Melvin Mañón
För några veckor sedan publicerade Lluis Basset, spansk journalisten, i den spanska tidningen El Pais där han är biträdande chef, en artikel med rubriken Islam är inte lösningen . Efter de moderata islamisternas seger i Tunisien, säger Basset att islamisterna knappast visade skägget i de många arabiska upploppen, men nu är de huvudsakliga vinnarna.
Han beklagar att sharia, även om nyanserad och mjukare har bestämds som grunden för staten och likaså beklagar kvinnornas situation som han säger är segregerade. I själva verket är artikelns syfte att beklaga sig att efter så mycket blod, smärta och tårar, befolkningen i dessa länder har nu valt islamiska regeringar som de som den provisoriska regeringen i Libyen har annonserat eller som ett resultat av valet i Tunisien som vanns av moderata islamister i november eller som förra veckan krävde egyptierna på Tahrir torget.
En vecka senare sade Sirin Abidi, chef för Medelhavs Centret för Internationella Studier vid Madrids Universitet, bland flera fullträffar och misstag, något man kan inte bortse från. Enligt henne, det första man bör göra i Libyen är att avväpna alla civila. Jag skulle vilja lägga till så att nästa despot kan lättare underkuva alla till en påtvingad lydnad som den de precis blivit av med.
För sin del förutspår Zaina Anwar, en malaysisk kvinna grundare av Sisters in islam och nyligen prisade, av naturligtvis oss västerlänningar, att araberna inte kommer att acceptera flera islamiska republiker och att kvinnor kommer att bli mer aktiva precis som i väst. Vilken merit! Jag är inte muslim och vill inte heller bli det. Låt oss vara tydliga. Jag har inte heller den minsta lust att leva under en teokrati. Men jag blir verkligen förbannad på dessa synpunkter och åsikter.
Först och främst, vi, här i Spanien och västvärlden som helhet inte gjorde något för dessa människors öde, men nu vill vi bestämma riktlinjer för hur de ska leva, vilken typ av revolution ska de göra och hur ska de hantera de friheter de har vunnit i mer än ett fall trots våra regeringars medverkan med deras förtryckare. Lluis Basset går så långt som att påstå att valet inte bör vara ett automatiskt förfarande för att installera islamiska regimer. Vår arrogans kan bara jämföras med vår okunnighet och fördomar!
En konservativ eller progressiv islam?
Den islam som Basset insisterar på att se som religiös och konservativ, är verkligen progressiv och en viktig del av identiteten hos dessa folk. Identitet dit de tog sin tillflykt när de europeiska bosättarna ville ta ifrån dem allt, även deras minne. Identiteten är det enda de inte kunde stjäla. En identitet som eliten föraktade i många för att omfamna socialismen, tredje världens våg, västvärldens format av demokrati eller falsk nationalism. Identitet som sedan 1979 har visats vara den enda som gör det möjligt för dem att förena sig, få värdighet, respektera varandra och ge ett högre värde. Så för att smickra vår inbilskhet bör nu de ta bort allt som har visat sig fungera för dem. Man måste vara riktigt dum och/eller översittare för att kräva det!
Om katolicismen inte är för oss vad Islam är för dem är vårt problem och den separation som kristendom själv anger mellan det som tillhör Gud och det som tillhör människan: Ge då kejsaren det som tillhör kejsaren och Gud det som tillhör Gud. I den identitet dessa människor har hittat i Islam finns saker som skiljer sig från den vi har och en av dem, och inte ens det viktigaste, är den annorlunda rollen kvinnorna spelar och inte nödvändigtvis har den tilldelats. Denna fråga, missförstådd och manipulerade bland oss, fortsätter att gå runt som en riktig sanning och Basset och Abidi sprider det i detta fall.
Men låt oss anta att dessa elaka rykte och aberrationen skakar hand med varandra och att islam det faktum anser att kvinnor har en underordnad ställning gentemot männen, en andra klass roll och är värda en sämre behandling. Låt oss anta det för ett ögonblick.
Om så är fallet, och om dessa människor har valt att leva så varför måste vi ifrågasätta den? Med vilken rätt? Vad är det som gör oss överlägsna för att bestämma över deras liv? Är våra familjer bättre än deras? ¿Tar vi hand om våra barn bättre än dem när vi fyller dem med mediciner, droger och gör dem slaver av konsumtionen?
Kvinnornas roll
Våra kvinnor krävde jämlikhet och i princip fick de det. Men det berättigar inte oss att tvinga det på någon annan. Om muslimer vill leva så här är deras rätt och om deras fruar inte vill imorgon acceptera denna ojämlikhet måste de också ha rätt att kräva en annan behandling som man gjorde i väst. När de gör det, är då vår plikt att stödja dem, men under tiden, det enda vi bör göra och naturligtvis inte gör, är att respektera det val de gör. Det är oacceptabelt att varje gång ett folk fritt väljer ett alternativ vi inte gillar hoppar vi och tar till den här typen av kritik, invändningar, klagomål eller varning.
Vilken dag som helst, om vi bara spelar lite fiktion, vilket kanske inte är så långtifrån, vaknar vi upp i väst med tusen studier av alla typer som visar att kvinnors kamp för frigörelse och lika rättigheter spårade ur i andra kamper och att den västerländska familjens kollaps är förknippade med kvinnornas frånvaro i hemmet, barnens tidiga frikoppling från sina föräldrar, att mammorna är inte vad de var och inte heller papporna. Det är som de läkemedel eller metoder som tidigare rekommenderades för magsår eller andra allvarliga tillstånd och 20 år senare visade sig har biverkningar. Det finns tusentals saker vi gör nu som tidigare var förbjudna och tvärtom, eftersom det som är bra och det som dålig varierar över tiden, de är aldrig absoluta värden förutom över den tid (oftast kort) vi förkunnar de som sådan.
Vi, med så många sneda saker i vår miljö, kan inte hålla på att predika utanför vår civiliserade galax. Vi måste predika inåt, låt de andra har sina seder och traditioner precis som de vill och vi måste lära oss att respektera skillnaden. Tunisierna, egyptierna och andra är inte skyldiga någon sin frihet. Istället har vi en tacksamhetsskuld gentemot dem för att ha varit en del av de kedjor som förslavade dem ibland med att smälta länkar, andra genom att titta bort, och låtsas en oskuld som inte klär oss.
Melvin Manon, känd författare och analytiker, bor för närvarande i Dominikanska republiken.
Den 217 representanter för den konstituerande församlingen i Tunisien, bland vilka finns de tunisiska islamister, den talrikaste med 89 medlemmar, började sitt arbete genom att recitera Fatiha, den första suran i Koranen, för att hylla den tunisiska revolutionens martyrer.
