Ibn Khaldun eller demokrati underifrån

Antoni Jesus Aguiló – Rebelion /eldiario.es

Varför är Bin Laden ett så populärt namn i väst medan namnen och bidrag från viktiga personer från arabvärlden är
knappt kända? Varför marginaliserar de dominerande akademiska skolor sociologer som Ibn Khaldun, vars 609.e årsdag
av hans död minns i dessa dagar? Vad bidrog han med för att bygga demokrati underifrån bortom de västerländska språk
och politiska berättelser?

Trots det historiska och kulturella avstånd som skiljer oss från Ibn Khaldun, förtjänar hans tänkande räddas och
omdefinieras inte bara för att hävda sin roll i sociologi, historia och ekonomis inledande utvecklingen i väst, men
framförallt för att få det i tjänsten till kampen för den demokratiska mångfalden i ett globalt sammanhang som
strävar efter att homogenisera demokratin och neutralisera alla uttryck som inte överensstämmer med den liberala
politiska ortodoxins riktlinjer. I denna mening förblir Ibn Khalduns politiska idéer ett användbart verktyg för att
utveckla nya perspektiv inom en ny politisk kulturs horisont som styrs av ”demokratisk mångfald”, det som Boaventura
de Sousa och Leonardo Avritzer talar om när de säger: ”den fredlig eller konfliktfyllda samexistens av olika
modeller och demokratisk praxis”.

Att rekonstruera demokratin på grundval av demokratisk mångfald är en av de mest angelägna etiska och politiska
utmaningar i vår tid. Under de senaste decennierna har det nyliberala projektet genererat en demokratisk utarmning
baserad på den globala hegemoni av en partibunden, marknadsstyrd, patriarkal, innehållös, fullproppad av korruption
representativ demokrati, som utan den, säger de som vill behålla dess dominans, existerar bara populism och
regerings oduglighet.

Inför denna förenkling involverar den sociala och institutionella förstärkningen av den demokratiska mångfalden
flera aspekter såsom utbyggnaden av våra konceptuella ramverk för att integrera olika former, språk och demokratiska
erfarenheter, öppnandet av våra normative kriterier till flera olika berättelser och traditioner av marginaliserade
och osynliga demokratiska tanke, och bekämpandet av eurocentrismen i samhällsvetenskap och humaniora som uttrycks i
koloniala inspirerade tal som presenterar demokratin som en exklusiv värde och med ursprung i väst.

Den dokumenterade asabiya under 1300-talet av Ibn Khaldun med hänvisning till nomadfolk i Maghreb är kärnan i hans
bidrag till anrikningen av de demokratiska deltagande modellerna. Även om det inte finns en ordagrann översättning
av termen betecknar den en sociokulturell praxis av kollektiva och solidariska handlingar som utövas inom ramen för
samhällets verksamhet, så utifrån de västerländska kategorier har tolkats det som gruppsolidaritet, gemenskap och
social sammanhållning baserad på blodsband och släktskap.

För Ibn Khaldun visar de sociala och politisk organiserade folk i stamstrukturer, en mer autentisk praxis av
asabiya. Även om inte alla nödvändigtvis utvecklar den i samma utsträckning som han skriver i Muqaddimah: ”Genom
asabiyas solidaritet uppnår människan sitt eget försvar, styrka, mål och förverkligandet av projekt genom
kanaliseringen av deras gemensamma krafter”.

Således som drivkraft som främjar och binder en politisk gemenskap etableras ett obrytbart band mellan asabiya och
utövande av folksuveränitet som autonomins kollektiva konstruktion.

Även om asabiya avser gemenskapets känsla som Ibn Khaldun upptäckte bland beduinökens befolkning, är det ett koncept
som går utöver deras lokala uttryck för politik och gemenskap som kan bidra till utbyggnaden av den mindre
demokratiska kanonen som byggts runt den liberala demokratin. Ibn Khaldun själv varnar om att det inte är ett rent
nomadisk exempel och inte heller baserat endast på blodsband, ”Den sanna relationen är föreningen av hjärtan som ger
värde till blodsbanden och som driver mänsklig solidaritet, utan denna dygd är släktskap bara en onödig sak, en
imaginär värde som saknar verklighet.” Således en social eller politisk orsak som förenar insatser och vilja kommer
att aktivera asabiyas potential för att bygga allianser oavsett blodsbands relation.

Omformuleringen av demokratin utifrån asabiya tillåter synliggörandet av rationaliteter och politiska metoder som
satsar på den radikala innebörd av demokrati som folkmakt. Faktum är att den konventionella demokratiteori
demokratin uppfattar demokratin som ett regeringssystem där de flesta väljer sina företrädare, som får folkets makt.
Även om det erkänner att folket är den rättmätige innehavaren av makten, detta utövas elitistisk och utan folket.
Däremot tillåter asabiya fördjupandet och utbreddning av utövandet av den radikala vilket synliggör den oändliga
mångfalden och komplexiteten i utövandets former hos gemenskapens makt, de kurdiska kvinnors rörelse i Kobane,
gemensam organiserade mot den islamiska staten, Gamonals grannar, förenade mot kommunstyrelsens slöseri, Sao Paulos
transvestiters kamp (och i allmänhet, Brasilien), som riskerar sina liv varje dag för att bekämpa på gatan machismen
och polisvåld, Bhopals rörelse, offren för den kemiska tragedin som har lyckats förena muslimer och hinduer i kampen
mot den indiska staten och den multinationella Dow Chemical, mm.

Nu när krisen har gjort mer uppenbart farsen som den liberala demokratin innebär som vi känner det, är det dags att
smida nya asabiyas mellan folk och rörelser i syd som grund för kampen för andra demokratier, folkliga, radikaler,
direkta, mm. Krackelering av den nyliberala hegemonin och dess marknads partistruktur, möjliggör en process av
demokratisk öppning med självständighets potential.

Det handlar inte bara om att ifrågasätta en begränsad demokrati version som misskrediterar de befintliga, men
utnyttjandet av de möjligheter som öppnas för att skapa nya politiska möjligheter, nya diskurser som införlivar
former för att komplettera varandra de olika formerna av demokrati, nya former av relation mellan stat och samhälle,
flera upplevelser av självstyre, institutionella innovationer och deltagande vanor bortom (och trots) den liberala
politiska kulturen.

I detta sammanhang, utifrån den liberala demokratins eurocentriska parametrar, förefaller asabiya som en lokal
företeelse eller ett folklig återstod som inte bidrar med något till diskursen om representation, valurnornas
legitimitet och utövandet av makt i ett fåtal händer. Men för politiska rörelser och traditioner av politiskt
tänkande som söker utöva makt underifrån, är det ett viktigt bidrag till demokratiseringsprocesser baserade på det
radikala och demokratins mångfald. Idag mer än någonsin är det dags att öppna låset hos den institutionella liberala
demokratin. Därför är det mest revolutionerande sak man kan göra att gå med i den alltid långa och svåra process som
innebär kampen för annan demokrati.

Anteckningar:

Antoni Aguiló är politisk filosof och professor vid Centrum för sociala studier, i Coimbras Universitet.