Loli Soler – Andalusiska Muslimer

Umayyaderna

Muhammad tillhörde till Quraysh stammen och inom dem till stammen av Banu Hashim eller Hashemis. En annan linje i
Quraysh stammen var Banu Umayya, Umayyaderna. Denna grupp stödde inte Muhammed i hans ansträngningar att sprida
Koranen, men när deras ledare, Abu Sufyan, såg den prestige som profeten förvärvade, undertecknade han en allians med
honom och Muhammed förseglade alliansen genom att gifta sig med Habiba, dotter till Abu Sufyan.

Umayyaderna var bra köpmän och politiker och under tiden för Rashidun ockuperade de viktiga positionerna. Således
Muawiya, son till Abu Sufyan, utsågs av Uthman till ståthållare i Syrien.

Efter Alis död, de som förblev trogen till hans sak, föreslog som ny kalif hans son Hasan, men han ingick en ekonomisk
uppgörelse med Muawiya och drog sig tillbaka till Medina, där han levde, borta från politiken fram till sin död
(669/48).

Muawiya I (666/45 – 680/60)

Efter Alis död proklamerades Muawiya till kalif. Vissa beskriver honom som en man icke intresserade av sin religion och
endast uppmärksammade statens frågor som dessutom sökte sig till de kristna bland vilka han utnämnde kunniga personer,
som Sayun ibn Mansur som var hans utrikesminister och chefen för statskassan. Men andra anser att han var en god
troende muslim med breda politiska målen och att i den muslimska expansionen såg han i sin tur att göra Islam stor. Han
omgav sig med lojala människor som blev stora guvernörer och påverkade inrikespolitik, bland dem fanns Amr, Egyptens
guvernör, Mughira, Kufas guvernör och Ziyad som var guvernör i Basra, en hård och smart person som fick ta hand om
flera uppror.

Muawiya flyttade kalifatets säte till Syrien och hans hov fanns framförallt i Damaskus. Han omgav sig med en livvakt
och i moskén reserverades ett privat rum (Maqsura). Han grundade den Umayyadiska dynastin eftersom kalifatet blev
ärftlig. Kalifens position skulle innehas av en av hans söner.

I Egypten och Syrien respekterade man hans regering, men i resten av de territorierna fanns en hel del missnöje. Den
främsta opposition fanns i Irak, där han var tvungen att ta itu med Kharijiterna och Alis anhängare, shiiterna. Till
det fick han lägga till missnöjet hos herrarna i Irak på grund av den bommen som upplevde Syrien, hem för det nya
kalifatet och de ekonomiska konsekvenser som dessa förändringar skulle medföra dem. Guvernören Ziyad, upprätthöll en
repressiv politik i området för att kväsa upproret.

Med Alis anhängare, shiiterna, ingick kalifen förhandlingar och slutade avtal.

Muawiya fortsatte med expansionspolitiken. Hans trupper anföll Sicilien och Nordafrika. I öst gjorde de inbrytningar i
Kabul, Bukhara och Samarkand och i Mindre Asien erövrade de Smyrna och Cicycus. Under flera år försökte den muslimska
flottan från Cicycus i Marmarasjön erövra Konstantinopel, huvudstad i det Bysantinska imperiet, men under året 674/53
lyckades bysantinerna besegra araberna. Effektiviteten hos den berömda grekiska elden, som man tror användes för första
gången vid detta tillfälle, förstörde många arabiska fartyg och en stor storm hjälpte bysantinernas flotta att förstöra
resten av den arabiska flottan. Bysantinerna attackerade också till lands och orsakade stora förluster hos de arabiska
arméerna. Vid denna situation undertecknade Muawiya ett fredsavtal med bysantiner, där han åtog sig att släppa åtta
tusen fångar och betala en årlig skatt på tre tusen pund guld.

Muawiya dog år 680/60 och efterträddes av sin son Yazid I.

