Eva Janadin och Anne-Sophie Monsinay – Saphirnews

Koranen fastställer en ontologisk jämlikhet mellan könen: Människor! Vi har skapat er av en man och en kvinna,
och Vi har samlat er i folk och stammar för att ni skall lära känna varandra. Inför Gud är den av er den bäste vars
gudsfruktan är djupast. Gud vet allt, är underrättad om allt. (49:13). Det är emellertid klart att kvinnors
rättigheter långt ifrån respekteras i dyrkan, där de ofta begränsas till mindre roller. Där kan vi tillägga att
genom sekulariserade lagar har europeiska muslimer kunna undgå ojämlikheten i vissa lagar som implementeras i
muslimska länder som är relaterade t ex till arvsrätt, här har de rätt att bli teologer och delta fullt ut i en
föreningens liv.

Men de förnekas alla positioner som man kallar för ”manliga” som imam och man istället hänvisar dem till de kallade
”kvinnliga” positioner som psykologiskt stöd för de troende, en grundläggande funktion, men ofta en förevändning
för att neka dem möjligheten till rollen som imam. Men många kvinnor är redan de viktigaste länkarna i många
föreningar, men de anses som små osynliga händer i nätverket som ska hantera ofta enbart kulturfrågor och inte
dyrkan.

Dessutom blir kvinnornas plats i moskén ständigt minskas. De placeras bakom männen i den kollektiva bönen eller
förpassas till ett separat och trångt rum eller korridorer, man berövar dem möjligheten att se och höra imamen och
hävdar att fredagsbönen inte skulle vara ett krav för dem. Denna könhierarki är en avvikelse och en förolämpning
mot mänsklig värdighet i och med anser att kvinnors andliga liv är mindre viktig än männens.

Kvinnorna uppmuntras också, eller tvingas i vissa fall, att bära slöja under bönen och man kräver att de inte ber
eller fasta vid menstruationen, vilket är en otillåten kontroll på kvinnokroppen, framförallt med tanke på att inga
av dessa föreskrifter har uttryckliga koraniska grundar man kan peka på. (1) Muslimer nekas rätten till ett fritt
och uppfyllande kollektivt andligt liv, vilket innebär att de fortfarande är tvungna att leva ensamma med Gud eller
med endast andra kvinnor.

Det finns en grundläggande och vägledande koranisk princip för jämställdhet

Det är därför dags att dekonstruera fördomar. Vad säger Koranen till exempel om imam rollen? Svaret är relativt
enkelt: absolut ingenting! Ingen vers förbjuder en kvinna att vara en imam. Det nämns ingenstans något direktiv om
könen för person som ska leda bönen eller göra predikan (khotba).

Medan den vanliga regeln inom lagen uppmanar oss att respektera principen ”allt som inte är förbjudet är tillåtet,”
vissa muslimska lärda har bestämt att när det gäller tillbedjan (ibadat), ”allt som inte är tillåtet är förbjudet”.
Varför göra detta undantag om man är ständig rädd för innovation (bidah) samtidigt som de goda innovationerna kan
förbättra de troendes liv bland annat i samband med tillbedjan?

Ändå finns det en grundläggande koranisk princip om jämställdhet mellan könen: MÄNNISKOR! Frukta er Herre som har
skapat er av en enda varelse och av denna har skapat dess make och låtit dessa två [föröka sig] och sprida sig
[över jorden] i väldiga skaror av män och kvinnor. Frukta Gud, i vars namn ni innerligt och enträget ber varandra
[om hjälp], och [visa aktning för] de nära släktskapsbanden. Gud vakar över er. (4:1) Denna vers ger riktningen att
följa och framsteg att sträva efter för generationerna som kommer efter Uppenbarelsen som innebär att säkerställa
full jämställdhet mellan män och kvinnor. Detta är den tolkning som den tunisiska islamiska lärd Mohamed Talbi
föreslår eftersom enligt hans åsikt är den heliga texten en ”orienterande vektorn”, en vägledning (hudan), som
uppmuntrar oss att ta hänsyn till textens mål (maqasid), det vill säga det som Koranen tenderar till implicit.

Koranen var före sin tid! Och vi?

På grundval av denna ontologiska jämlikhet mellan kön och med en progressiv logik har vissa muslimska lärda logiskt
accepterat kvinnans roll som imam för att leda bönen som Ibn Arabi (1240). Det är därför inte tillräckligt att å
ena sidan acceptera denna ontologiska jämlikhet och å den andra vägra att verkligen tillämpa den i samhället för
att komma ifrån en laglig jämlikhet. Koranen var en revolutionär text vid tidpunkten för dess Uppenbarelse genom
en uppsättning sociala lagar som syftar till att ge gradvis fler rättigheter och skydd. Texten gav kvinnor rätt att
ärva vid en tid då de inte fick göra det, den begränsade polygami och initierade implicit monogami, den erbjöd nya
juridiska och ekonomiska skydd.

Dessa åtgärder kan verka triviala eller till och med bakåtsträvande för moderna läsare, men de erbjöd kulturellt
acceptabla friheter för de mottagande människorna, med en viss försiktighet för att inte bryta helt mot den
socioekonomiska normen för tiden så att det andliga budskapet skulle kunna tas emot och accepteras. Det var en sann
gudomlig pedagogik i handling och som visade oss riktningen att följa för generationerna efter Uppenbarelsen.
Koranen var därför före sin tid! Och vi? Är vi trogna mot dess ande?

Idag minskar kvinnornas plats i majoriteten av de muslimska samhällena jämfört med vår samhälles kulturella norm
och till och med jämfört med profeten, eftersom kvinnorna ibland undantas från böneplatser. Att hålla fast vid
Koranens själ och inte dess bokstäver förpliktar oss att vara alltid före vår tid. Muslimer bör vara föregångare
till sociala reformer som främjar större jämlikhet och rättvisa bland människor.

