Dr. Sheij Wahbeh al-Zuhili

Islam och internationell rätt – Del 1

Islam och internationell rätt – Del 3

Rättvisa och jämlikhet i rättigheter och skyldigheter

Rättvisa vid behandling av andra är en naturlig rättighet, den är också grunden för ett styre systems överlevnad. Förtryck
förebådar destruktion av civilisationer och välstånd och sammanbrott av deras system. Därför Gud Allsmäktig säger:

GUD befaller att rätt och rättvisa skall råda…(16:90), så att goda gärningar skall går hand i hand med rättvisan för
att utrota bitterheten i människors sinnen och främja vänskap mellan dem. Gud säger också: TROENDE! Stå fasta på Guds sida
som vittnen för rätt och rättvisa och låt inte avoghet mot människor förmå er att avvika från rättvisans väg. Gör rätt –
det ligger gudsfruktan närmast; Gud är väl underrättad om vad ni gör. (5:8)

Profeten (fvmh) berättade att Gud uppmanades med:
”O, mina undersättare! Jag har förbjudit orättvisan från mig och jag har förbjudit den bland er. Var inte orättvisa mot
andra”. Det finns också ett känd och gammal talesätt från kalifen Omar: ”Sedan när förslavar man människor som är födda
fria?”

Rätten till jämlikhet i rättigheter och skyldigheter samt rätten att genomgå en rättslig prövning är naturliga rättigheter.
Rätten att genomgå en rättslig prövning är ett komplement till rättvisan. Därför ska man inte favorisera någon grupp eller
person inte ens en monark eller diskriminera andra för deras skull. Profeten (fvmh) sade: ”Människorna är lika som en kams
tänder”, och i en annan uttalande sa han: ”Om Fatima dotter till Muhammad [min dotter] skulle stjäla, då skulle jag
skära av hennes hand”.

En av de sällsynta exempel på rättvisa i kontakterna med andra människor är historien om invånarna i staden Samarkand, som
klagade till Umayyad kalifen Omar Ibn Abdul Aziz (717-720) för orättvisor och diskriminering från Qutayba den muslimska
militära ledare som erövrade landet genom ett angrepp utan förvarning. Omar skickade en domare för att lösa problemet.
Domarens beslut var att muslimerna skulle dra sig tillbaka från det erövrade territoriet och återvända till sitt läger,
såvida en försoningspakt inte undertecknades eller erövringen genomfördes efter att man varnade befolkningen i god tid om
att en attack skulle startas.

Barmhärtighet i fred och krig

Islams etik och grundläggande principer beordrar tolerans, barmhärtighet och att bevilja amnesti i svåra situationer och
kräver att man undviker omedgörlighet och grymhet, enligt Islams natur som beskrivs av Gud Allsmäktige, i sitt budskap till
Profeten: ”Vi har uppenbarat Boken (…), som (…) nåd för dem som tror.”

Med andra ord: människor, djur, djinn och livlösa varelser, egentligen alla ting, bör behandlas som det är bestämd. Efter
Meckas erövringen, Profeten (fvmh) var tolerant med Quraysh, stammen som regerade i Mecka fram till dess och som hade
orsakat honom en enorm lidande. Profeten sa till dem: ”Idag har ni inte några skulder, ni kan gå, ni är fria.”

Respektera överenskommelser och åtaganden, om den andra parten fullgör sina egna löften (pacta sunt servanda)

Detta är grunden för att skapa förtroende, aktning och respekt. I linje med denna princip förbjuder islam trolöshet och
förräderi under alla omständigheter. Många Koran verser påpekar att det är obligatorisk att fullfölja överenskommelser,
avtal, förpliktelser och löften. Gud Allsmäktige säger om detta: TROENDE! Fullgör [era förpliktelser enligt] de avtal som
ni har ingått!… (5:1) och Stå fast vid förbundet med Gud när ni gör ett högtidligt åtagande, och bryt inte [era] eder
efter att ha bekräftat dem och tagit Gud till er borgensman; Gud har kännedom om vad ni gör. (16:91)

Det är förbjudet att bistå förtryckta grupper som ber om hjälp till det muslimska samfundet om det innebär att man bryter
med tidigare avtal. Gud säger: … Men begär de er hjälp [därför att de förföljs] på grund av sin tro är det er plikt att
lämna dem hjälp, om inte [detta tvingar er att gripa till vapen] mot ett folk till vilket ni är bundna av fördrag…
(8:72)

Tillämpning av ömsesidighet, om det inte strider mot de etiska grundläggande principerna

