Islam i västmakternas tjänst

Pascual Serrano – Rebelion

 

En av bristerna i analysen av politiska händelser är frånvaron av tillräcklig bakgrund för att förstå vad som händer.

Just denna brist kan inte skyllas på Samir Amins bok där författaren ibland går tillbaka inte mindre än till arabvärlden före Kristus för att dissekera vad som händer i dag i 2000-talet. I själva verket endast den första av dess fem kapitlen fokuserar på 2011 händelser, de övriga fyra, som författaren säger, ”spåra utvecklingen från en lång tids synvinkel, över den plats arabvärlden har haft i gårdagens och dagens globala system, inom ramen för den ’globala historia.’”

Samir Amin, även om han ägnar särskild uppmärksamhet till Egypten analyserar också många andra länder i regionen, och varnar om de islamiska rörelser som presenterar sig själva som måttliga, ungefär som Muslimska brödraskapet, och som är USA:s bästa allierade nu när några av deras regeringar har visat sig ohållbara (Tunisien, Egypten):

”Amerika kan inte erkänna att deras strategi går ut på att installera ”islamiska” regimer i regionen. De måste agera som om ”att de är rädda” för det. På så sätt legitimerar” de sitt ’krig mot terrorismen’ som faktiskt har andra mål: militär kontroll av planeten vars syfte är att ge till USA-Europa-Japan den exklusiva tillgången till resurserna.”

Så det politiska islam är USA:s och dess Nato partners strategiska allierade i den muslimska världen. Enligt Amin, ”Washington gör inget annat än att ersätta den obsoleta populismens slitna regimer med obskyra regimer som kallar sig själva ’islamiska.’”

För sin del deltar Europa i denna militära ingripande med hänvisning till ett falskt försvar av demokratin, som förutsätter en ”moderat islam” vid makten, för att citera Samir Amin, vilket är helt enkelt en ”foglig” islam som ”underkastar sig till den globaliserad liberala kapitalistiska förvaltningen av det ekonomiska livets krav.” Således, i den arabiska och islamiska världen skapas en sammanslutning av ”kompletterande alienation, kommersiella och religiösa, som uttrycks i den dubbla accepterande av underkastelsen till ”marknaden” och förslaget till den teokratiska staten.”

Vår författares analys av den arabiska vårens utveckling kunde inte vara mer störande, ”den globaliserade kapitalmonopolets strategi för den södra delen av världen är kopplade till några varianter som knappast skiljer sig från varandra, den polisiära diktaturen utan projektet (den dominerande modell de senaste fyrtio år) eller den konservativa teokratiska diktaturen (Washingtons projekt för de kommande åren), som i bästa fall formas med en falsk utseende av demokratiska val.” Glöm inte att den mest eländiga och exploaterande nyliberala ekonomi är helt kompatibel med sharia och islam. Om det har varit i århundraden med katolicismen i väst, varför kan inte den tjäna ytterligare några århundraden till i muslimska länder?

En annan av Samir Amins grund idéer är att komma ihåg att islam inte är en obligatorisk del av de arabiska ländernas historia. Han påminner oss om en förfluten med massiv kommunistisk stöd i länder som Afghanistan, Jemen, Irak och Sudan, och de olika metoderna som tillämpades för att förhindra de från att komma till makten. Det fanns många modernistiska politiska projekt, sekulariserande och potentiella bärare av en demokratisk utveckling från Södra Jemen till Algeriet som när dem konfronterades med den dominerande imperialismen blev obevekligt förföljd, och som ledde till en outtröttlig mobilisering av de förfallande, obskyra och konservativa krafter.

”Vi känner till det muslimska brödraskapets historia, som skapades på 20-talet i Egypten av britterna och monarkin för att stoppa utvecklingen av den demokratiska och sekulära Wafd partiet. Vi känner till historien om dess återkomst i massor från sina saudiska tillflyktsorter organiserade av CIA och Sadat efter Nassers död. Vi känner till historien om talibanerna utbildades av CIA i Pakistan för att bekämpa ”kommunisterna” som hade öppnat skolor för alla barn, pojkar och flickor. Och vi också vet att israel stödde Hamas i början för att försvaga de sekulära och demokratiska strömningar inom det palestinska motståndet.” Det är därför Samir Amin kritiserar de ”västerländska kulturvänners” uppmaning att respektera mångfalden av övertygelse.” Enligt vår författare ”sällan rapporteras om de förfaranden som tillämpas av makterna för att ge den bild som passar dem.”

Samir Amin har också några ord för den ”europeiska vänstern”: ”Om de skulle sluta stödja de europeiska imperialistiska projekten med ovillkorligt stöd för Israels koloniala strategi och USA:s militära interventioner i regionen, skulle Europas folk utan tvekan bidra till att göra det lättare för den arabiska världen att ta sig ur den återvändsgränden av nostalgiska illusioner från det förflutna.”

 

Anteckningar: Amin, Samir. ”Arab Spring? Arabvärlden på lång sikt.” publicerad 2011