Mourad Hofmann
I västvärlden råder en allmän uppfattning att islam är en fatalistisk religion. Den stereotypa föreställningen är att alla
muslimer har gett upp inför sitt öde, de räknar bara med kismet eller maktub och sitter utanför sin miserabla
hydda, stirrar rakt framför sig och väntar orörligt och uppgivet på det som komma skall.
Nu är det riktigt inte så illa, men däremot måste vi muslimer inse hur begreppet ödet och determinism uppfattas av
människor från andra kulturer, och därtill bli mer insatta i förhållandet mellan människans fria vilja och det
förutbestämda.
Även kristendomen är deterministisk i och med sin lära om arvsynden, men istället för att behandla frågan har de kristna
lärda för det mesta helt enkelt negligerat dilemmat. Med tanke på att denna delvis gemensamma syn på Guds egenskaper väcker
inom båda religioner frågor om Guds Allsmäktighet och om människans ansvar för sina gärningar, samt om hennes fria vilja.
Dilemmat kan formuleras enligt följande: Antingen är Guds alltings ursprung, även människans gärningars, och således är
inte människan ansvarig för sina gärningar, och det vore emot den gudomliga rättvisan att straffa människan. Eller att
människan är orsaken till sina egna aktioner, vilket innebär att Gud inte är Allsmäktig och inte heller skaparen och Herren
över allt som sker.
Kristenheten kämpade länge med detta dilemma, med sin lära om frälsning genom Guds eviga val eller inget alls. Augustine,
Zwingli, Calvin och Janseniterna verkade mot en radikal uppfattning av predestination, även Thomas Aquino, vars skolastik
blev ortodox, ansåg att gud var alla händelsers ursprung, han påstod däremot att Hans förkunskap inte innebar ett
oundvikligt händelselopp. Hellre att människans fria vilja, enligt historiska exempel, var en integrerad del av Guds
allomfattande plan för frälsning. Men denna terminologiska lek kunde inte ge en lösning på problemet. Den dög endast till
att omformulera frågan på ett sätt som smickrade människans ambitioner.
I Europa och Amerika behandlades denna fråga även mer radikalt efter upplysningstiden. I tidens anda antogs individens
absoluta frihet son lösning på problemet, den fria viljan upplevdes, och därför blev det onödigt att ens diskutera
möjligheten att ens det minsta även på det fysiska eller biologiska planet, skulle kunna vara förutbestämt. Visserligen
fanns det inga vetenskapliga bevis för den fria viljan, men man var i alla fall av med problemet, särskilt efter att man
även hade börjat förneka Guds existens. Utan Gud finns inga teologiska frågor.
Bland muslimerna har det också funnits ett antal försök att lösa problemet med predestination med logik. I motsats till en
tro på total predestination (ett synsätt som hölls av Jabriyah skolan), som framträdde under en tidig period av den
Islamiska eran, lärde Mutazilah skolan läran om den
fria viljan redan på 900-talets Baghdad. Enligt denna skola gav Gud människan förmågan att vara orsaken till händelser. Av
detta följer att människans aktiviteter kan ha två ursprung, det gudomliga och det mänskliga.
Det är inte alls förvånande att en sådan ståndpunkt återinfördes av Al Afgani (1839-1897) och av vår tids neo-mutaziliter.
Islamisk syn på problemet
En islamisk undersökning av problematiken kring människans fria vilja är komplex eftersom det kräver en noggrann
undersökning av Koranen. En sådan undersökning måste börja med en undersökning av Guds egenskaper. Som vi vet förekommer
Guds vackraste namn i Koranen, och de sägs vara 99. Dessa namn refererar till viktiga egenskaper och karakteristika, och
har ingenting att göra med personifiering. Vi lär att Gud är den Allvetande, den Allsmäktige, Skaparen, och
Upprätthållaren, den Ursprungliga orsaken bakom allt, den Absoluta Härskaren och alltings Herre, Bestraffaren, den
rättvise, den Gode, den Förlåtande, den Barmhärtige, Beskyddaren och de Troendes Vän, Kärlekens Källa, den Älskande. Denna
ytterst komplexa beskrivning av Guds egenskaper belyser de svårigheter vi får att beskriva förhållandet mellan
predestination och människans fria vilja.
