Ranjan Solomon – Middle East Monitor

 

 

”Ett folk som förtrycker ett annat kan inte självt vara fritt” – Friedrich Engels –

Sionism är rasism. Jag säger detta tydligt, inte som en slogan avsedd att provocera, utan som en slutsats dragen från historien, den levda verkligheten och den politiska struktur som har uppstått i det som nu kallas Israel. Jag är inte intresserad av att urvattna detta påstående för att göra det mer bekvämt, inte heller av att mjuka upp dess kanter för att bjuda in till artig debatt. Vissa idéer kräver tydlighet, inte kompromisser.

Sionismen presenterar sig som en rörelse för judiskt självbestämmande. Isolerat sett låter den principen rimlig – varje folk borde ha rätt att forma sin politiska framtid. Men inget politiskt projekt existerar i isolering.

Sionismen uppstod inte i ett tomt land, och den utvecklades inte utan konsekvenser. Den slog rot på en plats där ett annat folk redan levde, och dess förverkligande krävde deras förflyttning, deras fragmentering och deras fortsatta underordning.

Händelserna 1948 är inte ett tragiskt missförstånd eller en olycklig biprodukt av statsbyggande. De är centrala. Hundratusentals palestinier fördrevs eller flydde från sina hem, hela byar förstördes och ett samhälle som hade existerat i generationer demonterades systematiskt. Palestinier minns detta som Nakba – ”katastrofen” – och det namnet är inte en retorisk överdrift. Det är en korrekt beskrivning av en grundläggande bristning som fortsätter att forma alla aspekter av palestinskt liv.

Det som följde var inte en tillfällig orättvisa utan en konsolidering av ett system. Marklagar, medborgarskapsstrukturer och statlig politik utformades på sätt som privilegierade judisk identitet samtidigt som palestinier marginaliserades, oavsett om de stannade kvar inom Israels gränser eller levde under militär ockupation på Västbanken och i Gaza. Detta är inte en tillfällig händelse. Det är det logiska resultatet av en stat som byggdes för att upprätthålla en demografisk och politisk majoritet för en grupp framför andra.

Anhängare av sionismen hävdar ofta att det inte är rasism utan nationell befrielse – ett svar på århundraden av förföljelse som kulminerade i Förintelsen. Denna historia är obestridlig och fruktansvärd.

Folkmordet på europeiska judar står som ett av de största brotten i mänsklighetens historia. Men historiskt lidande ger inte moralisk befrielse. Det rättfärdigar inte berövandet av ett annat folk, och det omvandlar inte heller ojämlikhet till rättvisa.

Om något borde det fördjupa engagemanget för universella rättigheter, inte begränsa dem.

Att påpeka detta är inte att förneka judisk historia eller identitet. Det är att förkasta idén att säkerhet för ett folk måste byggas på uteslutning eller underkuvande av ett annat. En politisk ideologi som förankrar etniska eller religiösa preferenser i lag – särskilt i ett land som delas av flera samhällen – kan inte förenas med verklig jämlikhet. När rättigheter fördelas baserat på identitet är diskriminering inte en brist i systemet; det är systemet.

Denna verklighet är synlig inte bara i historiska händelser utan i nutida strukturer. Palestinier i de ockuperade områdena lever under militärt styre, med restriktioner för rörelsefrihet, tillgång till resurser och grundläggande medborgerliga friheter. Inom Israel självt möter palestinska medborgare systemiska ojämlikheter inom områden som marktilldelning, bostäder och politisk makt. Fragmenteringen av den palestinska identiteten – i medborgare, invånare, flyktingar och de som är under ockupation – är inte en slump. Det är en kontrollmetod.

Språket döljer ofta dessa realiteter. Termer som ”säkerhet”, ”konflikt” och ”omtvistade territorier” skapar intrycket av symmetri, som om två jämlika sidor är engagerade i en balanserad kamp. Men den levda erfarenheten berättar en annan historia: en om makt och berövande, om en stat med överväldigande militär och politisk dominans över ett statslöst folk. Att namnge den obalansen är viktigt, för utan den kan orättvisa omformuleras som oundviklighet.

Det finns de som utmanar detta system inifrån. Röster som Miko Peled – en israelit som växte upp inom det sionistiska etablissemanget – har kommit att förkasta ideologin just för att de ser dess konsekvenser. Deras kritik är inte född ur okunnighet eller fientlighet utan ur närhet och reflektion. De visar att motstånd mot sionismen inte är synonymt med fientlighet mot judar; det är en politisk och etisk hållning mot ett specifikt maktsystem.

Kritiker av denna ståndpunkt svarar ofta genom att kalla den extrem eller orättvis. De menar att sionismen har flera tolkningar, att den kan reformeras eller att den helt enkelt uttrycker ett folks önskan att leva i trygghet. Men frågan är inte vad sionismen påstår sig vara i teorin. Frågan är vad den har producerat i praktiken. Och i praktiken har den skapat och upprätthållit en verklighet där en grupps rättigheter och friheter strukturellt är förhöjda över en annans.

Om vi ​​tillämpar samma moraliska normer som vi påstår oss upprätthålla på andra ställen – motstånd mot segregation, mot etnonationell överhöghet, mot system som privilegierar en grupp framför en annan – då blir slutsatsen svår att undvika.

När en stat definierar sig själv på sätt som systematiskt gynnar en identitet samtidigt som den missgynnar andra, hamnar den i diskrimineringens sfär. När den diskrimineringen är förankrad i lag, politik och vardagsliv är den inte tillfällig. Den är grundläggande.

Det är därför jag säger att sionism är rasism. Inte som en förolämpning, utan som en beskrivning. Den namnger ett system där identitet avgör rättigheter, där historia används för att rättfärdiga ojämlikhet, och där strävan efter en grupps säkerhet har skett på bekostnad av en annans frihet.

Det finns en tendens att behandla sådana uttalanden som bortom gränserna för acceptabel diskurs, att insistera på att de är för hårda, för absoluta, för splittrande. Men obehag är inte detsamma som felaktighet. Om något återspeglar motståndet mot att namnge problemet hur djupt normaliserat systemet har blivit.

 

Slutsats:

Inget system som bygger på ojämlikhet kan bestå utan motstånd, och ingen orättvisa har någonsin lösts genom att vägra att namnge den. Om vi ​​tror på värdighet, jämlikhet och frihet som universella principer, kan de inte stanna vid Palestinas gränser, inte heller vara villkorade av identitet. Valet står inte mellan artighet och sanning – det står mellan att upprätthålla ett system av dominans eller att konfrontera det ärligt. Jag väljer ärlighet. Och ärlighet kräver att vi säger det utan att tveka, utan utspädning och utan att be om ursäkt: Sionism är rasism.

 

 

Original text: No apologies – Naming Zionism for what it is