Alla religioner strävar efter samma sak; att ge människorna vägledning i livet. De försöker inte bara göra detta genom
moraliska normer – det är faktiskt sekundärt. Deras största uppgift är att förse oss med en förklaring till vår existens,
att besvara de evigt viktiga frågorna: ”Varför är vi här? Varför såhär och inte på något annat sätt?” I kontrast till
vanliga ideologier – världs eller livsåskådningar – antar religionerna att de oundvikliga frågorna – ”Varifrån kom allting?
Varför? Vart är allt på väg?” – endast kan besvaras om man accepterar antagandet att det finns en personlig, levande,
allsmäktig, evig och absolut Gud, som är alltings skapare och upprätthållare, och som existerar utanför tid och rum; ett
gudomligt väsen som inte kan definieras (förutom i negativa termer) eller förnimmas med våra sinnen.

En religiös person är någon vars fokus är på Gud, någon som försöker översätta den objektiva gudsverkligheten till sin egen
verklighet. Muslimer kalla denna ständiga strävan mot Gud al-taqwa (gudsmedvetande). Om Gud existerar, så har han dramatisk
relevans för människorna. Därför underkastar sig en religiös människa Gud.

Muslimerna är ett sådant folk i ordets ursprungliga betydelse; de som underkastar sig. Därför är det inte ett försök till
att triumfera eller aggressivt innefatta allt, när Koranen räknar personer som Ibrahim, Moses, Jesus, Muhammed och Maria
som muslimer och inte ser Islam som en ny religion, utan som Guds enda eviga religion, d v s underkastelse under Honom
(3:19). Å andra sidan är man med religionshistoriska termer bara muslim om man bekänner att ”Det finns ingen gud utom Allah”
och att ”Muhammed är hans sändebud.” Denna bekännelse, shahada, är tvådelad, för varken Guds existens eller Muhammeds
profetskap kan bevisas. Båda uppgifterna måste man tro på.

Åtminstone sedan David Humes och Immanuel Kants dagar är vi skeptiker vad gäller antagandet om en ”lag om orsak och verkan”
och medvetna om att metafysiken, inkluderat ontologin, i grund och botten bara är en lek med ord. Även om vi som Richard
Swinburn medger att enligt vetenskapliga kriteria ”är det högst osannolikt att Gud inte existerar”, kan vi inte ge några
vetenskapliga bevis på att Gud finns. Alltså hur logisk religionen än är, kan inte muslimerna undvika den överrationella
tron på Gud och på Muhammeds mission.

Alla religioner måste handskas med kommunikation mellan Gud och människa; nödvändigheten och möjligheten.

Religioner som baseras på uppenbarelse som judendomen, kristendomen och Islam bygger på antagandet att om man bara iakttar
naturen kan man inte uppnå harmoni med sig själv, sin omgivning och med Gud. Den sorgliga historien av människoskapade
”natur lags” system, ekonomisk teori och filosofi bygger på den åsikten. I kontrast till Upplysningstiden, har dagens
post-moderna människa t o m blivit skeptisk mot sin egen rationalitet.

Alla monoteistiska religioner lär inte bara ut nödvändigheten av gudomligt ingripande utan möjligheten i och med att man
tror att Gud har ingripit åtskilliga gånger under den mänskliga historien för att informera människan om verkligheter
bortom hennes sinnesförnimmelser.

I det här avseendet är Islam speciellt endast i sin lära 1) att Jesus också var en profet i en rad av sändebud från Gud och
2) att Gud på 600 talet gav Muhammed sina sista instruktioner, som en text – Koranen – genom vilken tidigare uppenbarelser
blev bekräftade, återupprättade eller utbytta respektive.

