Muslimer i Nordafrika

År 647 ägde rum arabernas första raid i Nordafrika, uppmuntrade av profetens läror och i syfte att sprida islam. I sin
första raid tog muslimerna kontroll över Barqa och kom till Tripoli.

Under den umayyadiska kalifen Yazids regeringstid, kom Uqba Ben Nafi till Tunisien. I 670 grundade han Kairouan, en stad
som blev viktigt på grund av den var den provinsens andliga huvudstad och ett fäste från vilken man organiserade
expeditioner till Europa och från vilken sändes arméer att bekämpa berberna, den var också ett stort handelscenter.

Flera år senare kämpade Ibn Nusayr mot en stor Berber armé, erövrade Kartago och kom in i Maghreb. År 708/82 utsågs Musa
bin Nusayr till Ifriqiyas guvernör och hans berberiska armé under befäl av Tariq ben Ziad, gick in i Marocko och tog
kontroll över de berberstammar som var bosatta vid oaserna i Tafilalt. Tre år senare under Tariqs befäl, korsade en
berberarmé Gibraltar sundet, trädde in i den iberiska halvön och besegrade västgoterna. Denna seger markerade födelsen av
den muslimska provinsen Al Andalus, som under sju århundraden var en blomstrande civilisation, mycket mer avancerad än
resten av Europa.

Islams tolerans tillät samexistensen i området av muslimerna med icke muslimskt folk. Vissa berberstammar förblev hedniska
och de som konverterade till islam följde Kharijism läror, andra bevarade den judiska religionen. I södra Tunisien
bevarade flera städer under en tid det romerska språket och kristna religionen. Detta resulterade i bildandet av en hel
originalcivilisation, inspirerad av österländska traditioner från araberna med påverkan av latin och bysantinsk konst.

Vid slutet av 700-talet tog många österländska ledare sin tillflykt till området från abbasidernas förföljelse. Dessa
ledare omgavs av kharijiska berberer och snart bildade små kungadömen, så föddes nya dynastier. Rustemierna grundad av Abd
al Rahman ben Rustem från Persien som år 767 grundade staden Tahert som var huvudstad i Rustemi imperium under mer än
ett sekel. Det var omgiven av en solid mur och omkring den byggdes gårdar, slott och vackra trädgårdar. På grund av dess
geografiska läge blev det ett blomstrande handelscentrum dit många nomader kom. Flera bibliotek byggdes i denna stad som
framträdde som ett centrum för religiösa och filosofiska studier.

För att dämpa de ständiga uppror som ägde rum i Ifriqiya utsåg den abbasidiska kalifen Harun al Rashid, Ibrahim ben Aglab
till guvernör i Egypten och Tunisien, med breda befogenheter och rätt att utse sina efterträdare. Detta var i början för
den Aghlabidiska dynastin vars huvudstad var Kairouan.

De grundade ett emirat beroende av Bagdad och betalade skatt varje år till den abbasidiska kalifen. Kairouans emirer hade
total frihet och detta påverkade områdes stabilitet. Man satte grunden för en politisk och ekonomisk organisation som
bidrog till emiratets utveckling. Aghlabiderna visade stort intresse för folkets utbildning, utspridning av det arabiska
språket och spridningen av Islam. Stora moskéer byggdes, städer förskönades och det hydraulsystemet förbättrades med
uppbyggandet av akvedukter och cirkulära cisterner.

Under den perioden denna dynasti härskade, nästan ett sekel, dess forskare, marknader (souk) och hantverkare tävlade med
de mest avancerade städerna i Medelhavet. I 827/211 invaderade aghlabidern Sicilien och 910/297 underkastade sig
fatimiderna.

Under den abbasidiska kalifen Harun al-Rashids tid, de muslimer som ifrågasatte kalifatets legitimitet förfölls och
straffades hårt. Under år 786/169 utfördes en massaker nära Mecka och från vilken Idris Ben Abdullah lyckades fly, som i
sällskap av en slav reste för två år, tills de kom till Maghreb. Han tog kontroll över staden Tlemcen som var ett fäste
med en stor marknad. Berbererna imponerad av hans fromhet och kunskap, gjorde honom till sin ledare.

Detta var ursprunget till Idrisidernas rike, den första självständiga staten från Bagdad i Maghreb. Idris I blev
förgiftad i 792/175 efter en order från Harun. Han efterträddes av sin son Idris II som grundade Fez, en stad nära stora
vetefält och berg täckta av skog, dit många andalusiska familjer kom utvisade från Córdoba och andra från Kairouan. Denna
gynnade sammanslagning mellan araber och berber och hjälpte utvecklingen av språket och kulturen. Vid sin död delade han
sitt rike bland sina 10 barn och detta ledde till sammandrabbningar som försvagade makten och så småningom absorberades
av fatimiderna.