Å ena sidan har vi dussintals Koran verser av vilka vi kan härleda att gud som är närmare oss än vår halspulsåder
(56:16) är alltings och allt skeendets Herre. Ghazali sade på 1100-talet: Han vet hur en myra kryper på en sten mitt i
natten
Det Han vill sker, och det Han inte vill sker inte
ingen kan komma undan sitt öde. Denna synpunkt kan härledas ur
följande verser:
Gud vidgar bröstet hos den som Han vill vägleda, så att det kan fyllas av underkastelsen under Hans vilja, men hos den
som Han vill låta gå vilse låter Han bröstet pressas samman i ångest, som hos den som stiger uppför ett högt [berg]. Så
låter Gud nederlagets skam drabba de som inte vill tro. (6:125)
Gud har förseglat deras hjärtan och deras öron och täckt över deras ögon; ett strängt straff väntar dem. (2:7)
Vi har sänt skaror av osynliga väsen och människor till helvetet: de har hjärtan som ingenting förstår, ögon som
ingenting ser och öron som ingenting hör. De är som kreatur, nej, de är ännu vilsnare: de är de tanklösa, de likgiltiga.
(7:179)
[Ingen] kan ställa Honom till svars för Hans handlande, men [människorna] skall stå till svars [för sina handlingar].
(21:23)
de som, om Vi ger makt och myndighet på jorden, förrättar bönen och ger åt de fattiga och anbefaller det som är rätt
och förbjuder det som orätt. Allt går till sist upp i Gud. 22:41
Om man läser dessa verser utanför sin kontext kan man komma till den slutsatsen att Gud är egenmäktig och tuktar den han
vill: Han förlåter det Han vill och Han straffar den Han vill. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (3:129), oavsett
om människorna förtjänar det eller inte, och att allt är för evigt och bestämt.
Men, å andra sidan innehåller Koranen lika många verser som talar om det motsatta förhållandet, och på dessa bildas grunden
för islams moraliska lärdomar.
Men den som tror och lever ett gott och rättskaffens liv skall i belöning få det högsta goda, och Vi skall göra Våra
befallningar lätta [att utföra] för honom. (18:88)
Säg. Om jag går vilse skadar hag var mig själv, och om jag är på rätt väg, [är det] tack vare det som min Herre har
uppenbarat för mig. Han hör allt och är alltid nära. (34:50)
Dessa vitt åtskilda åsikter har sedan 900-talet lett till uppfattningen att Guds egenskaper är dikotom, förhållandet mellan
den fria viljan och predestination kan inte lösas med mänsklig logik, vi får helt enkelt acceptera detta dilemma.
Denna fråga formulerades av anti-mutalizitiska Asharit filosofi skolan och Abu Hasan al Asharis trosbekännelse (874-935).
Han uppmanade till accepterande av de mysterier som förekommer, och att inte söka mänskliga förklaringar (bila kayf va
bila tasbih). Den stora egyptiska reformatören av teologin Muhammad Abdul, höll fast vid detta synsätt i sitt huvudverk,
Rissala al Tawhid (1897), Försöket att förlika mellan Guds allvetande och absoluta vilja med människans frihet är ett
försök att tränga sig in i Guds hemligheter.
Detta sätt att närma sig problemet verkar nästan agnostisk i all sin ödmjukhet, den har Profetens sunna till sitt försvar;
han varnade för hårklyverier och teologiska spekulationer, särskilt i denna fråga.
Men om vi efterforskar i Al Asharis, Ghazalis och Mohammed Abduls arbeten, kan vi upptäcka att var och en av dem försökte
lösa frågan genom logik. Al Asharis idé om förvärvandet (kasb/iktisab) var epokgörande. Enligt denna föreställning är Gud
ursprung till människans gärningar, men människan kan förvärva antingen belöning eller straff för dem.
Ashari säger: Den sanna betydelsen av förvärvandet är att någonting händer på grund av en ursprungskraft, och för den
person som denna händelse äger rum genom är det ett förvärvande. förmodligen menade han med detta att i verkligheten är
Gud den enda bakom människans gärningar, och bestämmer resultaten av gärningarna, men att människan kan få belöning eller
straff enligt den attityd hon hade när hon agerade.
