäkrar
   att 80 procent av de palestinska raketer och missiler fångades i luften. Om detta var sann, varför paniken hos Israels
   regering som var den som frågade efter ett eldupphör och godkände Hamas villkoren. Och varför utrikesministrar från
   Israels allierade i väst rusade till Kairo och Tel Aviv för att uppmana en vapenvila när dessa länder inte lyfte ett
   finger under Israels massakrer i Gaza i december-januari 2008-2009 under tre veckor?

3. Med tanke på den enorma framgången för de palestinska raketerna med att stoppa den israeliska monster, kommer det
   inte att behövas i framtiden någon arabisk armé för att möta den israeliska armén i ett vanligt krig. Därför kommer
   det att bli värdelös för Israel den militära överlägsenhet som USA garanterar dem blint. Israel kommer att kunna i
   framtiden använda sina flygplan som den har gjort under de senaste decennierna, för att sprida död, förstörelse och
   terror till omgivande arabländerna. Men det kommer inte att betyda något i framtiden, när deras stridsflygplan inte
   kommer att kunna landa vid återkomsten från sina bombningar uppdrag, eftersom deras landningsbanor har förstörts av
   raketer som avfyrades antingen arabiska arméer eller miliser.

   Om i den lilla territorium i Gaza, 360 kvadratkilometer som saknar luftförsvar, misslyckades Israels flygplan kapitalt
   med att förhindra avfyrande av raketer från en dåligt beväpnade palestinsk milis, vad skulle utsikterna bli för Israel
   om raketer skjuts från flera vitt skilda områden och av bättre väpnade miliser eller trupper och med ett bättre och
   effektivt luftförsvar? Bara att tänka på det får Benjamin Netanyahu och försvarsminister Ehud Barak att darra, som
   vet att denna situation successivt håller på att bli verklighet. När detta händer, och det kommer att hända, inte
   alla vapen i väst och alla dess ovillkorliga stöd kommer att kunna rädda Israel, denna paria stat som skapades i en
   försummelse av historia tack vare västvärldens irrationell och rasistiska blindhet.

4. Men de faror som lurar Israel kommer hädanefter inte bara från palestinier och araber, men även från insidan,
   nämligen ett hot som kallas ”flykten av den judiska befolkningen.” Talrika rapporter om konsekvenserna av de 33-dagars
   krig där Hizbollah helt förlamad livet i hela norra Israel till följd av hundratals raketer som sköts, visar att cirka
   250 000 judar har lämnat Israel sedan dess för att återvända till sina hemländer, särskilt Ryssland.

   Glöm inte att den israeliska befolkningen är mestadels av invandrarbakgrund, som kommer från många länder i Europa,
   Mellanöstern, USA och Argentina. De flesta av dessa israeler fortfarande har sina ursprungliga nationaliteter och pass
   och upprätthåller nära kontakter med sina släktingar i sina respektive hemländer.

   Paniken som drabbade den israeliska befolkningen under denna veckas konflikt är mycket större och geografisk bredare
   än vad som registrerades i juli 2006 och kan därför ha ödesdigra konsekvenser för Israels demografiska framtid som
   ansågs vara ryggraden i det sionistiska projektet av en judisk stat i Palestina. Om till allt detta tillägger vi att
   genom att visa Israel som ett mycket svag och extremt sjukt land som saknar en strategi i fråga om geografi och
   demografi, kan vi tänka oss de förödande effekter som Israel kommer att lida när det gäller dess enorma ansträngningar
   för att locka nya judiska invandrare från Ryssland och väst.

5. Den massiva försämringen av Israels image utomlands, framför allt i väst, både på den politiska nivå som på gatan.
   Vi alla har sett de stora demonstrationer som har gått genom gatorna i många länder från Japan till Kanada, särskilt i
   Europa. Tänk på att bilden av Israel i väst är en av sionisternas kronjuveler, där både Israel och sionismen har
   investerat miljarder euro under många decennier i ett försök att skapa en falsk bild av denna terroriststat i syfte
   att säkerställa västmakternas välkända ”ovillkorligt stöd” till Israel.

   Denna bild har åter skadats med tanke på det israeliska flygvapnet barbari i sina attacker mot Gaza under de senaste
   dagarna där man begick många krigsförbrytelser genom att angripa hus där hela familjer massakrerades, huvudkontor för
   lokala och internationella medier där man dödade journalister och civila och sociala lokaler, vilket ledde till många
   civila offer. I själva verket, med undantag för det fega mordet på Ahmed al-Jaabari och en annan medlem av Hamas och
   Islamiska Jihad, har det palestinska motståndets styrkor förblivit intakt, med huvuddelen av de 160 dödade och
   tusentals skadade bland civilbefolkningen, särskilt kvinnor och barn.

