Jasim Al-Azzawi – Middle East Monitor
Det brutala israeliska kriget mot Gaza har gjort mer än att omforma det fysiska landskapet i den belägrade enklaven; den har oåterkalleligt förändrat det globala politiska och moraliska landskapet. På mindre än två år har byggnaden av åttio år av sionistisk propaganda och noggrant konstruerad global hjärntvätt inte bara spruckit, den har fallit sönder. Det en gång så kraftfulla vapnet att bli stämplad som ”antisemit” för att ha kritiserat Israel, som en gång tystade oliktänkande, har nu tappat sitt sting och mötts alltmer av hån snarare än skräck. Denna djupgående förändring markerar Israels korsning av ett kritiskt Rubicon, vilket lämnar det utsatt för en aldrig tidigare skådad internationell räkning som nu snabbt utvecklas.
Över hela Europa har strömmen vänt. Länder som Spanien, Irland, Norge och Slovenien har erkänt staten Palestina. Rädslan för att bli stämplad som antisemitisk, en gång ett kraftfullt avskräckande medel, framkallar nu ofta förlöjligande. Hundratusentals marscherar varje vecka i europeiska huvudstäder. Från London till Berlin, från Paris till Rom skanderar demonstranter, många av dem judar: ”Inte i vårt namn.” Israeliska flaggor bränns inte i hat mot ett folk utan i avvisande av en apartheidregim och en illegal ockupation. Israels straffrihet spricker.
I USA börjar också fästningen av ovillkorligt stöd att vackla. Medan den sionistiska lobbyn fortfarande är djupt förankrad i amerikansk politik och finans, blir röster om oliktänkande allt högre. Senator Bernie Sanders, som länge varit ensam röst i vildmarken, har anklagat Israels premiärminister Benjamin Netanyahu för krigsförbrytelser. Han har krävt sanktioner, för ett slut på vapentransporter och har frågat vad många amerikaner nu frågar: Varför finansierar vi detta krig medan tiotusentals sover hemlösa på Amerikas gator?
Även inom Israel har kriget splittrat landet. Oppositionsledare, militära tjänstemän och medborgare talar nu med ofiltrerat raseri. Yair Golan, en tidigare IDF-general och nuvarande ledare för Labourpartiet, har varnat för att Netanyahu urholkar nationens moraliska struktur. ”De slår ner staten”, förklarade Golan. ”Detta är slutet på den judiska drömmen.”
Tidigare premiärminister Ehud Olmert, en gång en symbol för israelisk centerism, har anklagat regeringen för att begå folkmord. Thomas Friedman, skriver i The New York Times, varnade Donald Trump för att hans judiska barnbarn för alltid kan leva i rädsla, hemsökt av Gaza. ”Gaza kommer att följa dem”, skrev han, en kylande reflektion av hur djup fläcken har blivit.
Israel har nu förlorat sina tre grundläggande militära pelare: tidig varning, avskräckning och snabb militär dominans. Händelserna den 7 oktober krossade myten om oövervinnlighet. En blygsam motståndsstyrka bröt en av de mest befästa gränserna på planeten jorden med luft, land och hav, stannade kvar i Israel i dagar och tog gisslan tillbaka till Gaza. För en militär som en gång skröt om att demontera hela arabiska arméer på sex dagar är förnedringen historisk.
IDF är i oordning. Avgångar har följt. Ronen Bar, chefen för Shin Bet, hoppade av. Stabschefen Herzi Halevi ersattes av Eyal Zamir. Netanyahu avskedade försvarsminister Yoav Gallant. Dessa är inte tecken på förtroende; de är tecken på kollaps.
Internationella rättsinstitutioner, länge tysta, finner nu sin röst. Internationella domstolen har ansett den israeliska ockupationen av Västbanken och Gaza olaglig. Internationella brottmålsdomstolen har utfärdat arresteringsorder på Netanyahu och Gallant. Frankrike, Belgien och andra nationer har meddelat att de kommer att verkställa orderna. När Netanyahu nyligen flög till USA undvek hans plan medvetet vissa luftrum på grund av risken för genskjutande.
Jeremy Corbyn, tidigare ledare för det brittiska arbetarpartiet har uttryckt kritik mot Israels agerande i Gaza. Han stödde nyligen Sydafrikas fall inför Internationella domstolen, som anklagar Israel för folkmord mot palestinier. Corbyn beskrev det sydafrikanska juridiska argumentet som ”briljant förberett och briljant framfört och uttalade att Israel bröt mot konventionen om folkmord och engagerar sig i kollektiv bestraffning av folket i Gaza.” Han ifrågasatte vidare om världen skulle fortsätta att leverera vapen till Israel eller vidta åtgärder för att stoppa våldet, och betonade att ignorering av palestiniernas lidande skulle göra nationer medskyldiga.
Det kanske mest symboliska slaget kom när FN placerade den israeliska militären på ”skamlistan” – en lista som vanligtvis är reserverad för grupper som ISIS och Herrens motståndsarmé. Listan är inte bara en diplomatisk förlägenhet utan en tektonisk förändring i Israels globala ställning.
Låt oss komma ihåg orden av Winston Churchill, som talade 1940 under de mörkaste timmarna av blixten: ”Aldrig i fråga om mänskliga konflikter har så många varit skyldiga så få.” Han talade om RAF-piloterna som försvarade Storbritannien. Idag står en lika liten styrka, det palestinska motståndet, emot angreppet från en oerhört överlägsen militärmaskin. I decennier höll den israeliska avskräckningen tillbaka arabstaterna. Nu har ett statslöst folk i en belägrad landremsa framtvingat en uträkning.
Ja, USA står fortfarande som den sista skaran av ovillkorligt stöd. Men även det stödet kommer inte att vara för evigt. Den allmänna opinionens skiftande sand, särskilt bland yngre generationer, pekar mot en tid då USA inte längre kommer att ge diplomatisk täckning för brott mot mänskligheten. Den dagen kan fortfarande vara decennier bort men den är inte längre otänkbar.
I sin desperation att hålla fast vid makten och undvika fängelse har Netanyahu och hans allierade tänt en eld som kommer att förtära mer än bara Gaza. De har förstört Israels moraliska höjdpunkt, spruckit dess sociala struktur och påskyndat dess isolering. Det som en gång verkade bestående håller nu på att upplösas. Israel har korsat Rubicon. Världen tittar på, och räkenskapens dag kommer.
Original text: Israel has crossed the Rubicon and the reckoning is coming
