Abderrahmane Aknou – Saphirnews

Kan islamisk etik främja möten och samarbete mellan individer med olika övertygelser, kulturer och ursprung? Tillåter det ömsesidigt erkännande baserat på delade mänskliga egenskaper, bortom de verkliga eller inbillade gränserna som skiljer människor åt?

Uppmuntrar Islam till öppenhet och solidaritet med dem som varken delar dess tro eller världsbild? Eller, tvärtom, framkallar det en binär uppfattning av världen, som systematiskt motsätter sig ”vi” och ”dem”, enligt en sekteristisk och förminskande logik? När muslimska samhällsorganisationer förespråkar en djup och kontextualiserad läsning av islamiska texter, är detta en uppriktig önskan om medborgerligt engagemang eller en enkel strategisk anpassning till värderingarna av triumferande modernitet? Är detta synsätt baserat på solida teologiska grunder eller på opportunism dikterad av muslimernas minoritetsposition i sekulära samhällen som ibland är fientliga mot religion?

Öppenhet, en handling av tro

Långt ifrån att vara en enkel eftergift till politisk korrekthet, har erkännande av andra och engagemang i samhället djupa fundament i Islam. Koranen och Sunna lär ut en etik av samexistens och dialog, som kräver interaktion baserad på rättvisa och rättvisa.

Profeten Mohammed, frid och välsignelser vare med honom, förkroppsligade denna anda av öppenhet under hela sitt uppdrag. Han levde bland medborgare av olika trosriktningar, hedrade de åtaganden han gjorde med dem och försökte uppnå det gemensamma bästa utan att förneka sina principer. Han sa: ”Alla varelser är beroende av Gud, och den som är mest älskad av Gud är den som visar sig vara mest hjälpsam för sina varelser.” (Rapporterat av Bukhari)

Muslimens engagemang i samhället ska därför inte ses som underkastelse till en dominerande kultur, utan snarare som en troshandling i enlighet med islamisk etik. Det handlar om att agera i partnerskap med den välvilja som finns i samhället, att investera i rum av solidaritet och att främja det allmänna intresset.

Risken med den binära visionen

Vissa anser att varje deltagande i det offentliga livet eller erkännande av social mångfald är en kompromiss mellan Islam och ett svek mot dess principer. Denna extrema tolkning ställer systematiskt Islam mot omvärlden och reducerar verkligheten till en förenklad dikotomi: trogna mot otrogna, renhet kontra korruption.

Ändå påminner Koranen oss om att mångfald är gudomlig vilja: Och till Hans under hör skapelsen av himlarna och jorden och skillnaderna mellan er i språk och hudfärg. I detta ligger helt visst budskap till de insiktsfulla. (30:22)

Gud avsåg mångfald i sin skapelse och gjorde den till ett tecken att meditera över. Han skapade inte en enhetlig mänsklighet, utan etablerade olikhet som ett grundelement i världen. Sann tro består inte i att förneka denna mångfald, utan i att göra den till ett utrymme för utbyte, ömsesidig förståelse och samkonstruktion.

Ett tydligt och konstruktivt engagemang

Att öppna upp för andra betyder inte att avstå från sig själv. Att delta i samhället innebär inte att man överger sina principer. Att känna igen andra leder inte nödvändigtvis till utspädning av identiteter. Tvärtom, ett uppriktigt och upplyst engagemang för partnerskap gör det möjligt för varje individ att vittna om sina värderingar samtidigt som man bygger broar till andra, i tjänst för det gemensamma bästa och det allmänna intresset.

Muslimer är kallade att söka ”det goda” i alla dess former och att engagera sig tillsammans med dem som försvarar det, oavsett deras tillhörighet. Rättvisa och jämlikhet är oföränderliga principer för islamisk etik: Och mät och väg med fulla mått [i allt vad ni företar er] såsom rättvisa och rimlighet kräver… (Koranen, Sura 6, vers 152)

Mot en Islam som tjänar det gemensamma bästa

Långt ifrån att vara en sluten och exklusiv ideologi, Islam, trogen sina källor, bär inom sig ett universellt budskap om balans och öppenhet. Det handlar inte om att passa in i en på förhand etablerad form, utan om att aktivt delta i att bygga en rättvisare, mer stödjande och i slutändan mer broderlig värld.

Inför radikala tolkningar som begränsar sig till ett konflikt mässigt förhållande till annat, och med yttre visioner som förnekar komplexiteten i islamiskt tänkande, är det väsentligt att bekräfta en Islam som är medveten om dess uppdrag: att vara en vektor för det goda och en agent för dialog.

Långt ifrån fördomar och förenklingar är det dags att inse att autentisk islamisk etik ligger i engagemang och samarbete, inte i avvisande eller uteslutning.