Yazid I (680/60 – 683/63)

Efter Muawiyas död proklamerades kalifen hans son Yazid, men hans kalifat erkändes inte av Husayn, Alis son eller av
ibn Zubair, båda flyktingar i Mecka.

Kufa folk stödde Alis sons avsikt att regera och erbjöd sig att försvara med vapen hans rätt och hjälpa honom. Husayn,
som ledde en grupp av anhängare, tillsammans med sina familjer, flyttade från Medina till Irak. Kufa folk hade lovat
sitt stöd, men skrämda av den nya guvernören i området, Ubayd, drog de sitt stöd. Husayn vägrade att ge upp eftersom
han var övertygad om att umman skulle stödja profetens familj marsch till försvar av de verkliga islamiska
värderingarna. Men det blev inte så och på slätten i Karbala, möte de den umayyadiska guvernörens trupper, som efter en
kort skärmytsling dödade dem alla. Den sista att dö med sitt barn i armarna var Husayn. Hans huvud sändes till kalifen
Yazid, som beklagade vad som hade hänt. Sedan dess har shiiterna dyrkat Husayn som prinsen av martyrer och varje år
högtidliggjord de minnet av hans dödsdag. Den 10: e i månaden Muharram, är för dem en dag av sorg.

Efter Husayns död startade ibn Zubair, som var en flykting i Mecka, ett uppror med hjälp av shiiter och kharijiter.
Samtidigt, Husayns anhängare som hade flytt massakern på Karbala tog sin tillflykt till Medina, de kämpade mot de
umayyadiska familjerna och utvisade dem från staden. Med avsikt att ta makten från Umayyaderna och återgå till ummans
första ideal, proklamerades Zubair kalif och fokuserade sin makt i Mecka och Medina.

Yazids armé under ledning av Muslin tog Medina och efter Muslins död, under befäl av Numayr belägrades Mecka. Det sägs
att under belägringen drabbades Kaba av en brand.

Efter två månaders belägring och efter Yazids död år 683/63 och hans son och efterträdare Muawiya II några månader
senare, övergav den umayyadiska armé Meckas belägring.

Under Yazids kalifat organiserade Uqba en expedition västerut. Han marscherade genom en del av Afrika och nådde
Tunisien. Han erövrade Qayrawan, berbernas militära huvudstad och i dess torg byggde han den första moskén i väst. Han
kom med sina trupper till Atlanten i olika slag mot berberna, men besegrades och de dödade honom i Tahuda.

Med Muawiyas II tidiga död och utan arvingar, avslutade den Sufyani gren av umayyaderna. Alla andra kalifer var
marwanier, ättlingar till Marwan ibn al-Hakam, som ärvde kalifatet och var en kusin till Muawiya II.

Marwan ibn al-Hakam (684/64 – 685/65)

Under hans korta mandatperiod lyckades Marwan I härska enbart i Syrien och Egypten eftersom resten av umma var i
uppror. Kharijiterna etablerade en självständig stat i centrala Arabien. I Iran och Irak satte igång kharijiterna också
upplopp och shiamuslimer reste sig för att hämnas Husayn och främja kandidaturen av en annan av Alis son. I sin tur
erkändes ibn al-Zubayr som kalif i Hejaz.

Den nya kalifen hade ingen tid att möta och undertrycka dessa uppror, då han dog tidig, man tror att han mördades av
sin hustru, innan han uppnådde sin andra regeringstid.

Abd al Malik ibn Marwan (685/65 – 705/84)

Han efterträdde sin son Marwan Abd al Malik som lyckades återställa den umayyadiska makten och gav välstånd till
kalifatet.

Hans generaler tog hand om olika uppror och lyckades underkuva shiiter och kharijiter. I Mecka dödade dem Al Zubayr som
styrde Hejaz och del av Irak som kalif i 9 år.

Under hans kalifat beordrade han reparationen av skadorna på Kaba som resulterades av Meckas belägring under Yazid I:s
tid. Under återuppbyggandet gjordes ändringar som efter hans död korrigerades av Hajjaj, Meckas guvernör.

