1. Islam och kulturella sedvänjor

Innan vi gör en allmän översikt av hur relationerna och beteendet fungerar bland muslimerna, måste vi nödvändigtvis
särskilja de tydliga uttryck för ett islamiskt liv (Islams din) och andra som, utan att vara det, ofta visas i samband med
islam när de i själva verket är ett specifikt folks kulturella sedvänjor som samexistera med det islamiska livet och drar
nytta av det på många sätt. De flesta av dessa sedvänjor är en fortsättning av deras kulturella liv sedan lång tid tillbaka,
t o m innan deras islamisering.

När det gäller djupt rotade sedvänjor man kan säga att de överlever i dessa muslimska samhällen även i de fall där det finns
en viss friktion med det islamiska sättet att leva. Detta beror på det islamiska samhällets flexibilitet som i dess mest
harmoniska uttryck (Medina under profetens tid, en del platser vid olika tider i Al Andalus, 900-talets Basra, mm.) har
kunnat integrera de mest skilda kulturella uttryck.

Så, om vi vill veta egenheter hos ett folk med muslimsk majoritet, måste vi ta med dessa två aspekter som samexisterar och
i många fall blandas så att man inte kan urskilja dem. För en muslim från en annan kultur är inte alltför svårt att
särskilja dem. Man kan ganska omgående se vad som är islamisk och vad som inte är det. Men för en icke-muslimsk eller en
muslim som lever i hjärtat av ett övervägande muslimskt samhälle med en lång tradition och kulturhistoria, kan det vara
svårt att särskilja denna dubbla aspekten av ett islamiskt samhälles uttryck och även leda till djup förvirring. Även om
alla är muslimer, araber, perser, indonesier eller östeuropéer, de kan uttrycka islam på olika sätt. Det är en av Islams
stora rikedomar, respekt för mångfald i alla områden, i naturen och kulturer.

2. De islamiska formerna av relation och karaktär

Muslimernas förhållande till varandra bygger på Uppenbarelsen, Koranen och framför allt, profeten Muhammeds exempel (fvmh)
som muslimer känner till genom berättelserna och hadith om hans liv. Dessa hadither skissar fram en existentiell attityd och
en unik karaktär, både transcendental och mänskligt inom de mest skilda områden av mänsklig erfarenhet.

Från Muhammeds familj och kollegor har vi fått tusentals rapporter om hans beteende och karaktär och genom hans uttalanden
(Hadith) om hans sätt att leva i alla avseenden. Dessa ord utgör, tillsammans med Koranen, den viktigaste referenskälla
till islams din och den islamiska livsstilen. Därför är kunskap om dessa ord och profetens attityd genom hans liv
grundläggande för att förstå livsstilen och förhållandet mellan muslimer i alla tider och platser.

Profeten ger oss en beteende modell inom alla områden av mänskligt liv med moraliska och andliga värderingar samt praxis
och attityder som uppstår i vardagen. Han erbjuder oss ett sätt att leva (Din) som gör att alla dessa aspekter upplevs som
en enhet, så att medvetna muslimer, även i de mest vardagliga handlingar upplever de andliga rötter och betydelse av sina
egna liv och andras liv oavsett om det handlar om andra människor, djur, växter, stenar mm.

Så Islam innebär varken mer eller mindre än att odla den respektfulla attityd och känsliga inställning profeten visade alla
runt omkring honom. Islam är synonymt med hälsa, visdom, en medveten insikt i relationen med andra människor, med levande
varelser och även med objekt, till synes livlösa ting.

Haditherna berättar alla möjliga scenarier och de rätt attityder genom profeten Muhammeds ord och handlingar:

”Han var lätt att göra med, varken högdragen eller servil. Han uppmärksammade de gåvor han fick, även om de var obetydliga
utan att kritisera de alls. Han varken kritiserade eller berömde något. Han var inte intresserad av ytligheter eller det som
var relaterad till det. Om han blev av med en av sina rätigheter, talade han inte om det och han gjorde ingenting för att
tillfredsställa sin ilska eller rätta till orättvisan förrän han kunde behärska sig, eller försvara sig mot en illgärning
utan att först ha lugnat ner sig.”

”När han var arg vände han sitt ansikte och uttryckte sina känslor, och när han var glad hans ögonlock var halvslutna. Det
mesta av hans skratt var hans leende, och han visade tänderna som hagel från himlen.”

