Javid Rostami – Middle East Monitor
I en intervju med den kuwaitiska tidningen Alhadath i februari 2021, berömde Hamad Bin Jassim Al-Thani, Qatars före detta premiärminister och arkitekten för den lilla gulfstatens utrikespolitik, Irans ”tolerans” i utrikesfrågor och liknade den med det metodiska tillvägagångssättet att knäcka upp en pistaschnöt.
”När vi har möten med iranier erbjuder de vanligtvis generös gästfrihet och serverar pistagenötter och frukt”, förklarade Al-Thani. ”Vi brukade ha några pistagenötter, öppna dem snabbt och äta dem, men iranier skulle ha en pistagenött, titta på den noggrant, öppna den långsamt och njut av den. Detta förhållningssätt återspeglas också i deras politik.”
Irans militära svar på Israels attack mot dess konsulat i Syrien kan ses som en konsekvens av denna ”pistasch”-stil av strategiska strategier mot ockupationsstaten.
En noggrann observation i nästan två veckor ledde till ett utbrett, slagkraftigt, media kunnigt svar, som inte bara återtog Irans minskade trovärdighet efter den 7 oktober, utan gav också en kommande möjlighet för iransk diplomati att utarbeta en ny ekvation i Mellanöstern. Denna ekvation, om den lyckas, kommer så småningom att stelna med tiden och etablera en ny regional norm eller röd linje. Det kretsar kring att säkra Irans utländska baser, som länge har varit måltavlor av Israel, USA och europeiska allierade, utan adekvat vedergällning.
Intensiteten i Irans svar kalibrerades för att förhindra offren, en långvarig israelisk strategi i internationella forum och media. Svaret ansågs vara framgångsrikt av globala medier och framstående internationella relationsanalytiker, vilket positionerade Iran som ”vinnaren” i de senaste händelserna. Trots den positiva bedömningen av Irans legitima försvar så här långt kvarstår möjligheten att spänningarna eskalerar till Israels fördel.
Den sionistiska staten har nu tre alternativ: en stark vedergällning mot Iran; ett svagt svar mot iranska proxy-styrkor eller Irans utländska baser, eller inget svar alls. Varje alternativ har sina plus och minus. En stark vedergällning återvinner den israeliska militärens trovärdighet som den mest potenta styrkan i Mellanöstern samtidigt som den undergräver dess relationer med västerländska allierade, särskilt USA. Dessutom kan det öka den internationella benägenheten att erkänna en oberoende palestinsk stat, med tanke på det kommande mötet i FN:s generalförsamling där frågan kommer att röstas om. Men Netanyahu och hans kabinett skulle kunna dra nytta av extremistiska åsikter inom Israel mer än någonsin tidigare och utnyttja dem för politisk vinning.
Det andra alternativet, geopolitiskt sett, kan vara det mest fördelaktiga för Israel, tillfredsställa vissa israeler, upprätthålla alliansen mellan Israel och dess västerländska allierade genom att inte ignorera de senares vädjanden, och samtidigt öka det diplomatiska trycket på den islamiska republiken Iran. Ändå undergräver denna lösning Irans nya strategi att sätta en ny röd linje kring sina proxy-styrkor, eftersom Iran sannolikt inte kommer att söka direkt vedergällning för mindre attacker.
Inget svar alls bidrar också till en negativ uppfattning om Israel runt om i världen, minskar bilden av en allsmäktig israelisk militär och hjälper till att befästa Irans nya regionala strategi. Ändå kommer detta uteblivna svar sannolikt att föranleda omfattande diplomatiska och ekonomiska åtgärder mot Iran, inklusive ökade sanktioner och gemensamma resolutioner från väst, som en belöning till Israel för att inte eskalera frågan.
Oavsett vilket, tjänar Irans svar, som visade en berättigad, rationell och beräknad försvarsstrategi, liknande det metodiska tillvägagångssättet att njuta av en pistage, som en viktig lärdom för att reglera Irans efterföljande handlingar. I slutändan ligger landets diplomatiska stöd och till och med långsiktiga militära strategi inom dess gränser. De många flerdimensionella utmaningar som griper nationen idag socialt, politiskt och ekonomiskt, kan i slutändan leda till förlusten av mark som vunnits om de inte åtgärdas effektivt.
Originaltext: Iran’s ‘pistachio’ approach against Israel
