Islams historia i Indien

Kongressen grundades 1885 med stöd av britterna som såg det som enande kraft för indierna oavsett deras religion,
och trodde att de kunde använda det för att förstå och känna den indiska allmänheten samt undertrycka varje chans
till våldsamma uppror mot dem. Men den växande hinduiska nationalismen var en viktig faktor i kristalliseringen av
idén om en separat stat för muslimer.

1920 var toppen för sammanhållningen mellan hinduer, muslimer och sikher. Gandhi hade lyckats med att övertyga
Khilafat samhället i Indien att ansluta sig till kongressen, och andra muslimska partier följde. Den första
konferensen ägde rum 1920 och samhället lade fram sin vision om ett självständigt Indien. Men rädslan för hinduiska
dominans ledde till att det muslimska förbundet valde skilda vägar med kongressen tillsammans med några muslimska
kongressen medlemmar som lämnade Abul Kalam Azad och hans grupp som den återstående viktigaste muslimska figur.

Muhammad Ali Jinnah valdes att leda ligan 1936 och antog idén om en separat muslimsk stat, och med Kongressens
majoritet efter valet 1937, att ha en separat stat blev oundvikligt för ligan. Den 21 mars 1940 utfärdades Lahores
förklaring där uppmanade till en muslimsk stat och det blev ligans grundläggande doktrin.

Delningen och uppkomst av den hinduiska höger

Delningen av Indien var en avgörande händelse i Indiens muslimer historia, hinduerna skyllde Ligan för delningen och
resten av indiska muslimer lämnades lidande i kommunala sammandrabbningar, mord och diskriminering i händerna på
hinduiska extremister såsom Mahasabha. Dödsfall från båda sidorna nådde 1 miljon enligt vissa beräkningar, med Delhi
som bevittnade den största andelen våld mot muslimer. Gandhi själv nämnde attacker på 137 moskéer i Delhi från
hinduiska och sikhiska extremister, och placeringen av idoler inuti dem.

Indiens ledare, framförallt Jawaharlal Nehru, gjorde sitt bästa för att övervinna dessa kommunala spänningar före
och under oberoende. 1950:s konstitution antogs sekularism och religiösa rättigheter för alla, vilket ledde till en
period av fred och tolerans. Denna tolerans dock hotades med uppkomsten av den hinduiska högern som anser sekularism
vara ingenting annat än en eftergiftspolitik till muslimer. I stället föreslår den hinduiska högern hinduismen som
en nationell identitet för Indien.

RSS är den viktigaste hinduiska organisation som företräder denna ideologi. Den grundades 1925 av Keshav Baliram
Hedgewar som hade flera olika poster i Kongressen innan han lämnade den på grund av sin besvikelse över att den inte
uppfyllde den extrema hinduiska idealen, med Gandhis ledning av partiet och med muslimernas verksamhet inom det. Han
grundade RSS för att fostra upp hinduiska ungdomar och nå framsteg för Indien som en huvudsakligen hinduisk nation.

Hinduiska nationalister tror att Indien kommer att vara enhetlig som en idé om den definieras som en synonym till
hinduismen. Hindutva (som betyder hinduiska kulturen), är det utmärkande draget hos indierna, enligt dem, med
muslimer som ett hot mot det som ett främmande element. Hinduiska nationalister diskriminerar andra religioner,
särskilt muslimer, och alltid sätta hinder i vägen för att integrera dem helt i det indiska samhället.

Babri moskén och upptrappningen av våldet

1980 och 1990 bevittnade uppkomsten av den Hinduiska Högern som ledde det hindunationalistiska BJP, RSS politiska
gren, till en valvinst 1998 och bildande av en regering under 1998-2004, något som ledde till en upptrappning av de
lokala spänningarna enligt många bedömare.

År 1984 skapade den globala hinduiska rådet en grupp ledd av Vishva Hindu Parishad organisation (VHP) för att befria
födelseplatsen för guden Rama och bygga ett tempel till minne av honom genom att demolera och ersätta Babri moskén.
Som svar grundade muslimerna 2 år senare en grupp för Babri moskén för att protestera mot den hinduiska gruppen och
dess mål.