Därför anser muslimerna varken att Islam är en ny religion eller att det är den yngsta av de monoteistiska religionerna,
eller att det är en religion i grundläggande konflikt med kristendomen eller judendomen. De ser snarare Islam som en
rekonstruktion av den gemensamme anfadern Ibrahims ursprungliga och rena monoteism. Faktiskt spelar möjligen Ibrahim en
större roll i Islam en i judendomen. Så är definitivt faller med pilgrimsriterna. Detta är den teologiska bakgrunden till
Koranens manifest om tolerans – la ikraha fi d din – som förbjuder användandet av våld i frågorna om tro. ”TVÅNG skall
inte förekomma i trosfrågor. Vad som är rätt handlande är nu klart skylt från fel och synd. Den som förnekar de onda
makterna och som tror på Gud, har sannerligen vunnit ett säkert fäste som aldrig ger vika. Gud hör all, vet allt.”
(2:256).

Detta är bakgrunden och dessutom det ofta förbisedda faktum att Islam aldrig ansett sig vara den enda vägen till frälsning.
Tvärtom ser Islam sig vara i fridsam pluralistisk tävlan med andra religioner utan en förutspådd slutlig seger. Faktum är
att surah 5:52 säger: ”Du ser att de vilkas hjärtan är sjuka av tvivel har bråttom att söka vinna deras [gunst]. De säger:
’Vi fruktar att vår lycka skall vända sig.’ Men det kan hända att Gud skänker [de troende] segern eller ger Sin vilja till
känna [på annat sätt], och då måste dessa människor [med sjuka sinnen] ångra sina [hemliga] tankar.”

I skarp kontrast står den kristna dogmen ”extra ecclesiam nullum salus”, (det finns ingen frälsning utanför kyrkan) som
formulerades av ”kyrkofadern” Cyprian, och som förblev den katolska ståndpunkten ända till den andra Vatikan konsiliet som
hölls för trettio år sedan.

Toleransen innebär däremot inte att en muslim är beredd att kompromissa om sitt centrala begrepp om Gud – al tawhid – dvs.
ovillkorlig monoteism. Vilket beroende som helst, vare sig det är droger eller människor, som leder till att människan blir
beroende av något eller någon annan än Gud, räknas som polyteism (shirk). Judarna vidhåller idén att de är privilegierade
vis-á-vis Gud för att Han har gjort dem till ”Det utvalda folket”, vilket innebär ett slags kontrakts förhållande dem
emellan med ömsesidiga rättigheter och plikter. Det behöver inte tilläggas att den idén är helt oförenlig med Islams syn på
Gud.

De kristna tog avstånd från begreppet stam-Gud. Men de gjorde också att deras monoteism kan ifrågasättas när de år 325 i
Nicea, förklarade att Jesus var ”Guds son” i ordets striktaste mening, och att han helt delade Guds väsen. Konstruktionerna
som detta ledde till – som ”treenighet” och Maria ”Guds moder” – låter som hädelse i muslimska öron. Det samma gäller den
ödesmättade arvssynden, som kräver ”ställföreträdande botgöring” i form av Jesus korsfästelse. Det är faktiskt denna
oförhandlingsbara kristna dogma om gudomligt förkroppsligande som har skylt judar och muslimer från de kristna till denna
dag.

Konsekvenserna av det Niceanska credot är välkända: kyrkan splittrades upp i katoliker, ortodoxa, kopter, arianer,
nestorier, donastiter och andra kristna sekter. Det ledde också till korstågen.

De mest förödande konsekvenserna av credot bevittnar vi först idag, 1670 år senare, i form av besvikna kristna som överger
sina kyrkor. Muhammed Asad mer eller mindre förutspådde det som skulle ske i sin otroliga analys ”Islam vid korsvägen” från
1935. Jag citerar: ”Dogmerna om treenighet och förkroppsligande har berövat kyrkan på dess trovärdighet i många tänkande
människors ögon – så till den grad att de tillsammans med dessa dogmer, förkastar all tro på Gud som sådan, eftersom de
inte är medvetna om Islam rationella Gudsbegrepp.”

Hur absurt det än verkar, identifierade Asad, med fog, kyrkan som den största faktorn bakom uppkomsten av agnosticism och
ateism.

