För lite mer än tio år sedan, strax efter tragedin den 11 september, intensifierades i västerländska samhällen den
eviga debatten om islam och muslimer.

Oväntat väcktes ett ovanligt intresse hos många för att veta mer om islam, vilket har lett med tiden till en
polarisering av olika idéer. Reaktionen hos den del av muslimer som kallas ”fundamentalistiska” eller ”extremistiska”
antingen i sina salafistiska, wahhabitiska eller andra varianter, som anklagas för en radikal inställning, har lett
till intresserade, närmande blicken mot den andra sektorn av Islam som kallas ”modernister”.

Efter det första världskriget uppnådde väst en total politisk seger över den islamiska världen, detta är väl
dokumenterade i många studier som samlats in. Upplösningen av det ottomanska riket följdes av intrånget av västs
ideologiska kulturmönster i muslimska samhället med en överdriven penetration av västerländsk utbildning. Allt detta
i kombination med en illa förklädd mindervärdeskomplex som drabbade de upplysta delar av den tidens islamiska
samhällen, vilket tyvärr är fortfarande stark gällande. Detta ledde till att många muslimer antog de västerländska
mönster som, i vissa fall, till och med avvisade den islamiska traditionen.

Det nämns ofta som en viktig anekdot kommentaren som den intellektuella och egyptiska reformistiska, Muhammad Abduh
(1849-1905), gjorde när han återvände från en resa till Paris i slutet av artonhundratalet: ”Jag har sett islam i
Frankrike, men inte muslimer, medan här ser jag muslimer men ingen islam”. Han ville med detta förklara att dessa
nivåer av utveckling, social välfärd, utbildning som hade uppnåtts i väst som hade slagit honom med häpnad, tillhörde
den islamiska ideal även om deras främjare var inte muslimer.

Uppenbarligen innebär denna belysande reflektion ett erkännande av väst som en ideologisk referens i denna stora mans
teoretiska postulat. På denna punkt kommer vi att återkomma i andra artiklar för att gå djupare in i dessa
vanföreställningar som framstående människor i den muslimska världen som Abduh antog och som innebär att anammandet
av modernitetens värderingar och grund stör inte islams traditionella principer. Sådan absurt naivitet håller inte
inför det minsta analys man gör av det, men först måste man ha skakat av sig de komplex som avsevärt minskar
självkänslan.

När man tittar på vad som är kvar av den kristna traditionen och dess tragiska nedgång efter fullbordan av björnkramen
med modernitetens ideologiska värden, måste man vara medvetslös för att inte märka de enorma kostnaderna som den
kristna traditionen har betalat efter denna katastrofala anslutning.

Men även om vissa västerländska islam forskare talar om en påstådd intern strid mellan muslimer för ”islams själ”, är
vi av den uppfattningen att mot dessa två strömmar av islam som nämns, fundamentalism och modernism, kan motsättas den
ursprungliga och huvudsakliga vision, det traditionella islam. Det handlar inte om ett tredje sätt alls, utan helt
enkelt, vilket är inte lite, att återställa den traditionella islams avskaffade värden och utifrån denna vision står
vi, nödvändigtvis, lika långt från båda strömmarna, fundamentalism och modernismen, som enligt vår uppfattning är två
sidor av samma mynt.

Observera Tariq Ramadans slutsats i sin bok ”Den muslimska reformism” när han analyserar det intellektuella arvet från
Jamal al-Din al-Afghani och hans främsta lärjunge, Muhammad Abduh som vi nämnde tidigare, ”han är fundamentalist och
modernist samtidigt” (p 98). Och med säkerhet är muslimerna som identifierar sig med traditionell islam inte inblandad
i någon strid, oberoende av att vara utanför dessa två till synes polariserade strömmar. De lever helt enkelt sitt
islam med den intensiteten som krävs av den anknytningsnivån de har med den ursprungliga traditionen.

En traditionell islam som uppenbarligen är länkad till Uppenbarelse som en central referenspunkt, d.v.s. Koranen och
profetens (fvmh) Sunna, vars företrädare under
den senaste moderna tiden var bland andra, Abd al-Qadir al-Jazairi, Sheikh Ahmad al–Alawi, Hakim al-Ummat.

Tyvärr dessa framstående forskares röst, ofta både i väst och i den muslimska världen, har inte haft den effekt de
förtjänade och drunknade i dessa extremistiska rösters buller.

Intressant nog utgör dessa radikala förväxlingar en brytning med den traditionella Islams läror eftersom de saknar
intellektuell och historisk grund. Därför är det omöjligt för dem att ge muslimerna objektiva lösningar i dag, även
om det är sant att denna diskurs penetration, den salafistiska och wahhabitiska diskursen, är ett faktum på grund av
dess enkelhet och lätthet att anamma med stöd av ett överflöd av tillgängliga medel och stora delar av Ummahs lätt
sårbarhet.

Dessutom, som sagt, den andra sidan av myntet representeras av dessa muslimer som presenterar sig själva som bärare av
värden från en ”moderniserad” Islam, förförda av modernitetens bländande blixtar.

Det är inte vårt syfte här att ägna oss till det som vi har kallat modernitetens kattguld, men vi hänvisar den
intresserade läsaren att analysera två verk av René Guénon, nämligen ”Krisen i den moderna världen” eller den andra
som är bredare och noggrannare, ”Kvantitet och Tiden teckens kungadöme” som analyserar den västerländska
civilisationen framsteg från upplysningstiden till idag.

Guénon hävdar att ”Modern civilisation dyker upp i historien som en riktig anomali. Av alla vi känner till, är det
den enda som har utvecklats i en rent materiell mening, det enda också som inte baseras på någon princip av högre
ordning”. Genom att förpassa till det obetydliga de mänskliga relationerna med sin Skapare, avslutar Guénon avslutar
med att säga att ”den moderna civilisationen är en monstruös avvikelse” och förtydligar detta med att säga, ”den
baseras på kortlivade uttryck snarare än på eviga principer.”

Här finns det hotet som enträget under senare tid berömda muslimer har varnat om inifrån den islamiska traditionen. Så
länge moderniteten fortsätter med sin fientliga inställning mot traditionen, har islam, eller för att vara mer exakt
har muslimerna bara två alternativ, antingen vanställa sig själva eller stå emot den överväldigande stormen av
konsumtionens hedonistiska avgudadyrkan med all sin bedrägliga filosofi.

Nu mer än någonsin är det viktigt att testa de viktigaste jihad som vår profet uppmuntrade oss till, jihad mot våra
nafs, mot vårt underlägsen ”jag”. Definitivt en kolossal uppgift, fylld med stora svårigheter, men absolut möjligt.

Islam är visdom och andlighet, som vi påminns av Hakim al-Ummat, som dog 1943, och han varnar oss, ”endast den som har
korrigerat sig inifrån, vilket innebär att skydda intelligensen från misstag och skydda hjärtat från laster, kan rätta
till den yttre världen.” Varken fundamentalistiska rörelser som tvångs placerar sanningen i en kvävande bokstavstrogen
vision eller ännu mindre den liberala modernismen som minimerar den, kan uppfylla detta uppdrag.

Islams sanna ansikte är traditionell, som skapar samklang mellan den intellektuella och den andliga traditionen. Ingen
tvekan att väst är mäktig och dess globaliserade makt blomstrar, särskilt dess hedonistiska materialism. Men Islams
bestående kraft finns inte i sin politiska makt, men i sin eviga sanning. Alhamdu lillah (Tack och lov).