För Tareq Oubrou, Bordeaux moskéns rektor och ordförande i etiska kommittén inom Islamic Relief Frankrike, förenar
Islams filosofi om att ge den andliga och moraliska rikedom, å ena sidan, och fysiskt och ekonomiskt välstånd, å den
andra.

Varför kallas de muslimsk troende att visa generositet?

Koranen använder väldigt ofta ordet sadaqa. Denna uppfattning är hjärtat av den muslimska praxisen.
Ordet härstammar etymologiskt från siqd vilket betyder sannenlighet. Det är därför associerat med ”sant” och ”sanning”.
Med andra ord är gåvan ett bevis på den sanna tron och/eller trons sanning. Vi ger det vi har, vår uppmärksamhet, vår
tid och inte nödvändigtvis något materiellt. Att vägleda en person som har gått vilse, att ta bort ett hinder från
vägen eller att bara le, är alla gåvor.

Zakat, Islams tredje pelare, är dock obligatorisk. Beror det inte på god viljan hos den som vill vara generös?

Zakat är den andra meningen med sadaqa. Det har verkligen en obligatorisk kanonisk materiell aspekt. I Koranen, finns
det nästan systematisk hänvisning till zakat när det gäller bön (salat), Islams andra pelare, så de två är kopplade.
Zakat dras av från de pengar man har i överskott efter att ha betalat sina skulder och andra utgifter. Varje muslim
måste betala årligen, upp till 2,5 % av de pengar man har under ett månår, om han når den skattepliktiga tröskeln
(nisab, motsvarande 85 g av guld, ca 2600 Euro eller 595 g silver, eller 295 Euro enligt Hanafitskolan). Zakat
distribueras till ett antal mottagare som nämns i Koranen.

Betyder detta att genom att ge zakat förblir den troende kopplad till samhällets behov för att göra sin andliga övning
fullkomlig?

Varje andlig upplevelse kännetecknas av ett triangulärt förhållande. Att tjäna Gud är att tjäna människor och tvärtom.
Det är av denna anledning som zakat som en handling av solidaritet som i princip är en ren relation (de fattigas rätt
mot de rika) finns bland Islams fem pelare. Medan Zakat rankas bland de religiösa seder, är det inte en symbolisk
handling av dyrkan till Gud som den kanoniska bönen, fastan och pilgrimsfärden. Med Zakat, den horisontella förenas
med den vertikala, och den sociala med det transcendentala. På samma sätt, fasta månaden Ramadan är otänkbar utan att
dela med sig, särskilt med gåvan i Zakat al-Fitr. För om den fastande personen berövar sig själv, är det för att ge
och dela med sig. En transcendens har värde endast genom gåvan.

Genom att ge, förlorar vi ingenting i slutet. Det här är en ”win-win” situation för att ta upp ett ord om är i takt
med tiden?

Eftersom mänskligheten är densamma, både givaren som mottagaren, ska alltid se sig själv i den andres plats. Att visa
solidaritet med andra innebär i slutändan att visa solidaritet med sig själv: DEN SOM handlar rättrådigt har själv
gott av det, säger Koranen (41:46). Denna vers legitimerar en altruistisk själviskhet, en form av kollektiv egoism
som i slutändan inte gör mottagaren skyldig. Att vara beroende av att ta emot från andra borde inte vara
skuldbeläggande. Det betyder att en persons heder och värdighet inte på något sätt minskar genom att vara fattig.

Och säger vi inte att den vackraste av rikedomar är själens?

Oavsett vår rikedom, vi lever alla med frustrationer, aptiten blir aldrig helt mätt och törsten är aldrig helt släckt.
Vi saknar alla något som andra har och som vi är berövade av. Så länge det finns en känsla av brist, kommer fattigdom
alltid att finnas. Det är av den anledningen som vi är alla fattiga och ömsesidigt beroende. Alla har något att ge
till andra, och alla har något att ta emot från andra. Man är aldrig absolut rik eller absolut fattig.