Om dessa skeptiska kristna skulle ha känt till Islam skulle de också ha upptäckt Koranens lära om Kristus: Jesus framställs
som en av de större profeterna, som var kapabel att utföra mirakel, en reformator av den mosaiska tron, skapade av Gud
(inte född) och sedan född av en jungfru. Den islamiska bilden av Jesus stämmer helt överens med de tidiga judisk-kristnas
bild av honom. Faktum är att Jesus i Koranen har fått en högre rank än han har hos många moderna kristna.

Under de senaste 100 åren eller så, har många katolska och protestantiska teologer, inkluderat de tyska professorerna
Harnach och Bultmann, gjort dramatiska ansträngningar för att försöka nå tillbaka till den kristna bilden av Jesus som
fanns före det Niceanska credot. Det har resulterat i att, förutom den traditionella bilden av Jesus, har tre andra
kristologier vuxit fram.

1. Den amerikanske före detta dominikanske munken Matthew Fox’s utarbetade idén om en ”kosmologisk Jesus”: en så vacker
   idé att det egentligen inte spelar någon roll om det finns någon historisk realitet i den.
2. Det världsekumeniska synsättet som tagits fram av John Hick och Paul Schwarzenau enligt vilket ett paradigmskifte
   ägt rum. I en efterkristen värld har tidigare kristna sanningar fått ge vika för en informerad relativism: Det kan ligga
   sanning i vilka koncept som helst om Jesus och Gud; alla religioner ser verkligheten från en viss synvinkel, och ingen kan
   påstå sig inkludera alla sidor av det gudomliga.
3. Ett växande antal kristna teologer (som man skulle kunna kalla fundamentalister) tillsammans med Hans Kung och Gerd
   Ludermann, återupptäcker att Jesus själv ansåg sig vara en speciell människa som var utvald av Gud för att utföra en
   speciell uppgift, En väldigt imponerande profet, varken mer eller mindre.

Ur en muslimsk synvinkel är denna utveckling enastående för de för den kristna kristologin närmare den Koraniska
kristologin hela tiden, och detta efter en paus på nästan 1400 månår. Jesus status börjar bli förhandlingsbar. Detta är
sensationellt, för i en inte för avlägsen framtid kan det leda till en fruktbar muslimsk-kristen dialog, t o m på det
dogmatiska planet.

Religionerna behandlar inte bara kommunikationen mellan Gud och människa utan också mellan människa och Gud. Alla vidhåller
att det är nödvändigt att vända sig till Gud i bön, inte främst för att be om någon ynnest utan för att erkänna Gud och att
grundlägga en dialog med Honom. Bara människor är kapabla till detta. Faktum är att i enlighet med Koranen anser mystiker
av alla trosinriktningar att bönen är mänsklighetens ”raison d’être”, den främsta uppgift som alla varelser med ett
rationellt sinne har.

(Det är viktigt i det här sammanhanget att påpeka att Gud i Koranen hela tiden uppmanar människorna att använda sina
sinnliga och analytiska förmågor – kort sagt: att tänka; inga andra s.k. heliga skrifter gör det.)

Muslimerna förväntas hursomhelst att vända sig till Gud minst fem gånger om dagen vid vissa klockslag. För detta ändamål
behöver de varken kyrka eller sakrament, inte heller präster eller pastorer, och inte heller några helgons förböner. Allt
de behöver är en ren plats. Om de vet varåt Mecka ligger, ber de däråt och känner sig enade med 1,2 miljarder andra
muslimer. Om de inte vet, vet de i alla fall att gud finns i öst och väst, översinnlig men också närmare dem än deras egen
halspulsåder.

Faktiskt kan en som inte ber inte räknas som muslim. Det är tveksamt om en sådan person ens kan kallas mu’min (troende),
för en gudsbild som inte leder till bön verkar felaktig.

I sin bön riktar sig muslimen direkt till Gud, som en helt självständig individ. Den bibliska bönen ”Pater noster” (Fader
vår) skulle kunna vara också hans bön.

Salaam, Nov-Dec 1998, Sida24-26