Hela kalifatet enades under hans styre, men under de 20 år han regerade förekom många tvister och civila och religiösa
sammandrabbningar mellan befintliga grupper och de som växte fram, alla de intresserade om att hitta Korans sanna
innebörd och praktisera det.

När kalifatet hade enats påbörjade Abd al Malik en politik för centralisering. Han införde det arabiska språket som
officiellt språk och försköt grekiska och persiska, som fram till dess hade använts tillsammans med arabiska. För
första gången präglades islamiska mynt dekorerade med Koran fraser och organiserade posten.

Det var under hans regeringstid man började bygga de första stora byggnader och vissa historiker betraktar honom som
skaparen av islamisk konst. Han byggde Klippdomen i Jerusalem, en av de vackraste och mest symboliska byggnader inom
islamisk arkitektur.

Han fortsatte med expansionspolitik och hans arméer förstärkte dominansen i Nordafrika. Under Hassan ben Nusairs befäl
kämpade de mot bysantiner och berberna för att erövra Karthago. Kahina ledde berberarmén, hon var en vacker kvinna med
mörk hud, enligt araberna, hon var prästinnan, profetissa och en stor krigare, som lyckades besegra och trycka tillbaka
den muslimska armén till Barca. Men Hassan efterlyste förstärkningar och anföll Karthago tills han erövrade staden.
Kahina förstod att araberna frammarsch var oundviklig och skickade sina barn till arabiska läger så att de lärde sig
islam och förenade sig med muslimerna. Hassan slog till igen mot berberarmén och den vackra Kahina dog i striden. Efter
dessa sammandrabbningar gick araberna in i Maghreb och befäste sin makt i Nordafrika.

Under hans kalifat etablerades handelsförbindelser med Indien, Ceylon, Zanzibar och fjärran Kina.

Vid hans död år 705/85 skulle han efterträdas av sin bror Abd al Aziz, i enlighet med vad deras far hade bestämt, men
han dog före Abd el Malik och hans son Walid ibn al Malik efterträdde honom.

Walid Ibn Malik (705/85 – 715/95)

Al Walid visste styra framgångsrikt och under hans kalifat var han angelägen om att förbättra levnadsvillkoren i sina
territorier. Han byggde den stora moskén i Damaskus och återuppbyggde Profetens moské i Medina. Man byggde många palats
med tydlig påverkan av bysantinska och persiska arkitektur. Han var den första kalifen som byggde sjukhus och brydde
sig mycket om funktionshindrade och blinda, som fick stöd. Han förbättrade vägar och beordrade byggandet av brunnar
längs vägarna.

Han fortsatte med expansionspolitiken och under hans regeringstid nådde kalifatet sin höjdpunkt.

I Mindre Asien erövrade hans arméer Tyana och Hurasans guvernör, Qutayba ibn Mislim, organiserade en armé av qaysier,
jamanier och perser och anföll Transoxiana, Indus region med bördig jord och blomstrande städer. I 711/91 erövrade han
Hayyay och lade en ny provins till kalifatet.

År 708/88 utsågs Musa ibn Nusayr till Ifriqiyas guvernör, som hade lyckats dämpa berberna i Nordafrika, varav många
konverterat till islam. Hans fartyg, vid Medelhavet, attackerade Siciliens kust, Balearerna och Iberiska halvön.

År 711/91korsade Tariq, näst högsta officer efter Musa, med en liten armé sundet som skiljer Afrika från Europa och
trädde i den iberiska halvön, och landsteg bredvid klippan de kallade Jabal Tariq (Gibraltar). De kämpade mot D.
Rodrigo, den sista västgotiska kungen och nära Guadalete floden, runt lagunen i Janda, kämpade de slaget vid Guadalete,
där den muslimska armén besegrade Rodrigo.

