Iqbal Jassat – The Palestine Chronicle

 

”Staten håller på att omvandlas till en med ihåliga institutioner, drivna av messiansk religiös ideologi och upprätthållna av militär makt”, observerar Abed Abou Shhadeh, en politisk aktivist baserad i Jaffa.

Mot den disiga dimman som genererats av Netanyahuregimens orkestrerade kampanj av våld och bedrägeri – en som syftar till att destabilisera den Islamiska republiken Iran, hoppa in en USA-baserad monarkist och återuppliver den misskrediterade och avskyvärda ”Påfågeltronen” – skulle man kunna förlåtas för att anta att Shhadeh beskrev Iran.

Det gjorde han inte.

Shhadeh hänvisade till själva den sionistiska bosättar-koloniala regimen.

De skäl han anger gör detta mycket tydligt. I den nästan totala avsaknaden av en meningsfull inhemsk opposition avvecklar Israel systematiskt sina egna statliga institutioner, befäster den verkställande makten, försvagar rättsväsendet och urholkar långvariga politiska och sociala normer.

Shhadeh menar korrekt att Netanyahu spelar på antagandet att inte ens en fasad av demokrati och respekt för mänskliga rättigheter längre krävs.

Israels arroganta och föraktfulla trots mot FN-stadgan och internationell rätt förstärker bara en gammal sanning: Israel var aldrig en liberal demokrati, utan snarare ett projekt som upprätthölls av utestängning, militarism och straffrihet.

Med den globala uppmärksamheten avsiktligt riktad mot Iran har Netanyahu och hans kriminella kabal av krigsherrar tagit tillfället i akt att ytterligare uppmuntra Donald Trumps administration att dra sig tillbaka från internationella institutioner och applådera den accelererande kollapsen av den globala regelbaserade ordningen.

Trots rekordnivåer av israelisk emigration – så kallad ”omvänd aliyah” – och regimen som registrerar sin lägsta befolkningstillväxt på årtionden, har Netanyahus besatthet av att döda palestinier och konfrontera deras allierade i hela regionen inte minskat.

Tvärtom har hans aptit för evigt krig bara intensifierats, stärkt av vetskapen om att Trump förblir en trogen pudel – villig att samarbeta i orkestreringen och genomförandet av regimförändringsoperationer mot Iran.

När Netanyahu inledde ett fullskaligt militärt angrepp på Iran 2025 sträckte sig hans mål långt bortom att sabotera Irans kärnvapenkapacitet. Regimskifte var alltid centralt i planen.

Förväntningen var att ihållande militära attacker skulle utlösa omfattande oroligheter och bana väg för Islamiska republikens kollaps.

På båda fronterna misslyckades Netanyahu – trots att han drog in USA i konflikten och släppte lös amerikansk militärmakt.

Långt före denna förödmjukelse hade Netanyahu redan etablerat sig som chefsarkitekten för vad analytiker har beskrivit som ett decennier långt skuggkrig mot Iran.

Denna hemliga kampanj har inkluderat riktade mord på iranska kärnforskare, omfattande cyberattacker och etableringen av Mossad-nätverk och sovande celler finansierade av stora summor olagliga pengar.

New York Times-korrespondenten David M. Halbfinger rapporterade från Jerusalem och noterade att inget land följer utvecklingen inom Iran mer besatt än Israel, som ser Islamiska republiken som både en dödlig fiende och ett existentiellt hot.

Halbfinger bekräftade Netanyahus fixering och noterade hur Irans ledarskap – särskilt den högste ledaren ayatolla Ali Khamenei – obevekligt har framställts av den israeliske premiärministern som ett globalt hot i nivå med Nazityskland.

Journalisten och författaren Mel Frykberg har utförligt dokumenterat Netanyahus långvariga ambitioner för regimskifte gentemot Iran.

Hon minns att Netanyahu – då parlamentsledamot – redan 1992 varnade för att Iran bara var tre till fem år ifrån att utveckla en atombomb. I sin bok från 1995, Fighting Terrorism, upprepade han påståendet och hävdade att Iran var ”högst fem till sju år” från att montera ett kärnvapen.

Frykberg påminner oss vidare om att Netanyahu 1996 presenterades för ett policydokument med titeln ”A Clean Break: A New Strategy for Securing the Realm”, utarbetat av en studiegrupp ledd av den amerikanske neokonservativen Richard Perle.

Dokumentet förespråkade öppet regimskifte i Nordafrika och Mellanöstern och föreslog att sju stater skulle störtas och ersättas med regimer som var mer fogliga för israelisk och amerikansk strategisk dominans.

Sekvensen var tydlig: Irak först, följt av Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan – och slutligen Iran. Fredsförhandlingar med arabvärlden avfärdades som underlägsna tvångsmässigt regimskifte.

År 2006 avslöjade den tidigare amerikanske generalen Wesley Clark att han hade visats ett hemligstämplat Pentagon-memorandum som beskrev en nästan identisk strategi: att störta sju länder på fem år – Irak, Syrien, Libanon, Libyen, Somalia, Sudan och Iran – som alla uppfattades som fientliga mot amerikanska och israeliska intressen.

Sett genom denna historiska lins är de senaste attackerna mot Teheran inte avvikelser, utan en fortsättning på ett långvarigt gemensamt amerikansk-israeliskt projekt.

Ändå är Netanyahus allvarligaste utmaning idag inte ideologisk – den är intern, strukturell och existentiell.

”Den israeliska staten håller snabbt på att bli ett urholkat skal”, skriver Ori Goldberg. ”Institutioner fallerar, offentliganställda slutar, och politiskt utnämnda som endast är lojala mot sina beskyddare fyller tomrummet. Det Israel som framträder är på väg mot institutionell, finansiell och kulturell fattigdom – eller direkt implosion.”

I en nyligen publicerad debattartikel förklarade Goldberg varför Israels geopolitiska inflytande krymper även när den interna dysfunktionen accelererar.

I skarp kontrast till Islamiska republiken Iran – vars institutioner, trots enormt externt tryck, förblir intakta – är det Israel som har framträtt som den verkliga agenten för regionalt kaos.

Den implosion som Netanyahu fruktar är inte längre extern. Den utspelar sig inifrån.

 

 

Original text: Israel, Not Iran, Is the Region’s Agent of Chaos — and It Is Heading Toward Implosion