En av de största frågorna i kunskaps historia (I’lm) är kusnkaps relation till religion en relation som i olika länder,
vid olika tidpunkter har varit negativ och ibland antagonistisk. Det är ingen tvekan om att en grundlig undersökning skulle
vara av högsta värde. I sammanhanget är det väsentligt att understryka islams positiva attityd gentemot vetande.

Den vers i Koranen som Gud (Hyllning och ära till Honom) först uppenbarade för Profeten (fvmh)
är den som säger: ”LÄS I din Herres namn, Han som har skapat – skapat människan av en grodd som sätter sig fast! Läs!
Din Herre är den Främste givaren, som har lärt [människan] pennans [bruk], lärt människan vad hon inte visste!”
(96:1-5)

Den som läser måste göra det i Guds (HoäH) namn
Skaparen, som förde människan vidare ut ur en klump, så liten, knappt synbar, och som sedan lyfte honom över sitt
skapelseverk och gav henne förmågan att söka vetandets hemligheter.

Mänskligheten har i sin helhet färdats på denna långa väg, utan hänsyn till varandra. Men enligt det islamiska konceptet
skall kunskapet utövas i Guds (HoäH) namn, inte i passionen eller förbittringens namn eller i kraft av anhängarkänslor
grundade på färg eller ras, Islam besitter kunskap förvissad om helighet, och ingen människa bör använda det för sin egen
upphöjelse i utövande av något syfte oförenlig med rättvisa, eftersom rättvisa är ett av Guds kännetecken.
Ljuset av kunskap är starkare än himlakropparnas ljus

Precis som Guds (HoäH) har ärat kunskap i Islam så har Han hedrat dess instrument. Det första som Gud (HoäH) svor vid i
Koranen och därigenom hedrat det, var pennan, med orden: ”Nun, VID PENNAN och det som skrivs ned!” (68:1) Det andra
Han svor vid var, som vi ser av orden, själva skrivandet. Kronologiskt förekommer denna ed ännu tidigare i Koranen än eden
av de stora himmelkropparna som upplyser universum, som solen, månen och stjärnorna. Koranen ger alltså ljuset av kunskap
företräde framför ljuset av himmelska sfärer!

Koranen nämner termen ”kunskap” (I’lm) och dess härledningar, ungefär 850 gånger i samband med Gud (HoäH), Hans Budbärare
och människorna.

Gud (HoäH) påbjöd Profeten (fvmh) att åkalla Honom med orden: ”Säg, O herre öka min kunskap.” Al Qurtubi förklarar detta: ”Om
det fanns någonting med upphöjt för Gud än kunskap, hade Han då påbjudit Profeten (fvmh) att be Honom om det när Han
befallde honom att åkalla Honom.”

Av detta skäl kallar Skaparen människorna att tänka på universum och att koma underfund med dess hemligheter: ”I skapelsen
av himlarna och jorden och i växlingen mellan natt och dag ligger helt visst budskap till dem som vill använda sitt
förstånd; de som minns Gud när de står, när de sitter och när de lägger sig till vila, och son när de begrundar himlarnas
och jordens skapelse [ber med dessa ord]; ”Herre! Du har inte skapat [allt] detta i blindo, Stor är Du i Din härlighet!
Förskona oss från Eldens straff! (3:190-191) Av samma skäl satte Profeten (fvmh) de lärda männens bläck på samma nivå som
martyrernas blod.

”Gå ut i världen…”

Det är inte tillräckligt att förbli tänkandes på den plats där man bor; vi är även ålagds att vara aktiva, att ägna oss åt
våra studier i andra länder och se att forska i människans historia: ”Säg: ”Gå ut i världen och se [dessa spår som visar]
hur Han har inlett skapandet! – Till sist, när tiden är inne, skall Gud frambringa den sista skapelsen. Gud har allting i
Sin makt.” (29:20) Vi får också veta: ”FÖRE ER tid har [andra] seder och levnadsmönster varit förhärskande [och i sin tur
avlöst dem som tidigare rådde]. Gå därför ut i världen och se [spåren som visar] hur slutet blev för dem som påstod att
sanningen är lögn.” (3:137)

Hela universum – himlarna, jorden och alla dess naturfenomen ger verkligen anledning till både eftertanke och tro: ”I
skapelsen av himlarna och jorden, i växlingen mellan natt och dag, i skeppen som plöjer haven [lastade] med det som är till
nytta för människor, i regnet som Gud sänder ned och därmed ger nytt liv åt den jord som varit död och låter djur av alla
de slag befolka den och i vindarnas och molnens rörelser, drivna mellan himmel och jord i bestämda banor – [i allt detta]
ligger förvisso budskap till dem som använder sitt förstånd.” (2:164)