Även om principen om ömsesidighet är gammal antog islam den i sina mellanhavanden med andra, både i fred och i krigstid.
Man vill med det fastställa en rättvis agerande, etablera normer som främjar rättvisa och opartiskhet och se till att
fienden inte överstiger vissa gränser för sitt handlande och beteende. Men om andra bryter mot de grundläggande etiska och
moraliska principer bör muslimer inte göra samma sak. Till exempel, i händelse av krig förbjuder islam lemlastning eller
avlägsnande av kroppsdelar som näsa, öron eller läppar, även om fienden gör det. I en kortfattad och tydlig hadith sa
Profeten (fvmh): ”Lemlasta inte”. Vi kan nämna en viktig vers om detta:Om ni besvarar [ett angrepp som ni utsatts för],
besvara det då med samma medel som användes mot er; men om ni visar tålamod är detta det bästa för de tålmodiga. (16:126)

Erkännande av andra stater

Användningen av begreppet stat åtföljdes av en internationell erkännande av olika stater, som inrättades genom principen
om ”lika suveränitet bland alla medlemmar av det internationella samfundet.” Denna princip är godtagbar med hänsyn till
islam, eftersom syftet är att låta varje land att leva i frihet, säkerhet och fred, och fokusera på att uppfylla de
förpliktelser som det har med dess folk.

Ingen stat har rätt att kränka suveräniteten hos en annan eller att invadera eller styra dess öde och förmögenhet, för om
den gör det kommer dess egen suveränitet att urholkas. Dessutom, ingen stat har rätt att ingripa i av andra stater inre
angelägenheter. Bevis på att islam respekterar denna princip ligger i erkännandet av principen om fred och säkerhet för
alla stater. Islams långa historien visar att muslimska stater har troget följd en politik för fred med andra nationer och
folk.

Koranen säger entydigt att man ska erkänna andra stater och städer:Gör inte som [kvinnan] som repade upp den starka tråd
hon hade spunnit, och svär inte era eder [som om ni spelade ett spel där det gäller] att överlista varandra och [att hålla
sig väl med] den klan [eller grupp] som har flest män [och är rikast i fråga om resurser]. (16:92)

Med andra ord: Se upp för att bryta dina löften som den vårdslösa kvinna som bröt tråden som hon spann med precision och
perfektion och förstörde med det hela arbetet. När du ger ditt ord eller löften för att lura andra och utsätter dem för
fara, låtsas du respektera dina löften för att dölja din avsikt att bryta dem och favoriserar andra som är mer rika och
mäktiga. Orden ”starkare än en annan” är ett tydligt erkännande av nationer, folk och staters mångfald.

Det är också förbjudet att blanda sig i andra folks inre angelägenheter eller försöka försvaga strukturen i en annan stat,
muslimerna får inte göra det. Denna princip är detsamma som att erkänna eller acceptera att det finns andra folk och ett
förbud mot alla försök att utplåna dessa människor eller de reglerna som har etablerats för att vägleda dem.

Företräde för fred, mänskliga brödraskap och internationellt samarbetes principer

Islam är angelägen att finna lösningar med andra folk på grundval av fred och säkerhet, erkännande av samarbetet i fråga om
gemensamma intressen, och respekt för de förbindelser som grundas i det mänskliga broderskap, och att alla varelser
existens bestäms av Guds vilja. Det är förbjudet att döda någon människa, med undantag av juridiska skäl, annars kan det
ses som ett angrepp mot Guds skapelse.

En grupp muslimska jurister har slagit fast att grunden (normen) för förhållandet mellan muslimer och andra är fred och
inte krig, för att Gud säger så i många verser som:

– Troende! Ge er hän åt Gud i hel och full underkastelse [under Hans vilja] och följ inte i Djävulens fotspår – han är
er svurne fiende. (2:208)

– Troende! När ni går ut för [att kämpa för] Guds sak, säg inte till den som hälsar er med fredshälsningen, utan att ha
förvissat er [om rätta förhållandet]: ”Du är inte en av de troende” – i förhoppning om att göra en lättfången vinst.
(4:94)

– Drar de sig tillbaka och vill undvika strid med er och erbjuder er fred, ger Gud er inte rätt att gå till angrepp mot
dem. (4:90)

– Men visar de sig villiga att sluta fred, var då själv beredd till det och lita till Gud; Han är Den som hör allt, vet
allt. (8:61)

Därför har dessa jurister konstaterat att för islam, är alla strider en kamp mot dem som står utanför lagen eller för att
avvärja aggression, inte ateism eller religiösa skillnader. Beviset är att det är förbjudet att döda civila eller
icke-stridande, och att man uppmanas att sluta avtal eller överenskommelser (dhimma) med icke-muslimer som bor i fred och
utan problem i muslimska områden. Dessutom uppmuntrar Islam skapandet av nya forum för kontakter och handel med andra
nationer för att upprätta goda relationer mellan muslimer och andra.