Under denna dynastiregeringstid utvecklades i regionen bevattningssystemet för att främja städernas utbyggnad och
jordbruket. Befolkning upplevde en period av fred och välstånd. De byggde år 857/245 Al Ajawayn moské i Tunisien.

År 880 kom till området en annan ledare från Asien. Han var känd som Mahdi (de troendes vägledare och lärare). Han omgav
sig med berberstammar från Kabylien och år 908 besegrade han aghlabider som var sunniter, han bosatte sig i Kairouan.
Hans efterträdare, fatimiderna, grundade staden Mansuriya som blev känd för den lyx och prål med vilket deras ledare
levde. De grundade också kuststaden Madhiya, varifrån de attackerade kristna staterna i Medelhavsområdet och gav sitt
stöd till Palermos emirer.

När fatimiderna erövrade Egypten och grundade ett oberoende kalifat, gav kontrollen av Ifriqiya till de berberiska
furstarna från Ziriddynastin. Dessa skickade regelbundet skatter och trupper till Egypten. Men år 1049 gjorde de en pakt
med Bagdad och bröt sin allians med fatimiderna och dess shiitiska läror.

Under 1000- och 1100-talet styrdes Maghreb av Almoraviderna. År 1035/426 gjorde sin pilgrimsresa till Mecka ledaren för
den berberiska stammen Judala, vid sin återkomst grundade han en skola i öknen för att sprida islam. Två år senare
började Abdallah ibn Yasin lägga grunden för den almoravidiska rörelse som började sin expansion.

De tog Sijilmasa och efter Abdallah ibn Yasins död, blev denna religiösa rörelse ett rike. År 1060/452, grundade de
staden Marrakech och nio år senare tog de kontroll över Fez. Al-Andalus Taifa kungar bad om hjälp från almoraviderna för
att stoppa den kristna kungen Alfonso VI attacker. Dessa korsade Gibraltar sundet och landsteg i Al-Andalus, när de såg
det förfallet i vilket dessa små muslimska riken befann sig, bestämde den almoravidiska emiren, Yusuf Ibn Tashufin, för
att ingripa och fann inga svårigheter att erövra dem.

Under almoravidernas regeringstid upplevde Maghreb en period av fred och välstånd. Dynastins grundare enade det
marockanska territoriet och utvecklade en livsstil med fasta bosättningar genom att skapa stora och vackra städer.

En annan berberisk religiös reformator från Masmuda stammarna i Höga Atlasbergen som kallades Mahdi ibn Tumart och
försvarade Allahs enighet och enhet, kom till området och bosatte sig där med sina anhängare. De blev kända som
Almohaderna (al-Muwahhidun, ”monoteisterna”). Vid tiden för Tumarts död hade många stammar förenats med hans rörelse och
hans efterträdare Abd-ul-mumin, proklamerade sig kalifen.

Han tog makten över Marrakech och Fez och mitten av 1100-talet hade han kontroll över hela Marocko. När de hade erövrat
Maghreb, vände de sig till Al Andalus och tog makten även där. Almohaderna behöll sitt kalifat under 1100- och
1200-talet. Under Yakub Yusufs regeringstid, mer känd som Almansur (den segerrike), upplevde dynastin sina gyllene år.
Han hade erövrat allt i Al-Andalus och de kristna kungarna underkastade sig kalifatet. Han omgav sig med poeter och
filosofer som Maimonides och Averroes som kommenterade Aristoteles verk och gjorde dem kända i den kristna världen. I
Maghreb grundade han den muromgärdade staden Rabat.

Benimerinerna var en berber nomadisk ökenstam som bosatte sig norr om nuvarande Marocko i mitten av 1200-talet. Med hjälp
av kristna legosoldater började de kriga mot almohaderna. I 1248/646 tog deras ledare Abu Yahya kontrollen över Fez och
etablerade den Marinidiska dynastin. Den mest framträdande ledare var Abu al Hassan känd som den Svarta Sultanen. Han
omorganiserade imperium som sträckte sig från Atlanten till Tunisien och styrde med hård hand.

Han försökte erövra Al-Andalus men besegrades i slaget vid Salado floden nära Tarifa år 1340/730. Efter hans död och fram
till 1358/759 efterträddes han av sin son Abu Inan. Benimerinerna förlorade så småningom sitt territorium. De kristna
hade påbörjat erövringen av Al-Andalus och muslimerna tog sin tillflykt till Marocko och anarkin spred sig i landet.

De Kastilianska-Aragoniska och portugisiska kungar skickade arméer till Marocko för att förfölja muslimer och judar som
sökte sin tillflykt i dessa länder. Henrik III av Kastilien tog Tétouan år 1399/801 där han genomförde en stor massaker
av muslimer och Melilla år 1496/911. Portugal tog över Ceuta i 1415/922. De etablerade portugisiska hamnarna på
Atlantkusten och de ottomanska turkarna kom till Marockos gränser.