Detta betyder att al Ashari flyttade över problematiken till psykologins område, och ställde en ny fråga: om människans är
fri att förvärva en mental attityd eller inte Ghazali övertog detta begrepp och flyttade tyngdpunkten mot den fria viljan,
han skrev: Gud, ursprunget till allt som Hans skapelse är och gör, hindrar dem inte att utföra gärningar av fri vilja
genom förvärvandet (al maqdurah) för att Gud skapade viljan (al qudrah) och det som människor vill (al maqdur), förmågan
att välja och det som väljs. Hur kan förvärvade gärningar vara oundvikliga (al jabr) när alla instinktivt förstår
skillnaden mellan frivilliga och ofrivilliga (al daduri) reflexer.
Detta är alltså resultatet av muslimers försök att komma till en intellektuell lösning om predestinationens paradox, en
lösning utan någon tvetydighet och utan en känsla av ambivalens. Om inte annat har muslimerna åtminstone utvecklat en
större erkänsla för problemet, istället för att helt enkelt sopa det under mattan. Överraskande nog har denna hållning
återupptagits av moderna fysiker. Det är känt sedan Werner Heisenbergs upptäckt av osäkerhetsprincipen 1925 att fysiken
har lärt att beskriva atomens inre verklighet, men inte genom alternativ uran komplementära antaganden (partiklar och
vågor). Det upptäcktes att partikelfysiken förstås bäst genom att amvända islam teori om predestination, d v s dess begrepp
av samtidigt förutbestämt och icke-förutbestämt skeende eller beteende.
Samtidigt, kan muslimer som Ulrich Schoen* – visa att deras försök att förklara ett teologiskt och vetenskapligt problem
(problemet med kausalitet är en del av problemet med predestination), inte längre kan avvisas som ett medeltida hokuspokus.
Vad betyder detta i en muslims vardag
Både kristna och praktiserande marxister, (som, om de tar den historiska materialismen på allvar, borde vara fatalister)
och muslimer försöker upprätta sitt liv efter mottot: Hjälp dig själv och Gud kommer att hjälpa dig.
En muslim känner personligt ansvar för sina gärningar och försummelser, han förlitar sig på att Gud skall belöna honom för
hans goda gärningar inte för att det vore Guds plikt utan för att Gud inte kan vara orättvis. En muslim räds för Guds
straff, trots att han vet att Gud är barmhärtig och beredd att förlåta. Han vet att till slut är allt i Guds händer. Han
börjar sina aktiviteter med orden Bismillah I Guds namn, och han lämnar resultatet för sin strävan till Gud Insha Allah,
om Gud så vill, och förklarande all lyckande var av Guds nåde, masha Allah, som Gud ville. Han känner sig skyddad av Guds
nåd, och han kommer att återvända till Gud när hans tid på jorden är över.
Gud älskar dem som sätter sin lit till Honom. Om Gud hjälper er kan ingen besegra er; men om Gud överger er, vem kan sedan
hjälpa er? Förmana därför de troende att sätta all sin lit till Gud! (3:159160)
Vi har sålunda uppenbarat för dig en förkunnelse på det arabiska språket, för att du skall varna dem främsta v alla städer
och dem som bor runt omkring den, varna dem för den Stora samlingens dag om vars [ankomst] det inte finns något tvivel –
då några skall stiga in i paradiset, och andra i den högt flammande Elden. (42:7)
Du kan inte varna andra än dem som fruktar sin Herre trots att de inte kan se eller förnimma Honom, och som förrättar
bönen. Och den som vill rena sin [själ] är den ende som har gott av det. Gud är färdens mål. (35:18)
Om en muslim råkar ut för en olycka, eller om han trots alla sina strävanden misslyckas, kommer hans attityd till det
förutbestämd fram; han förtvivlas inte, och han river inte i sitt hår, utan han konstaterar det som hänt och accepterar att
det var maktub, förutbestämt. Gud har skapat er av jord; därefter [skapar Han er] av en droppe säd och därefter formar
Han er till man eller kvinna. Och ingen varelse av honkön blir havande, inte heller föder hon utan Hans vetskap. On ingen,
som uppnår hög ålder, har fått sitt liv förlängt, och ingen har fått dö i unga år utan att dessa beslut [har förts in] i
[Guds öppna] bok. Detta är lätt för Gud. (35:11)
Jag vill avsluta denna artikel med Mohammed Assads ord: Islamisk fatalism handlar inte om det som skall ske utan det som
redan har skett.
* Ulrich Schoen, Determination und freiheitin arabischen Denken heute, Göttingen 1976.
Salaam Maj-Juni 1999 sid 5-7