Juristen Ibn al-Salah sade: ”Den ursprungliga åsikten är att man måste respektera ateisternas liv, eftersom Gud Allsmäktig
inte vill utrota någon, Han har inte skapat dem för att döda dem. Det är dock tillåtet att döda ateister om de vållar skada
till andra, men inte som straff för deras ateism. Straffet drabbar inte någon i det jordiska livet utan i det andra
livet … Om resonemangen är så, då är det inte tillåtet att säga att döda dem är normen.”

De som motsätter sig denna åsikt pekar på att förhållandet mellan muslimer och andra är i regel krig, inte fred. Denna
åsikt är en bekräftelse, eller snarare en beskrivning av de dåliga förbindelser som rådde i början av den islamiska tiden
på grund av de ständiga attackerna mot muslimer och återkommande krig mellan dem och andra. Syftet med det här konceptet
var kanske att höja de stridandes moral så att de inte skulle lägga ned sina vapen, skrämmas eller mjukas upp, utan de
skulle vara redo för strid och fast beslutna att fortsätta kampen mot dem som hotade muslimerna överallt. Denna åsiktens
anhängare hävdar att de stora krigen eller Maghazi (expeditioner eller kampanjer), av vilka 27 var kampanjer mot araberna
under profetens tid, var ett svar på övergrepp mot muslimerna. Detsamma gäller andra krig mot andra fiender, som
korsfararna, mongolerna och tatarer.

Tyvärr aggressions krig är inte begränsade till de nämnda exempel, de förekommer ofta i olika nationers historia, både i
gamla som i moderna tider. Men även när man krigar bör man följa rättsliga regler. I nästa avsnitt kommer vi att beskriva
några relevanta islamiska principer.

Internationella förbindelser i händelse av krig

Det är uppenbart att kriget har en inverkan på relationerna mellan de krigförande. Varje part eller grupp uppfattar andra
som fienden, längtar efter att besegra dem, uppnå segern och visa sig överlägsen fienden. Viljan att övervinna och besegra
fienden kan förmå parterna att begå misstag och även de mest allvarliga brott. Därför var det nödvändigt att införa
restriktioner i krigförande i syfte att reglera hur och varför ska ett krig startas och hur man genomför det. Det finns
också bestämmelser om upphörande av fientligheter. I följande avsnitt beskrivs fyra viktigaste aspekterna av denna fråga.

Syftet med den klassiska uppdelningen av världen i två eller tre områden, på grundval av rättspraxis

Muslimska jurister ofta delar upp världen i två områden: Islams område (Dar al-Islam) och krigets område (Dar al-Harb).
Vissa akademiker lägger till ett tredje område, överenskommelsens område (dar al ’ahd eller dar as sulh). Islams område
omfattar länder där makten är i händerna på muslimer och där de islamiska reglerna och muslimska ritualer tillämpas.
Människorna som bor i detta område är muslimer och icke muslimer med vilka man har överenskommelser. Krigets område
omfattar länder där andra än muslimer har makten och därför inte tillämpas Islams politiska och religiösa bestämmelser,
dess folk är redo att kriga. Överenskommelsens område består av länder med vilka muslimerna har slutit handelsavtal,
fredsavtal, allianser eller långvariga vapenvilor. Dessutom finns det i Islams historia exempel på neutrala folk som
abessinierna, nubierna och cyprioter.

Faktum är att denna uppdelning inte har någon skriftligt grund eftersom det inte finns i vare sig Koranen eller hadith.
Detta är en beskrivning av vad som händer när ett krig bryter ut mellan muslimer och andra folk. Det är en berättelse av
händelser, liknande det som bekräftas av jurister i internationell rätt enligt vilket kriget delar det internationella
samfundet i två delar: de stridande parterna, i synnerhet stater som deltar i krig, och de icke stridande och neutrala,
dvs. de kvarvarande medlemmarna av det internationella samfundet.

I islamisk rättspraxis, enligt uppgift från Imam Al-Shafi’i (767-820), och i samtida internationell rätt är världen ett
område. Om det inte finns trygghet och det råder krig istället för fred, kommer då att finnas två zoner: en fredlig och en
krigförande. Åsikterna från vissa orientalister och andra forskare, som säger att krigets område står i en permanent
antagonism mot islam, är inte acceptabelt. Vi anser att motsättningarna är tillfälliga och begränsade till områden där det
faktiskt finns väpnade konflikter.