Helena Benaouda
Den islamiska konsten har satt sin tydligaste prägel på arkitektur och konsthantverk. Det främsta kännetecknet för islamisk konst är avsaknaden av levande väsen i måleri, skulptur och arkitektur. Istället blomstrar dessa konstarter av rent ornamental utsmyckning. Arabesken, som är bildad ur den antika akantusrankan, i oändlighetsmönster i floral eller geometrisk form och monumental skrift är kanske det mest kända inslaget i den islamiska konsten.
Den islamiska arkitekturen känns igen genom valvet, kupolen och dekorationen. Valvslagningen och kupolen hämtades från sassaniderna, och utvecklades redan under tidig islamisk tid i flera varianter, såsom spetsbågen, kölbågen, hästskobågen och stalaktitvalvet.
Byggnadsmaterialet i den västliga delen av den islamiska världen i Medelhavsländerna och Spanien var i huvudsak sten, och i Iran och Afghanistan, tegel. Dekorationens uppgift var att dölja det bärande underlaget, få betraktaren att glömma materialets tyngd och skapa en känsla av nästan immateriell lätthet. Dekorationen växlade från skulpterad sten, trä, stuck, tegel i dekorativa mönster och kakelmosaik samt inlagt färgat glas.
Islams främsta byggnadsverk är moskén. Moskén är både ett bönerum och ett vardagsrum, skola och mötesplats. Dess grunddrag styrs av islams funktionalitet och jordnära praktiska tänkande lika väl som av islams strävan efter skönhet och fulländning. Kännetecknande för de äldre moskéerna är den öppna fyrkantiga gården, omgiven av arkader i en eller flera våningar med en brunn för tvagning i centrum. Vid gårdens ena sidan finns en pelarhall eller port mot bönerummet. Böneriktningen mot Mecka, qibla, bestämmer moskéns hela orientering och anges av bönenisch, mihrab vid en av väggarna.
Moskéns mest karakteristiska inslag, som syns även utanför är minareten, det höga torn där bönestunderna utropas.
De flest muslimer är överens om att de allra käraste och mest välkända moskéerna är de i Mecka och Medina samt i Jerusalem. Kaaba, islams hjärta och symbol inom moskén i Mecka är världens äldsta tempel, byggd till Guds, Den Endes Ära av Adam, återuppbyggd av Ibrahim och Ismael och sedan reparerad och återbyggd vid behov, bland annat under den sista profeten Mohammeds livstid. Byggnaden är enkel till sinform, 12 meter lång, av meter bred och 15 meter hög. Den är täckt av tyg som smyckats med heliga texter ur Koranen. I den östliga väggen finns den svarta stenen. Denna sten är den enda som man med säkerhet vet kommer från den ursprungliga byggnaden och därmed hålles denna sten i stor ära, som en av de främsta symbolerna av islams kontinuitet och evighet. Inne i Kaaba finns ingenting.
Den andra av de mest älskade moskéerna, Mesjid an Nabi, Profetens Moské i Medina. Denna moské, som var den första som byggdes av den sista profeten och hans följeslagare, ligger på det ställe där profetens kamel, Kaswa, stannade när profeten kommit in i Medina. Profeten var då på flykt från Mecka, och inbjuden till att bli ledare i Medina, som plågades av stamfejder. Att låta kamelen ”välja” var ett genialt sätt att lösa en delikat situation, när man skulle välja var den nya ledares residens skulle ligga.
Vart än muslimerna kom blev de påverkade av lokal konst och arkitektur, som de helt enkelt tog över och islamiserade. Ett exempel på detta är Al Aqsa moskén, som ursprungligen byggdes av Suleiman som en moské, förvandlades till kyrka under den tid som kristna hade den under sitt välde och byggdes om igen till moské. Samma gäller Klippmosken i Jerusalem. Med sin oktagonala grundplan och krönande kupol är den byggd efter bysantinska förebilder. Den första moskén som byggdes i arabisk stil var Umayyadsmoskén i Damaskus (705-715), som även introducerade den öppna gården.
Under umayyadernas och abbasidernas epok byggdes även magnifika ökenpalats med rik utsmyckning av skulpterad sten, stuck och väggmålningar, exempel på dessa är al-Mushatta (ca 720), Qusayr Amra (724-780). I Samarra i Irak, numera ruinstad, byggdes den största moskén med en unik minaret i spiralform (848-852). Samarra moskén blev mönsterbildande för främst Ibn Tolon moskén (870-879) och al-Azhar moskén (970-972) båda i Kairo.
Den klassiska grundplanen med en öppen kringbyggd gård har också Stora moskén Kairouan (ca 800) i Tunisien. Minareten har den karakteristiska fyrkantiga nordafrikanska formen, som återfinns även i Spanien, t.ex. La Giralda minareten i Sevilla (1172-1198).
Den berömda moskén i Cordoba, byggd av Al Hakam II (klar ca 900-970) är ett av den islamiska kulturens största och märkligaste byggnadsverk med sina vidsträckta kolonnhallar och utsökta dekoration i marmor och stuck. Moskéns mihrab och kupol är det bäst bevarade konstverket från omajjidernas Spanien. De är dekorerade med inflikade blomstermönster med infällda citat ur Koranen, materialet är stuck, marmor och mosaik.
Sedan 1200-talet används moskén i Cordoba som en kyrka, den kallas idag Mesquita Catedral, (Moskékatedralen!) och dess ovärderliga konstverk fått vittra sönder eller övermålats med konst i kristen tappning.
Moskéerna i Iran och Afghanistan är ofta utformade efter den klassiska grundplanen men har fått sin egenart genom den rika dekorationen av glaserat kakel. Ett praktexempel på detta är den shiitiska moskén i Kashan, som har en mihrab från 1226, utsmyckad med de tolv imamernas namn i keramik.
En särpräglad anatolisk moskétyp utvecklades under 1500-talet med den ombyggda bysantinska kyrkan Ayasofya (Hagia Sofia) i Istanbul som förebild. Karakteristiskt för denna moskétyp, skapad främst av arkitekten Sinan Koca är den stora kupolen omgiven av halv- och småkupoler och de höga och smäckra minareterna, exempelvis Suleymani moskén (Soliman I:s moské) i Istanbul, grundad 1550.
Ett stillsamt bevis på islams verkan och kulturella möten med öst och väst under flera århundraden är arkitekturen. Till och ned det som ör det svenskaste av alla byggnader, Stockholms stadshus bär klara tecken på den inspiration som den muslimska världen gav till de svenska arkitekterna i detta fall Ragnar Östberg.
Salaam, Sept-Okt 1998, Sida 8-9