”Och Han har gjort stjärnorna som hjälper er att finna vägen genom de djupa mörkren över land och hav. Vi har sannerligen
framställt budskapen fast och klart för de insiktsfulla. Och det är Han som har låtit er uppstå ur en enda varelse – [för
er finns] alltså en [första] boning, [moderskötet] och ett [sista] förvaringsrum, [jorden]; ja, Vi har framställt budskapen
fast och klart för dem som vill förstå. Och det är Han som har låtit regn falla från skyn; med det har Vi skapat all
växtlighet och därur frambringar ängarnas gräs. Ur detta låter Vi säd som bär ax uppstå och dadelpalmens blomkolvar bli
till lättåtkomliga klasar av dadlar; och [Vi låter] vingårdar uppstå och olivlundar och granatäppelträd, [alla i grunden]
lika varandra och ändå olika. Se på dessa frukter, hur de tar form och hur de mognar! I detta ligger sannerligen budskap
till dem som har tro.” (6:97-99)

Mitt i denna stora mängd av naturliga och mänskliga underverk, som Han manar till tanke oh tro, samtidigt som de utgör ett
bevis på Guds kraft, fortsätter Han: ”Och till Hans under hör skapelsen av himlarna och jorden och skillnaderna mellan er i
språk och hudfärg. I detta ligger helt visst budskap till de insiktsfulla.” (30:22)

Både dogmatiskt och vetenskapligt, anser Islam att skillnader i hudfärg och skillnader i språk likt andra naturliga och
mänskliga underverk i detta mäktiga universum helt enkelt är ett tecken på den Gudomliga Kraften: ”Stor i Sin härlighet är
Han, som har skapat allt vad jorden alstrar, människor själva och det som de saknar kunskap om, i motsatspar.” (36:36)

Islamisk vetenskapsteori, den första i världen

Islams attityd till kunskap och sakliga studier av naturfenomen, inklusive skillnader i hudfärg har sin motsvarighet i den
vetenskapliga grundsynen som kännetecknar alla Islams riktningar som är värda namnet.

Det har bevisats att denna metod, som vanligtvis tillskrivs Francis Bacon (1555-1626), redan hade tillämpats flera
århundraden tidigare av Ibn Al Haitham och andra muslimska lärda, vilkas noggranna och systematiska samling och utredning
av data, bevisar deras logiska och erfarenhetsmässiga vetenskapsteori.

Ikhwan Al Safa’s sjunde epistel (från ca år 900) ger exakta regler för vetenskaplig undersökning som baseras på nio
kännetecken eller frågor:

1. Finns det? Existerar föremålet eller inte?
2. Vad är det (dess vekliga innersta)?
3. Hur stort är det?
4. Vad är dess karaktär?
5. Av vilken sort/klass är det?
6. Var är det?
7. När är det?
8. Varför är det?
9. Vad/Vem är det?

Muslimska lärda höll det logiska tänkandet åtskilt från experiment som inte kunde leda någonstans och följaktligen
kombinerade det teoretiska med det erfarenhetsmässiga. Deras intresse att uppfinna vetenskapliga och experimentella
instrument, bekräftade ofta resultaten av tidigare utredningar.

I denna vetenskapliga metod följde de Guds Ord, när Han manar oss att söka bekräftelse före beslut och ställningstagande:
”Befatta dig inte med det som du inte riktigt vet; ditt öra och ditt öga och ditt hjärta skall [alla en Dag] tillfrågas om
detta.” (17:36)

Jabir ibn-Hayyan (120-210 eH) manade sina elever att experimentera och inte lita på någonting annat. Han betonade
nödvändigheten av noggranna observationer och försiktighet och varnade dem för att dra förhastade slutsatser.

”Er första plikt är att genomföra experiment; den som inte gör det, skall inte nå den högsta rang av perfektion, och min
son, du måste experimentera för att uppnå kunskap.

Lärda män är inte glada över ett stort antal nya ämnen och uppfinningar, utan över deras harmoniska, välmätta kvalitéer och
egenskaper, så du måste ha överseende, vara tålmodig och noggrann; gå i naturens fotspår, för kvalitén som du söker i varje
föremål är medfött i dess natur.”

Islam kräver ordning och saklighet i forskning; resultaten av en sådan forskning respekteras, och vi kan gå så långt som
att anse detta vara den del av den Gudomliga uppenbarelsen: ”Vi skall visa dem Våra tecken vid horisonten och inom dem
själva, ända till dess [uppenbarelsens] sanning står klar för dem! Är det inte nog för dem [att veta] att din Herre är
vittne till allt som sker!” (41:53)

Salaam 1997, Maj-Juni sidor 26-27