Ramin Jahanbegloo – El País
Den senaste agitation och våldet på grund av en film som förlöjligar profeten Muhammed åter har förvärrat missförståndet och misstolkningar mellan västvärlden och den muslimska världen. De traditionella medierna understryka denna ömsesidiga okunnighet och intolerans genom att betona den falska beskrivningen om islam mot väst. Så mycket att för många av oss, har det blivit vanligt att tro att den enda möjliga förhållandet mellan den muslimska världen och västvärlden är en cykel av politiska och kulturella konflikter.
Otvivelaktigt i århundraden har extremisterna på båda sidor vårdat detta spel om att gruppera och förminska till stereotyper muslimer och västerlänningar respektive, men vem som helst som är öppen för att studera islam och västvärlden förstår att den viktigaste källan till alla felaktigheter inte är religionen eller kulturen men politiken. Friktioner som skapas av USA:s utrikespolitik i Mellanöstern, frågorna relaterade till geopolitiska aspekter i Persiska viken, den israelisk-palestinska konflikten och det islamiska missionerandes politik i västra Asien tränger in i den kulturella terräng och leder till en polarisering av identiteter där ”andras” kärnvärde och övertygelser anses problematiska och hotfulla. Detta resulterar att i det oroliga förhållandet mellan vissa västerlänningar och vissa muslimer, finns en allt vanligare övertygelse om meningslösheten och bristen på dialog mellan väst och islam.
Men hur är det möjligt att generaliseringen av den välkända tesen om ”civilisationernas kamp” förklarar bättre för beslutsfattare och allmänheten orsakerna till denna konfrontation utan att villkorslös upprepa provocerande och chockerande stereotyper populariserad av förespråkarna för ”kriget mot islamisk terrorism” och parollen ”Ned med otrogna västerlänningar”?
Det finns många bevis som visar att när man attackerar islam eller västvärlden skulle de trångsynta på båda sidor gärna använda nästan alla lögner. Västerlänningar som inte känner till islam har ingen lust att förstå eller tolerera muslimerna eftersom de föreställer sig islam som en våldsam religion som kommer att förstöra och sluka Europa. Det som dessa västerlänningar kanske inte är medvetna om är att den islamiska civilisationen hade ett avgörande och oemotståndlig inflytande i den europeiska kulturen. Dantes Gudomliga komedi innehöll hänvisningar till profeten Muhammed, Avicenna och Averroes. Det fanns böcker och Koranen i de kungliga biblioteken, såsom Bibliothèque Royale de Fontainebleau, och man trodde att de persiska och arabiska manuskripten var nyckeln till tolkningen av gamla kunskaper. Erfarenheterna från islam i Andalusien är kulmen på de europeiska och islamiska civilisationer och ett riktmärke där det förverkligades många av principerna för inter religiös och interkulturell dialog i en process av ömsesidig förståelse som grundades på en process av att lyssna på varandra.
Men i dag, både islam och västvärlden lider av ett allvarligt fall av intolerans. I väst har många stereotyper och desinformation som bidrar till islamofobin sin grund i en rädsla för islam som presenterar denna religion som ett monolitiskt block, statisk, vild, irrationell, hotfull och resistent mot förändring. Rädsla för islam har blivit ett socialt fenomen i väst, och 11-S förvandlade bilden av den muslimska inkräktaren till en muslimsk terrorist.
Den moderna rädslan för Islam är inte bara ett resultat av en kristen anti-islam inställning men en också sekulär relation med islam och muslimer. Islamofobin, i dagens värld, härrör från en kulturell och sammanfattande syn av islam som inte betraktar den som en form av andlighet utan som en summerande kultur som utgör ett hot mot den västerländska universalistiska kulturen. Islamofobin är starkare i västerländska kulturer med stark tro på att man har ett republikanskt, sekulär och universalistiskt uppdrag att utesluta eller assimilera alla religiösa föråldrade seder. Därför är alla försök att förbjuda hijab och niqab inte bara diskriminering utan också bränsle som föder de antimuslimska känslor som sprider sig i vissa kretsar i Europa och Nordamerika.
Men vid förvrängningen av islam går en parallell förvrängning av väst. Det vill säga ”islamofobin” eller rädsla för islamisk tidvattnet, har en motvikt i en fast ”västerländskfobi” bland radikala muslimer. Sedan globaliseringen blev synonymt med västerlännisering, många radikala muslimer känner stor oro över den västerländska kulturen.
Även om de apokalyptiska, våldsamma och andlig versioner som glorifierar döden och lever bara i en islamisk utopis namn, representerar bara små minoriteter bland muslimer världen över, verkar världsopinionen betrakta dessa fientliga attityder i några muslimska länder som de mest representativa för den totala islamiska inställning, och det skapar ett klimat som leder till avsaknaden av dialog och extremt våld.
Det är för tidigt att anta att ett pluralistiskt islam är utan krafter. Men ett pluralistiskt Islam som är ständigt marginaliserade är till igen nytta för någon. Hur kan västerländska samhällen skilja mellan pluralistiska muslimer som söker plats för sin tro och traditioner i ett demokratiskt ramverk och dialog och anhängare till en ström som insisterar med att förstöra detta ramverk?
Kanske en bra utgångspunkt är att inse att många muslimer världen över har uttalat sig mot våld och till förmån för andliga och icke våldsamma lösningar, dialog och fred, men också förstå att med deras ord har de inte kunnat lyckas med att hejda floden. De är röster som är nödvändiga att lyssna på, förstärka och sprida i väst och i den muslimska världen. Och vi måste också lära mer om muslimer och deras kulturer i de europeiska skolor, för att sätta stop för tanken om att de är ett exotiskt och främmande folk. Dessutom måste synas mer pluralistiska och icke-våldsamma muslimer i det offentliga livet och media i väst, i syfte att finna en tredje väg för att lösa konflikter mellan västerländska tolkningar av personlig frihet och islamistiska tolkningar av muslimernas rättigheter och skyldigheter.
Kanske är det dags att västerländska samhällen förstår att det som betyder mest för alla är inte bara för att finna en balans mellan den muslimska identitetens uttryck och västvärldens sekulära och republikanska tankar, men att vidta konkreta åtgärder för att undanröja missförstånd och feltolkningar som bidragit till att ge en negativ bild av muslimer som våldsamma människor, kulturellt olämpliga och fientliga till demokrati. Och lika viktigt är att så länge det finns regeringar som är villiga att främja muslimsk ilska mot väst pga. av händelser som en film som gör narr av profeten Muhammed, karikatyrerna i Danmark, amerikanska soldater som skändar koraner och en amerikansk evangelisk pastor som hotar att bränna den heliga boken, kommer det att finnas många i världen, inklusive muslimer som kommer att fortsätta att tro att autokratin är en naturlig del av den politiska framtiden inom de muslimska samhällena.
Anteckningar
Ramin Jahanbegloo, iransk filosof, är professor i statsvetenskap vid University of Toronto.