1989 BJP och VHP eskalerade sina handlingar i Ahmedabad, Gujarats huvudstad, och satte den första byggstenen för
Rama templet nära moskén. Med BJP:s valseger i Uttar Pradesh 1991 revs en del av moskén och år 1992 revs den helt
ned av hinduiska extremister. En rad sammandrabbningar ägde rum där 3000 personer dödades, mestadels muslimer, och
tusentals skadades.

År 2002 uppstod nya sammandrabbningar i Gujarat efter mordet på VHP ledamöter (varav en var medlem i
koalitionsregeringen) under en attack på ett tåg av människor som påstod sig vara muslimer. Sammandrabbningarna
lämnade 2000 döda. Även idag äger rum sammandrabbningar, men de är inte lika blodiga som de som skakade Gujarat
2002.

Indiska muslimer och marginalisering

Indiens muslimer har lidit av marginalisering, särskilt efter uppkomsten av den hinduiska högern. Trots att den
indiska konstitutionen garanterar jämlikhet mellan alla Indiens medborgare, är känslan av diskriminering vanligare
bland de indiska muslimer, något som rapporterades av Sachar kommittén 2005 till den indiska regeringen. Sachar
kommittén, som inrättades av regeringen för att undersöka de sociala och ekonomiska förhållandena i det muslimska
samfundet, pekade på en mycket låg muslimsk socio-ekonomisk tillstånd, med den lägsta utvecklingsindex i hela Indien,
jämfört med andra minoriteter (till exempel i läskunnighet, inskrivning i skolan, sysselsättningen inom statliga
sektorn, polisen, banker och den offentliga sektorn, etc.) och en fattigdomsnivå som är den högsta i landet.

Ett av de viktigaste konstaterande av kommittén var det faktum att andelen av indiska muslimer anställda i statliga
tjänster är mycket mindre än deras andel av Indiens befolkning, och att muslimer i allt högre grad känner sig hotade
av en hinduisk dominerat samhälle.

Dessutom känner muslimer ofta att de ses som agenter för Pakistan och konspiratörer mot sitt eget land särskilt när
det kommer till Jammu och Kashmir, en av de viktigaste platser där muslimer utsätts för förtryck och där vissa
muslimer identifierar sig med Pakistan. BBC: s Jill McGivering rapporterade i Delhi 2002,”Många muslimer ser att de
blir kriminaliserade samt känner sig alltmer isolerade i Indiens samhälle.”

Indiska muslimer känner press att alltid behöva bevisa att de är lojala mot Indien inte till Pakistan, och som Aftab
Taiyab, en cricket fan säger, ”När det finns en cricketmatch mellan Indien och Pakistan, de tror alltid att vi
stöder Pakistan och inte Indien. Varför är det så? Vi är lika mycket indier som de.” Dr Mukarram Ahmed Mufti, imam
vid Fatehpuri moské, säger, ”När spänningen eskalerar dyker upp då denna typ av frågor, ’Stödjer du Pakistan? Vi
kommer att ha ett krig, vad tycker du om det?’ … jag kommer alltid att stödja Indien, varför skulle jag stödja
Pakistan? Detta är vårt fosterland”. (1)

Slutligen, en viktig bok, ”Indien, Delning, Självständighet”, skriven av Indiens förre utrikesministern Jaswant
Singh som bröt sig ur BJP, beskriver villkoren för muslimer som ”försummade” och ”berövade”. ”Titta in i ögonen på
de muslimer som bor i Indien och om du verkligen se den smärta som de lever med, till vilket land tillhör de? Vi
behandlar dem som främlingar… utan tvekan muslimer har betalat Delningens priset. De kunde ha varit betydligt
starkare i ett enat Indien… naturligtvis Pakistan och Bangladesh inte kommer att gilla det jag säger” sade Jaswant
Singh inför utgivning av sin bok år 2009.

Anteckningar:

1. Jill McGivering, ”India’s Muslims Feel Backlash” BBC News 6 juni 2002. Webben 16 april 2014.