För att det ska finnas en inre upplevelse av Koranen, bör Koranen behandlas som inneboende i människan. I traditionella
termer skulle vi säga att Koranen är skriven i varelsernas hjärta in illo tempore. Det skrivna Koranen är ingenting annat än
en påminnelse om det som finns i våra hjärtan. Koranen är ett instrument som kan ansluta oss till en medfödd kunskap, före
vår födelse och därför före vårt ego. Hur kan därför vår ego förvänta sig att dominera texten i Koranen med en kunskap som
han själv har klarlagd, som tillhör till det skapade?

Ingenting står mer i strid mot den inre upplevelsen än dogmatism. Medan uppenbarelse skickar det kända in i det okända,
teologin vänder processen och hänvisar det okända till det kända. Uppdraget att tänka Koranen kan inte göras på bekostnad
av Koranen, genom att förminska det till ett antal tillfredsställande förklaringar. Att tänka är inte samma sak som att
rasonera eller dogmatisera, eller att minska dess innehåll till ett hanterbart schema. Religion blir då ett förmedlande
organ, som gör det möjligt att minska alla de heterogena element och fantasins okontrollerade hjärtslag, den tar bort magin,
meningsfulla oväntade bidrag. Religionens medling hindrar Koranen att bryta oss sönder, den hindrar oss från att uppleva
uppenbarelsen för oss själva, på så sätt begränsas denna erfarenhet så att det inte kommer ut från de gränserna religionen
har fastställt.

Det som hindrar oss från att förverkliga Koranens inre upplevelse är dogmatisk teologi, Islam som har reducerats till en
uppsättning föreskrifter och regler fast etablerat. Därför är vi dominerade av en anda av förstörelse, varje ängel är
fruktansvärd. Efter Meckas erövring gick profeten in i Kaban och fällde ner den ena efter den andra alla de avgudar som hans
förfäder och landsmän hade samlat. Han ställde dem igen ansikte mot ansikte med tomheten i vilken Allah manifesterar sig.
Det finns ingen inre upplevelse utan kamp mot avgudadyrkan, och detta är bara en snedvridning av livet.

För profeten var Koranens upplevelse en extrem upplevelse. Sahaba var direkta vittnen till upplevelsen, av det ögonblick då
profeten kom över den första chocken och acceptera sin mission, sitt tillstånd som Budbärare. Vår erfarenhet av Koranen är,
utan tvekan, en försenad upplevelse. Oundvikligen, tittar vi på Koranen som ett kultur dokument, full av en historicitet som
gör det vördnadsvärd. För de första och direkta mottagare var Koranen något aktuell, med vad det betyder. De hade inte ens
några exemplar av Koranen, den fanns i luften, de kunde andas det.

I sin essä om Goethes Valfrändskaperna, talar Walter Benjamin om alla verks två dimensioner, dess faktiska innehåll och dess
riktiga innehåll. Vid tiden för tillverkningen av verket, både innehåll är oskiljaktiga, men tenderar att glida iväg över
tiden, då blir verket ungefär som ett historiskt dokument (och därför begåvad med en viss auktoritet som dokument). Från
denna konstaterande, ställer Benjamin två alternativ mot varandra, den kritiska attityd blir då det som skulle söka verkets
riktiga innehåll, medan kommentatorn skulle fokusera på att lyfta fram dess faktiska innehåll.

”Om man jämför verket när den utbreder sig i historien med en brasa, står kommentator framför henne som en kemist, kritikern
som en alkemist. Om för den första är timmer och askan de enda föremål för analys, för det andra bevarar enbart flamman ett
pussel, livets. Således kritikern söker sanningen, vars levande flamma fortsätter att brinna på tunga stockar från det
förflutna och den lätta askan av det som har upplevts.”

Den kritiska öga är inte teoretisk, den uppmuntrar inte nödvändigtvis att se Koranen i fråga om dess interna konsistens, om
dess enhälliga mening. Kritiken leder oss in i Koranen, att grundligt penetrera varje tecken, med beaktande av dess
plasticitet, att rädda menings mångfald, vilket öppnar upp nya möjligheter. Det tar på allvar den bokstavliga texten, som en
oändlig ocean.

Kritiken (separat medling av intellektet) är medlet för att få slut på avgudadyrkan av Koranen. Här måste vi vara
försiktiga. Det handlar inte om en nedvärdering utan den raka motsatsen. Men detta synsätt är oskiljaktigt från de värdena
man startar. Jag har läst kommentarer av Koranen förment berömmande som har sårat mig så förolämpningar, som ett tecken på
människans förakt för Koranens uppenbarade karaktär. Det finns en religiös diskurs som objektifierar Koranen och tar över
den. Med en förment from utseende, dess syfte är att reducera det till ett paradigm som kan användas, hanteras,
klassificeras, teoretiseras, domineras. Det handlar om att förvandla Koranen till grund för makt och kunskap.

För oss Koranen kan aldrig vara grunden för någon religion eller en stat, utan en upplevelse, och det är denna upplevelse
som leder oss att anta de värden som Koranen innehåller. Först, att leva i ständig öppenhet till Guds uppenbarelse på
världen. Detta är det närmaste, ur Koranens perspektiv, att acceptera Koranen som vägledning.

Den inre upplevelse motsätter sig, på ett så het som oundvikligt sätt, en religiös läsning av Koranen. Orden är, intensitet,
förspel, kaos, öppenhet, kommunikation, kamp… Är det ett personligt val, bara en nyck, en ordlek? I vilket fall, adjektiv
och övervägande av en teologisk läsning står i kontrast med den inre upplevelse, deras avsikt är annorlunda. Båda hänvisar
till Koranen, men deras närmande till det är radikalt motsatt till den grad att om man skulle ta bort de uttryckliga
hänvisningarna till Koranen och ersätta dem med ett x, skulle en utomstående läsare anta att de menar något annat. Detta
för att teologen hänvisar till Koranen som en text där Gud har lagt kunskap som en teolog organisera och klassificera. I
relation till detta har den existentiella läsningen ingenting att erbjuda, bara babbel. Den erkänner sin maktlöshet,
retirerar med rädsla, överväldigad av så många yttre självklarheter. Teologen är den vuxna troende. Den andra är barnslig,
omogen, oförmögen att komma ur sig själv, oförmögen att skilja från modern, inte avvand, knuten till sina egna känslor,
fäst till uppenbarelse som huden till benen, blandad och förvirrad, överväldigad och oförmågen att ge en övergripande blick.
Den dyker in i Koranen och kan inte behärska den.

Den inre upplevelsens Koranen är inte den samma som teologins. Det är inte samma sak att krama och brinna i lågan och att
titta på veden och aska.