ICJ finner att BDS inte bara är en rättighet utan en skyldighet

Craig Mokhiber – Mondoweiss

 

Israel och dess lobby har i åratal nu varit engagerade i en frenesi av aktiviteter för att ytterligare isolera Israel från ansvar genom att använda sitt inflytande i väst för att effektivt förbjuda organiserad opposition mot Israel. Främst bland dessa ansträngningar har den israeliska kampanjen för att bestraffa uppmaningar att bojkotta, avstå från och sanktionera Israel för dess grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Som ett resultat finns nu otaliga lagar och policyer på böcker i USA och det bredare västvärlden, som trampar på grundläggande konstitutionella principer och internationellt garanterade mänskliga rättigheter för att försvara israelisk straffrihet. Men ett rådgivande yttrande som utfärdades förra månaden av Internationella domstolen (ICJ) borde hjälpa till att vända på det.

I sitt historiska beslut fann ICJ att Israels ockupation av Västbanken, östra Jerusalem och Gaza är helt olaglig, att Israel utövar apartheid och rassegregation och att alla stater är skyldiga att hjälpa till att få ett slut på detta, inklusive genom att avbryta alla ekonomiska, handels- och investeringsförbindelser med Israel i det ockuperade palestinska territoriet. Med andra ord, enligt internationell rätt är alla länder skyldiga att delta i en ekonomisk bojkott av Israels aktiviteter i det ockuperade palestinska territoriet och att avstå från alla existerande ekonomiska förbindelser där.

Eftersom domstolen var bunden av parametrarna för begäran från FN:s generalförsamling som utlöste dess slutsatser, tog den inte upp skyldigheter och ansvar relaterade till aktiviteter inom 1948 års gröna linje. Domstolens auktoritativa uttalande om folkrättens krav gör dock klart att förespråkare för BDS inte bara har moralisk hög grund utan också en fast förankring i internationell rätt.

Domstolens rådgivande yttrande i juli kommer efter inledningen av folkmordsförfaranden mot Israel i ICJ i december förra året, och en begäran i maj från åklagaren vid Internationella brottmålsdomstolen om arresteringsorder för den israeliska premiärministern och försvarsministern för brott mot mänskligheten, inklusive utrotning. Tillsammans representerar de ett historiskt skifte bort från 76 år av västerländskt sponsrad israelisk undantag och straffrihet, vilket ger hopp om en ny era av ansvarighet.

Genom att inse detta har Israel, såväl som dess västerländska allierade anklagade för delaktighet i Israels internationella brott (de främsta av dem, USA, Storbritannien och Tyskland) försökt att motsätta sig, fördröja och hindra åtgärder från dessa domstolar, både genom att ingripa i domstolsförhandlingar och i vissa fall genom att hota domstolstjänstemän. Och faktiskt, ICC-beslutsprocessen har redan blivit orimligt försenad jämfört med tidigare fall. Icke desto mindre, för sin del, var ICJ:s rådgivande yttrande både lägligt och kompromisslöst i sin tillämpning av internationell rätt på Israel.

Israel och dess allierade hävdar också defensivt att rådgivande yttranden från ICJ är ”icke-bindande” och att domstolen faktiskt inte kan tvinga en stat att följa dess slutsatser. Men vad denna taktik ignorerar är att de lagar som domstolen hänvisar till i sitt auktoritativa yttrande faktiskt är bindande för alla stater. Till exempel observerade domstolen att palestiniernas rätt till självbestämmande, deras rättigheter enligt internationella mänskliga rättigheter och humanitär rätt och förbudet mot Israels förvärv av territorium med våld innebär så kallade ”erga omnes”-förpliktelser, dvs. bindande skyldigheter som gäller för alla länder.

Bland dessa skyldigheter finns skyldigheten att inte erkänna eller bistå ockupationen på något sätt, och skyldigheten att vidta åtgärder för att förverkliga det palestinska folkets lika rättigheter och självbestämmande. Det följer att all politik eller agerande av ett västerländskt land som på något sätt erkänner Israels ockupation, hjälper Israel i den ockupationen (ekonomiskt, militärt, diplomatiskt, etc.), eller förbjuder personer under dess jurisdiktion att respektera internationell rätt genom att bojkotta eller avyttra sig från Israels illegala ockupation skulle vara olaglig.

Naturligtvis kommer USA, som länge har ignorerat folkrättens begränsningar och investerat årtionden av ansträngningar för att skapa ett undantag för israelisk straffrihet, sannolikt att förkasta domstolens slutsatser och motsätta sig implementeringsresolutionen från FN:s generalförsamling, vilket förväntas att följa. Vissa andra västerländska stater som investerat i den israeliska axeln, som Storbritannien och Tyskland, kan följa efter. Men det är troligt att de flesta länder, inklusive andra västerländska stater, kommer att anpassa sin politik för att säkerställa laglig efterlevnad.

Grupper och individer som har blivit föremål för att straff pga av deras engagemang i BDS eller människor som har tvingats att förkasta det kommer nu att ha ett viktigt nytt verktyg i sin juridiska arsenal då de hävdar sina rättigheter antingen administrativt eller rättsligt. De kan nu åberopa världsdomstolens auktoritativa dom för att trovärdigt hävda att deltagande i bojkotter, avyttring och sanktioner mot israelisk ockupation, kolonisering och apartheid inte bara är en moralisk imperativ och konstitutionell och mänsklig rättighet, utan också en internationell rättslig skyldighet.

 

 

Originaltext: The ICJ finds that BDS is not merely a right, but an obligation