6. En annan konsekvens av det åtta dagars krig som just avslutats skulle vara en mycket trolig och enorm valnederlag
   för tandem Netanyahu-Ehud Barak, precis som det hände med krigsförbrytaren som fick av väst Nobels fredspris, Shimon
   Peres, som i 1996, för valkampanjens ändamål inlett ett omfattande militär operation, bland annat massakern i Qana,
   Libanon, där man dödade hundratals civila libaneser.

   Peres förlorade både på det militära planet och i valet. Ehud Barak i sin tur inledde ett omfattande militär insats
   mot den andra palestinska intifadan, som skördade ett enormt militärt misslyckande och förlorade valet. Så gjorde
   också duon Ehud Olmert och Livni Tsivi när de förklarade krig mot Gaza i december 2008, även för val ändamål och
   misslyckades kapitalt med att nå sina mål mot Hamas och sedan förlorade valet.

7. Egyptens återkomst till de arabiska leden och ett otvetydigt stöd för det palestinska folket, särskilt i Gaza, som
   fram till 1967 administrerades av Kairo. Egypten var fast bestämd på palestiniernas sida och omedelbart utvisade den
   israeliska ambassadören och återkallade sin ambassadör från Tel Aviv, förutom att ha varnat både Israel och USA om att
   de tänkte stå med armarna i kors medan befolkningen i Gaza förintades av israeliska stridsflygplan.

   Denna position utgör en enorm skillnad från den ställning som antogs 2008-2009 av Mubaraks regim, när dåvarande
   Israels utrikesminister, Livni meddelade just i Kairo, tillsammans med ett leende och tillmötesgående Egyptens
   utrikesminister, Ahmad Abul Gheit, dess krig mot Gaza.

   Stödet av en ny arabvärld till Gaza, inspirerad av den arabiska vårens anda, bekräftades av besöket till Gaza av den
   egyptiska premiärministern Hisham Qandil och en grupp av arabiska utrikesministrar, Turkiets och Arabförbundets
   generalsekreterare, ett kollektivt besök som Israel vägrade respektera, och som fortsatte med sin luft och mark
   bombardemang som dödade 11 civila palestinier under den timslånga besök.

Kort sagt, fortsätter Israel fortfarande utan att skörda en enda seger mot araber sedan år 2000 när de fördrevs av
Hizbollah från Libanon, som följdes av deras utvisning från Gaza av Hamas under 2005. Under 2006 segrade Hizbollah och
stoppade den israeliska aggressionen genom att för första gången skjuta raketer mot israeliska städer. Hamas fick den
israeliska armén att misslyckas med sina mål att förinta den islamiska motståndsrörelsen när det lanserade en stor
mark attack på Gaza efter luftkampanjen i januari 2009. I alla dessa nederlag, fokuserade Israel på de palestinska och
libanesiska civila och de libanesiska och palestinska städers infrastruktur, och lämnade till deras bestörtning,
Hizbollah och Hamas militära strukturer intakta.

I detta nya åtta dagars krig, har palestiniernas seger över Israel varit den mest omtalade, de har bokstavligen
tvingat Israel på knän och stoppade dem från att sätta igång sin mark offensiv för vilket man hade flyttat 75 000
soldater som koncentrerades på gränsen till Gaza med hundratals stridsvagnar.

Israel, lika galen och våldsam som i det förflutna, utan att bry sig om folkrätten och hela världen, inklusive USA,
hade inget annat val än att behärska sig den här gången, eftersom dess ledare såg tydligt hur själva staten Israel
håll på att falla sönder, som faktiskt saknar uthållighet och baserat alla sina militära aktioner i det förflutna på
två faktorer, att angripa civilbefolkningen i en tydlig terror strategi och snabba blixtkrig som varar inte längre än
ett par dagar, alltid baserade på överraskningsmomentet, som var fallet i 1967.

Men i kriget mot Egypten i 1973, var Israel på väg att försvinna från jordens yta om inte för USA:s ingripande som
beslöt att inrätta en luftbro till Israel med över 1000 stridsvagnar, som räddade Israel från att krossas i händerna
på den egyptiska armén. Det kriget varade bara 17 dagar och Egypten tvingades stanna av och utlysa en vapenvila.
Israel, med all sin militära makt, är mycket svag och palestinierna, som är dåligt beväpnade, bara bevisade det.