Ramzy Baroud – The Palestine Chronicle

 

 

Kriget mot Iran har inte bara öppnat en ny militär front i Mellanöstern. Det har krossat långvariga myter som har format amerikansk politik och regionalpolitik i årtionden. Det som har utvecklats under de senaste dagarna är inte bara en konfrontation på slagfältet; det är en historisk brytning.

Flera berättelser som en gång verkade oantastliga har kollapsat under verklighetens tyngd. Samtidigt har teorier som länge avfärdats som ideologiska eller överdrivna bekräftats med häpnadsväckande tydlighet.

 

Myten om amerikanskt skydd

I årtionden har Washington framställt sig självt som den yttersta garanten för regional säkerhet. Amerikanska militärbaser, hangarfartyg, luftförsvarssystem och bilaterala säkerhetsavtal marknadsfördes som sköldar som skyddade allierade från existentiella hot.

Detta krig har avslöjat det löftet som tomt.

Trots överväldigande amerikansk militär närvaro över Gulfen har regionala allierade mött missilvarningar, drönarinvasioner och maritima hot. Amerikanska trupper själva har dödats. Energiinfrastruktur har hotats. Sjöfartsvägar har destabiliserats.

Närvaron av amerikanska styrkor har inte förhindrat eskalering; den har bjudit in den.

Ännu viktigare är att den amerikanska närvaron har blottlagts. Den är inte förankrad i partnerskap utan i dominans. Ändå har även dominans visat sig vara illusorisk. Militär överlägsenhet leder inte automatiskt till strategisk kontroll. När en regional makt som Iran väljer att hämnas asymmetriskt, försvinner illusionen av totalt amerikanskt kommando.

 

”Inneslutningens” misslyckande

I åratal framställde amerikanska beslutsfattare Iran som en stat som kunde isoleras, sanktioneras och gradvis försvagas under en långvarig inneslutningsstrategi. Antagandet var att Teheran skulle förbli strategiskt instängd.

Det antagandet har nu kollapsat.

Iran har visat att det har både kapaciteten och viljan att störa hela den regionala ordningen om det pressas till randen. Missilkapacitet, regionala allianser och maritim hävstångseffekt ger Teheran verktyg som sträcker sig långt bortom dess gränser.

Inneslutning förutsätter passivitet. Iran har visat sig vara allt annat än passivt.

Denna verklighet har en grundläggande implikation: Irans rättigheter, intressen och säkerhetsproblem kan inte bara avfärdas. En hållbar regional ordning kan inte byggas på permanent marginalisering av en av dess centrala aktörer.

 

Illusionen av israeliskt ”regionalt skydd”

Normaliseringsavtal såldes som en ny arkitektur för stabilitet. Israel presenterades som en teknologisk, militär och underrättelsemakt som kunde skydda sina nya arabiska partners från regionala hot.

Händelserna de senaste åren – från folkmordet i Gaza till det växande regionala kriget – har demonterat den berättelsen. Israel har inte stabiliserat regionen. Det har destabiliserat den.

Dess krig har dragit in grannländerna i våldscykler. Dess konfrontationer har utlöst regional eskalering. Uppfattningen att Israel skulle kunna fungera som ett säkerhetsparaply för Gulfstaterna verkar nu djupt bristfällig.

Istället för att bli ett regionalt skydd har Israel blivit en katalysator för en bredare konflikt.

 

Felberäkningen kring alliansförbindelserna

Förenade Arabemiraten och andra Gulfstater fick höra att fullständig alliansförbindelse med Washington och Tel Aviv skulle garantera säkerhet och välstånd.

Ändå tyder nyhetsrapporter nu på utbredd oro bland invånarna. I Dubai ska utlandsboende ha skyndat sig att lämna landet mitt i farhågor om regional eskalering.

Säkerhet kan inte läggas ut på entreprenad. Total alliansförbindelse med externa makter skyddar inte stater från regionala konsekvenser. Tvärtom kan den trassla in dem i konflikter som de inte själva har valt.

Löftet att alliansförbindelse är lika med säkerhet har visat sig vara farligt förenklat.

 

Slutet på ordningen efter Irak

Sedan invasionen av Irak har Washington agerat enligt en strategisk formel: permanenta militärbaser, stela regionala uppdelningar mellan ”allierade” och ”motståndare” och ovillkorligt stöd för Israel.

Den modellen är nu minst sagt under press.

