Ali Mesnawi – Mas De Una Voz

De islamiska institutionernas roll

Förslag

“Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna, och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars gudsfruktan är djupast.” (49:13)

Ingen tvekan att detta är en enorm uttalande för att främja samexistens mellan kulturer och kallar oss att reagera positivt på skillnader. Skillnaden är inte längre en källa till konflikt, istället blir det en sporre, ett incitament för ömsesidig kunskap och ömsesidig förståelse är naturligtvis början för en fruktbar samexistens, medan ömsesidig okunnighet och ignorans är det mest effektiva grogrund till konfrontation och social oro.

Det är viktigt att avsluta det nuvarande tillståndet av ömsesidig okunnighet men framför allt med den rådande okunskap och ointresse hos de europeiska samhällena för den islamiska världen och för det finns det några förslag:

1. Reformera de pedagogiska texter. En bok där vi hittar massor av misstag, halvsanningar, partiska uttryck och felaktiga tolkningar om islam och dess kultur leder till att eleverna uppfattar denna kultur som fiendens boning eller i bäst fall som en misstänksam och främmande kultur.På denna punkt kan vi lyfta fram det utmärkta arbete som utförts av Gema Martín Muñoz i Spanien som tillsammans med två andra författare skrev boken ”Islam och den arabiska världen. Undervisnings guide för lärare och utbildare” där man gör en grundlig genomgång av de felaktigheter som upptäckts i spanska läroböcker i deras referenser till islam och dess kultur.

   Elevernas kunskaper om denna kultur måste också breddas och fördjupas så att deras utbildning verkligen blir universell och inte begränsad till den västerländska kultursfären. Vi ser att eleverna i den islamiska världen känner till Cervantes, Voltaire eller Rembrandt men europeiska studenter har aldrig hört talas om Almutanabbi, den mest prestigefyllda poeten inom den arabiska litteratur eller Farabi, en framstående filosof från den islamiska civilisationens gyllene ålder eller Albairuni, encyklopedisk intellektuell, som anses även av västerländska historiker som en av de bästa hjärnorna i mänsklighetens historia.

   Men fallet med utbildningen i spanska skolor är ännu allvarligare eftersom de spanska elever inte känner ens till berömda företrädare för den islamiska kulturen som samtidigt är spanjorer. Det verkar som om Spanien förnekar sina egna barn och personer som romanförfattaren och filosofen Ibn Tufail, född i Guadix, poeten Abulbakaa Alrondi från Ronda, eller mystikern Ibn Arabi född i Murcia och vars verk inspirerade den Heliga Teresa och Johannes av Korset är främlingar till de spanska studenterna.

2. Främja litteratur för barn, särskilt berättelser där man pekar på värden som vänskap och samexistens med andra kulturer i allmänhet och den islamiska kulturen i synnerhet.Här kan vi åter belysa Concha Lopez Sarasuas verk från Asturien, Spanien, särskilt hennes novell ”Meriem och den fantastiska vägen”, en berättelse i vilken två flickor, en spansk och en marockansk, gör en fantastisk resa genom Marocko och genom denna resa lär de känna den marockanska kulturen och geografi.
3. TV-program behövs där man behandlar de internationella nyheterna på ett rigoröst och balanserat sätt med deltagandet av specialister både inhemska och från de kulturer som är relaterade till ämnet.Det är absolut nödvändigt att stifta lagar som definierar rasistisk och främlingsfientlig propaganda, särskilt i film och andra medier i allmänhet, som ett brott, tydligt definierade och straffbart.

De islamiska institutionernas roll

Vid många tillfällen har det funnits kontroverser och konflikter över moskéernas och de islamiska organisationernas roll i Europa, ibland till den grad att man har kriminaliserat sådana institutionerna pga. man har sett de som mottagare av radikalism och intolerans och spridit det.

Denna idé härstammar faktiskt från antagandet att ju mer praktiserande en muslim är av islams praxis desto större är dennes tendens till fanatism och mindre hans vilja att integreras i det moderna samhället.

Dessa antagande är dock fullständigt falska och i själva verket radikaliseringen av vissa muslimer sker i de europeiska samhällena, trots moskéerna och inte på grund av dem.

Jag vill hedra många av dessa institutioner och uppmärksamma att de flesta av dem arbetar med mycket få resurser för att möta de andliga, moraliska och utbildnings behov hos en stor muslimsk befolkning och att de gör betydande insatser för att försöka inpränta värden som återhållsamhet och tolerans baserat på Islams läror.

I detta avseende är det intressant att hänvisa till en undersökning gjort av ett franskt opinionsinstitut vid slutet av 2001 efter 11 september-attackerna som publicerades i tidningen Le Monde (jag beklagar att jag inte kan ge en mer exakt referens) och som kom fram till slutsatsen att muslimer som utövar sin religion var bättre integrerade i samhället än andra. Denna slutsats raserade den konventionella visdomen i europeiska medier att muslimer är mer intoleranta ju mer praktiserar de sin religiösa praxis. Och denna missuppfattning hos västerlänningar grundas i deras förväxling av religiösa sedvänjor som de inte förstår eller som är främmande för dem med trångsynthet på grund av deras egocentriska syn på världen där de betraktar sin egen kultur som alltings mått.

Den praktiserande muslim är en känslomässigt balanserad individ med ett organiserat familjeliv, med en skala av mänskliga värden som ger denne möjligheten att bibehålla optimala relationer med andra och är därför bättre lämpad för arbetet med samexistens.

För att förstå muslimska samhällena måste man dechiffrera deras kulturella koder och en av dessa koder är det faktum att religionen är den enda medel som förmedlar all medborgerlig utvecklingsprocessen i dessa samhällen och alla som faller utanför området för detta religiösa fenomen utsätts för marginalisering, kriminalitet, en värld av droger och så vidare, och är därför sannolikt att de kommer att engagera sig i radikala äventyr.

Det är inte som de europeiska samhällen där medborgarskapet förmedlas och artikuleras av en kod av sekulära värden i de flesta fall och där dessa värden undervisas av sekulära institutioner vare sig statliga eller privata.

Om vi förstår denna specifika karaktär hos muslimernas ursprungliga samhällen, kommer vi till slutsatsen att det är nödvändigt att stödja både moraliskt och materiellt de islamiska institutionerna, eftersom de faktiskt kommer att fungera som centra som orienterar den muslimska befolkningen till vägar av återhållsamhet och samhällsansvar och bidra till att bygga samexistensen.

Det är sant att dessa institutioner inte alltid fyller sin roll på det mest lämpliga sättet, det är sant att ibland gör de misstag när det gäller uppfattningen av verkligheten i de europeiska samhällena. Det är också sant att inte alltid hittar vi duktiga och lämpliga medarbetare inom dessa institutioner som uppfyller denna uppgift, men vi kommer att få ett bättre resultat om vi försöker stödja istället för att kriminalisera dem som man har gjort många gånger.

Vi måste hjälpa de att tyda de europeiska samhällenas kulturella koder vi talade om tidigare för att de ska kunna ge lämplig vägledning till sina församlingsbor.

Den här artikeln har inte för avsikt att behandlat alla aspekter av frågan, eftersom detta skulle kräva ett encyklopediskt arbete och deltagande av specialister inom olika discipliner, sociologer, psykologer, historiker, media experter och så vidare. Men jag tror det räcker med att ställa några frågor och ge några förslag som jag hoppas kommer att fungera som punkter för reflektion och meditation.