På den iberiska halvön levde det västgotiska riket svåra stunder. De sociala och ekonomiska skillnaderna genererade
stora konflikter om suveränitet, religion, ras, språk och juridik, medan fattigdom bredde ut sig. I landsbygden
bildades gäng av hungriga banditer bestående av livegna och slavar. Befolkningens missnöje ledde till muslimernas eller
morernas snabba frammarsch, de kallades morer eftersom de kom från Mauretanien, Nordafrika. På bara sju år utan stora
strider erövrade Tariq och Musa större delen av halvön, som kallades Al-Andalus. Endast regionerna i Kantabriska bergen
och Pyrenéerna kunde göra motstånd. År 713 korsade Musas trupper Pyrenéerna och kom till Narbonne.

Al Walid dog år 715/96 och efterträddes av sin bror Sulayman.

Sulayman (715/96 – 717/98)

Suleiman var i Ramallah (Palestina), en stad som han grundade när hans bror Walid dog.

Under hans korta mandatperiod ägnade han sig att förfölja alla de stora generaler och erövrare från det föregående
kalifatet. Han fängslade några, dödade andra och alla hamnade i elände.

Han skickade en armé under ledning av sin farbror Maslama att erövra Konstantinopel. De kombinerade sjö- och
landattacker, men Bysans motstånd, som återigen använde den grekiska elden i sitt försvar, den muslimska armén svält
och pesten ledde till expeditionens misslyckande.

Suleiman dog i 717/98 och efterträddes av Umar, Marwan I:s sonson.

Umar II (717/98 – 720/101)

Hans term varade bara 2 år och 5 månader och var känd för sin fromhet och rättvisa. Han hade utbildats i Medina och var
Hijaz guvernör. Han var en from man och ägnade sig åt att uppnå islamisk enighet. Ham främjade inte nya expansionskrig
och ägnade sig åt interna och finansiella reformer.

Han var den första kalifen som gynnade dhimmi (icke muslimsk befolkning i de erövrade länderna) konverteringen till
islam och de var ivriga att konverteras eftersom detta innebar att de inte behövde betala personliga skatter. Han ville
likställa i rättigheter och skyldigheter ursprungliga muslimer och mawalier (nya muslimer) och beordrade att alla
skulle betala samma skatt. Trots sina ansträngningar lyckades inte han med att få fusionen av alla i ett samhälle vara
effektiv.

Under hans kalifat skickade Vali Musa i provinsen Al-Andalus soldater under Alqama till den norra delen av Iberiska
halvön för att slutföra erövringen. De ockuperade Cangas de Onis och trängde i den trånga dalen av Deva floden där de
stred mot Don Pelayo som med en liten armé lyckades besegra muslimerna i slaget vid Covadonga.

Hans inrikespolitiken var förödande för ekonomin och skapade mycket missnöje, vilket utnyttjades av grupper som var
emot Umayyaderna och medvetna om kalifens politiska svaghet började agera.

Umar dog Umar vid 39 års ålder och efterträddes av Yazid, son till Abd al-Malik.

Yazid II (720/101 – 724/105)

Under sin regeringstid var han tvungen att bekämpa ibn al-Muhallab, som hade gjort uppror i provinserna beroende av
Basra. Kalifens armé under ledningen av Maslama slog ner upproret och i striden dog al-Muhallab. Den avlidnes familj
förföljdes och även såldes som slavar, muslimska kvinnor och barn, även om Islams lagar förbjöd det. Detta
tillvägagångssätt främjade hatet bland stammarna i det umayyadiska kalifatet.

Han försökte att utse sim efterträdare sin son Al-Walid som var minderårig, men många var emot och han gick med på att
utse sin bror Hisham ibn al-Malik.

Hisham (724/105 – 743/125)

Hisham var Abd al-Maliks fjärde barn som regerade som kalif. Under hans tid nådde kalifatet sin maximala utsträckning.
Hans arméer fortsatte erövringar bortom Pyrenéerna, ockuperade Narbonne, Nimes, Arles och Bezier. Al-Andalus guvernör,
Abd al-Rahman al-Gafiqui, invaderade Gascogne och kom till Poitiers, där Charles Martel, ledare för den franska armén,
förde en hård kamp och i Poitiers slag besegrade muslimerna och dödade Al-Andalus guvernör.