Permanenta baser har blivit måltavlor. Den binära uppdelningen av regionen har skapat polarisering snarare än stabilitet. Blint stöd för israeliska militära äventyr har trasslat in Washington i upprepade kriser.

Ordningen efter Irak var aldrig hållbar. Kriget mot Iran kan äntligen ha blottlagt dess bräcklighet.

 

Vad kriget har bekräftat

Om myter har rasat, har vissa verkligheter otvetydigt bekräftats.

 

Israeliskt inflytande över amerikansk politik

Kriget har blottlagt den avgörande roll Israel spelar i att forma amerikansk Mellanösternpolitik. Washingtons motiv för att gå in i och upprätthålla konflikten har sträckt sig föga utöver reflexivt alliansspråk och erbjuder ingen sammanhängande strategisk förklaring som står oberoende av israeliska prioriteringar.

I en tid då det allmänna motståndet mot ytterligare ett krig i Mellanöstern fortfarande är starkt i hela USA, har amerikansk politik ändå nästan sömlöst anpassats till israeliska strategiska mål. Detta är ingen slump. Det återspeglar en strukturell verklighet.

Den ihållande klyftan mellan den allmänna opinionen och politiska resultat avslöjar en hård sanning: USA:s utrikespolitik i Mellanöstern drivs inte primärt av demokratisk konsensus. Den formas av djupt rotade politiska allianser, institutionella åtaganden och kraftfulla lobbynätverk som förankrar Washington starkt i Israels regionala agenda.

Kongressens och ledningens stöd för eskalering har förblivit starkt trots utbredd inhemsk trötthet på utländska krig. Beräkningarna som driver detta stöd är politiska, inte populära. Valfinansiering, lobbyinflytande och långvariga strategiska förvecklingar väger tyngre än preferenserna hos en krigstrött väljarkår.

I åratal har analytiker hävdat att israeliskt inflytande över amerikansk politik är djuptgående. Kriget mot Iran har förvandlat det argumentet från teori till observerbar verklighet.

 

Irans militära kapacitet

Iran framställdes allmänt som svagare än det egentligen är. Förväntningen i vissa västerländska kretsar var att snabba halshuggningsattacker skulle förlama staten.

Istället har Iran visat betydande militär kapacitet. Det har hämnats med precision och skala. Det har hotat sjöfartsleder. Det har aktiverat regionala allianser.

Detta betyder inte att Iran är oövervinnligt. Men det betyder att antagandena om enkel dominans var djupt bristfälliga.

 

Institutionell motståndskraft

Kanske mest slående är att Irans politiska system inte kollapsade efter riktade mord på högre chefer.

Detta bekräftar en kritisk verklighet: Iran är en stat byggd på institutioner, inte enbart på personligheter. Mordet på toppledare skapade inte kaos eller fragmentering. Istället anpassade sig statliga strukturer.

Förväntningen om omedelbar intern upplösning visade sig vara missvisande.

 

De regionala alliansernas hållbarhet

Irans allierade – inklusive Hizbollah – förblir betydande aktörer.

Trots motgångar och strategiska beräkningar fortsätter dessa grupper att forma regionala resultat. De har inte neutraliserats. De har inte försvunnit.

Den regionala maktbalansen kan inte förstås utan att erkänna deras fortsatta närvaro.

 

Myten om ”Amerika först”

Slutligen har kriget blottlagt tomheten i sloganen ”Amerika först”.

Intervention i Iran, fortsatt fientlighet mot Venezuela och ihållande militära förvecklingar visar att USA:s utrikespolitik förblir förankrad i global maktprojektion.

Retoriken om återhållsamhet var politiskt användbar. Interventionspolitiken fortsätter.

 

En vändpunkt

Kriget mot Iran kanske i slutändan kommer att bli ihågkommen mindre för territoriella förändringar och mer för intellektuella.

Det har krossat myter om amerikanskt skydd, israeliskt regionalt förmynderskap, immunitet mot Gulfstaterna och iransk svaghet.

Det har bekräftat djupare sanningar om institutionell motståndskraft, regional maktdynamik och den ihållande interventionistiska politiken i Washington.

Historien förändras inte över en natt. Men när långvariga berättelser kollapsar under händelsernas tyngd, uppstår en vändpunkt.

Detta krig kan mycket väl vara det ögonblicket.

 

 

Original text: Debunked and Confirmed: Myths and Realities from the Iran War