”Från Anas ibn Malik, som sa: ”Jag var en av Allahs budbärares följeslagare (fvmh) i tio år, och jag kände av allas parfymer
men aldrig luktade någon parfym mer utsökt än hans. När någon av sina följeslagare eller lärjungar besökte honom stannade
han kvar tills den som besökte gick först och när någon tog hans hand höll han det kvar tills den som tog hans hand drog sin
först. Han sträckte aldrig sina ben mot någon som satt framför honom, och när Allahs budbärare, fred och välsignelse vara
över honom, satt bredvid en person, stod han aldrig upp förrän en den andra gjorde det.”
(Maqarimul akhlaq)

Den islamiska begrepp som betecknar rätt attityd, det som gör livet lättare, en attityd som hjälper vid alla eventuella
problem är adab eller artighet, som innebär att vara medveten om att finnas, något som visar sig vara en oskiljaktig del av
islam. ”Al-kul-luhu islamu adab” (allt i islam är adab).

Adab, artighet, är en av de mest karaktäristiska uttryck och egenskaper av en muslims liv. Den har en andlig betydelse och
därför är hyckleri aldrig en del av adab. Hyckleriet är att göra saker, formaliteter, utan att känna, enbart för att
imponera eller av någon annan orsak, intresse eller mål som inte uttrycks öppet. Hyckleriet är något dolt som inte visas. I
adab finns framför allt respekt, en vilja att agera på ett korrekt sätt.

Artighet är nödvändigtvis knuten till ärlighet, vilket innebär att inte uttrycka allt, att inte exponera allting, eftersom
det anses vara obscen eller oanständig. Uppriktighet däremot innebär blygsamhet och därför är dess uttryck aldrig oförskämd
eller hänsynslös.

Blygsamhet är grunden för adab. Haya (blygsamhet, på arabiska) är en term som är länkad till Hayat (livet), och innebär att
rodna, att få blodflödet att nå kinderna, ett tecken på liv och hälsa. Adab är inte bara en yttre formalism utan ett sätt
att hjälpa oss att forma de olika miljöer i vilka vi lever som muslimer.

”Från Abu Said Al-Khudri som berättade: ”Allahs Sändebud (fvmh) var en blygsam man, man frågade aldrig honom om något utan
att han beviljade det.”

Samma person berättade att:

”Allahs sändebud (fvmh) var mer blyg än en oskuld i hennes brudkammare, när han tyckte inte om något kunde vi märka det på
hans ansiktsuttryck.”
(Maqarimul akhlaq)

Adab hjälper oss att undvika vissa destruktiva beteenden som kan störa eller till och med förstöra relationer i en grupp
eftersom de leder oss till vissa attityder och beteenden. Här finns några exempel om vad en god adab kan leda till:

”Ali ibn Abi Talib, (Gvnmh) berättade: ”Allahs Sändebud (fvmh) var den mest storsinta bland människor när han gav något och
den mest ädla i sitt beteende. Den som kände honom, älskade honom.”
(Maqarimul akhlaq)

”Från Ash-Shibani som berättade: ”Jag frågade Jafar al-Sadiq: ’Hur är det med skämtsamheter bland er?’ Jag sa, dålig. Då sa
han, ’Varför ökar ni inte det? Det finns ingen tvekan om att glädje är en del av god karaktär, och med det ingjuter du
glädje i din bror. Profeten (fvmh) skojade med en person med syfte att muntra upp denne’.”

”Det sägs att Allahs budbärare (fvmh) inte lät någon gå med honom om han red, utan att be honom att rida tillsammans och om
han vägrade, brukade han säga ”gå först och vänta på mig på den plats du vill!”

”I Alis ”Book of Prophecy ” står det: ”att Allahs budbärare fred och välsignelse vara över honom, när han skakade hand med
någon drog han aldrig sin hand från den andra, tills den andra gjorde det, han talade aldrig med någon av nödvändighet eller
för att göra bara en kommentar, eller lämnade någon förrän personen i fråga gick sin väg, och aldrig blev tyst under en
diskussion förrän den andra blev tyst. Man såg aldrig honom sträcka sina ben mot någon som satt framför honom. Vid val
mellan två alternativ valde han alltid den svårare, och inte heller krävde han kompensation för någon skada tills han hade
gått igenom alla av Allahs rekommendationer och då var hans vrede Allahs vrede, välsignad och upphöjd.

Han åt aldrig liggande. Han sa aldrig nej till den som frågade efter något, eller avslog helt ett förfråga utan att
tillgodose behovet eller med mjuka ord förklara varför han inte kunde uppfylla det. Han var den mest ordentlig av alla i
fråga om bönen (alltid i tid i både tidsrum och dess utförande) och den som tog minst tid av alla när det gällde att
föreläsa och den som var minst fåfängt (eller blanda sig i andras problem). När han kallade efter någon gjorde han det tre
gånger, och när han bad om tillstånd gjorde han det också tre gånger. Hans ord var tydliga (man kunde urskilja varje ljud)
för alla som lyssnade på honom… Hans blick var snabb och noggrann. Han talade inte med någon om det som han inte gillade…
Han brukade säga ”Den bästa av er är den som har den bästa karaktären”.