Berberfolket var missnöjda eftersom trots att vara muslimer och tjäna som soldater i krigen betraktades som en lägre
kast och tvingades betala höga skatter. Harijierna utnyttjade missnöjet och främjade revolter och uppror i flera
provinser som kalifens arméer slog ner efter nästan två år.

Hisham var en förlåtande, ärlig och god administratör som kalif, men hans skattepolitik ledde till
meningsskiljaktigheter och protester som utnyttjades av umayyadernas fiender.

Den umayyadiska dynastins sista år

Efter Hishams död blev Al-Walid II ibn Yazid (743/125 – 744/127) kalif. Under hans korta mandatperiod sänkte han
skatterna, ökade löner och förföljde alla familjer som hade motsatt sig hans utnämning efter att hans far Yazid dog.

Denna kalif utmärktes för sin girighet, grymhet och utsvävningar. Han hade talang för poesi och musik och i hans
ökenpalats, åtnjöt han av nöjen utan återhållsamhet. Hans inställning, som stred mot Koranens läror, orsakade missnöje
och uppror och i en av dessa revolter belägrades hans palats och han dödades.

Efter hans död efterträddes han av Yazid II ibn al-Walid som regerade bara några månader, eftersom han dog av pesten.
Han blev känd som den sänkande eftersom han tog bort de löneökningar som hade beordrats av hans föregångare. Han
lämnade som sin efterträdare hans bror Ibrahim.

Ibrahim fick inte regera eftersom den umayyad Marwan II, härskare över Mesopotamien och Armenien, med smeknamnet
”Mesopotamiens åsna”, inte av förakt utan för hans uthållighet i krig, motsatte sig hans utnämning och gick till Syrien
med en armé på 40 000 män och besegrade Ibrahims trupper (744/127). Han tog makten och proklamerade sig kalif i
Damaskus.

När Marwan II kom till makten var kalifatet indragen i stora interna konflikter. Dess enorma storlek missgynnade
kommunikationen och främjade självständigheten hos avlägsna provinser. De guvernörerna som utsågs av kalifen var
tvungen att ställa sig in hos befolkningen för att stanna i sina positioner. Missnöjet ökade bland arabiska och
icke-arabiska muslimer, som kände sig åsidosatta av makt och rikedom som den umayyadiska politiken genererade, medan de
belastades av höga skatter som de var tvungna att betala.

Det bildades grupper som uttryckte sitt missnöje mot kalifernas agerande, eftersom de kände att de förlorade islams
värden. Denna situation utnyttjades av den abbasidiska familjen, ättlingar till profeten genom sin farbror Abbas och
dennes son Abdallah. De ville att kalifatet skulle styrdes av en ättling till profeten och fick stöd av alla dem som
motsatte sig Umayyaderna.

Abbasiderna lyckades få ett brett stöd i de iranska provinser och år 749/131, ockuperade de Kufa. De tog fästen Hurasan
och Persien och år 749/131 proklamerades Abu Al-Abbas al-Safa kalif i Hurasan och startade ett inbördeskrig mot den
umayyadiska kalifen.

Al-Safa besegrade Marwan II i Zab år 750/132 och satte igång en förföljelse av den umayyadiska familjen. Abbasiderna
använde alla medel för att döda alla umayyader och bara den unge Abd al-Rahman överlevde förföljelsen och sökte sin
tillflykt i Berberstammen och efter att ha korsat Maghreb, korsade han sundet och nådde Al-Andalus där är 756/138,
proklamerades han emir i staden Cordoba, på stranden av floden Guadalquivir och grundade en oberoende emirat som kom
att ha stor prakt. Detta avslutade det umayyadiska kalifatet och det abbasidiska kalifatet kom till makten, vilket
ledde till ett mycket annorlunda samhälle.