Sunna och hänvisningen till Umm Waraqa

Endast sunna hänvisar till kvinnor i imam rollen och det är en hadith överförd av Abu Dawud som är kontroversiellt
(m. 889). Det är en hadith som berättar historien om Umm Waraqa en lärd kvinna som var inblandad i överföringen av
Koranen i början av islam. Profeten besökte henne och beordrade henne att leda bönen för sina hushållsmedlemmar
(ahla dariha), samtidigt som han gav henne en muezzin. Denna hadith tillåter tydligt kvinnorna i rollen som imam,
den återstående frågan är om han godkände det inför en blandad grupp eller inte.

En andra variant av denna hadith existerar och anger att Umm Waraqa bad om att endast leda bönen för kvinnorna i
sitt hus, vilket han godkände. Men hur är det med versionen av denna profetiska tradition som inte anger om
gruppens sammansättning var blandad eller inte? Enligt de progressiva var det logiskt tillåtet eftersom profeten
inte förbjöd Umm Waraqa att leda bönen före en blandad grupp. Det enda faktum att profeten frågade henne och inte
en man i huset var tillräckligt för att validera godkännandet av kvinnornas i imamens roll inför en blandad grupp.

Å andra sidan, enligt motståndare till kvinnor i imamens roll inför en blandad grupp, i och med det inte
uttryckligen sades till Umm Waraqa att hon skulle leda män, detta skulle innebära ett förbud. De anser också att
termen ”hem” (dar) endast betraktade Umm Waraqas familj, ”hushållet” som inte omfattade någon man. Texterna
bekräftar dock att hon hade män vid hennes sida, muezzinen och en slav. Det är fortfarande svårt att föreställa sig
att dessa två personer inte skulle ha bett bakom henne eftersom det är precis imamen som står framför församlingen.
Den patriarkala tolkningen antar att hon ledde kvinnorna i hennes hushåll och att muezzin nöjde sig med att kalla
till bön och sedan gick han till moskén med slaven för att be.

Feministiska krav hade redan uppstått under Islams tidiga århundraden

Bortsett från dessa ganska invecklade tolkningar kan man också ställa sig frågan om termen som används för att
betyda ”hem”, det arabiska ordet ”dar” har många betydelser och betyder både ett hem, men också ett territorium,
en region eller ett distrikt. Vad hindrar oss från att tro att Umm Waraqa inte var bemyndigad att leda bönen i hela
sitt grannskap och därmed män? Det enda faktum att profeten ställde en muezzin till sitt förfogande tyder på att
gruppens sammansättning var tillräckligt konsekvent och otvivelaktigt blandad så att närvaron av denne var
nödvändig. En bön i ett strikt personligt och familjeförhållande motiverar inte förekomsten av en muezzin som
specifikt skulle tilldelas denna funktion. Det är därför tillräckligt att tolka denna tradition med en anda av
sociala framsteg för att rättfärdiga legitimiteten i kvinnornas antagande av imam rollen genom att utvidga den till
alla typ av gruppsammansättning.

Naturligtvis kan man ifrågasätta äktheten i denna tradition, ingenting tillåter oss att hävda faktas sanning.
Oavsett det, även om det har förekommit manipulation, visar det sig att feministiska anspråk redan dök upp i Islams
första århundraden eller att sådana fall fanns eftersom det är svårt att förstå varför förfalskare av hadith skulle
ha haft ett stort intresse för att uppfinna sådana berättelser i ett patriarkaliskt samhälle där kvinnornas
rättigheter bara föll tillbaka efter profetens död.

Eftersom Koranen säger ingenting om denna fråga

I vilket fall som helst kan legaliseringen av kvinnornas imamroll inte baseras enbart på denna profetiska aforism.
Inte heller kan opinionen mot kvinnlig imam rollen motiveras med Koranen, eftersom de är enbart tolkningar av några
jurister som fattade beslut om den här frågan med konsensus (ijma) för flera århundraden sedan och inte speglar
några värden av dagens samhälle. Argumentet från de juridiska skolorna för att motsätta sig kvinnliga imamer bygger
uteslutande på denna konsensus och inte på en princip om jämlikhet och rättvisa. Problemet ligger i att man helt
motiverar dessa tolkningar genom imitation (naql) av gamla vanor för att diskvalificera användningen av personligt
resonemang (ray) och anpassa standarder till nya geografiska och sociala sammanhang.

Eftersom Koranen säger ingenting om den här frågan, sunna är inte heller tydlig om det och de juridiska
ståndpunkterna är föråldrade idag, borde vi inte använda oss av vår urskiljning, vårt sunda förnuft och vårt
samvete för att tillåta kvinnorna att anta imam rollen för att främja gemenskapens bästa och rättvisan gentemot
kvinnorna? Säger inte Koranen: ÖVERSE med människornas natur [och deras brister], och uppmana [alla att visa]
hövlighet och vänlighet och undvik [alla ordväxlingar med] dem som [står kvar i hednisk] okunnighet. (7:199)
Behoven av att göra det rätta är en princip som uppmuntrar oss att göra vad som anses vara lämpligt i ett givet
samhälle.

Jämställdhet är en av de tre principerna i den republikanska motto

Jämställdheten har gjort vissa framsteg i Frankrike och är en princip som erkänns av landets lagar som man kan anse
vara en lokal vana (”urf”), varför då undviker muslimer att uppfylla det med tanke på att de är också fransmän?
Ändå är det ett faktum att lokala vanor alltid har påverkat den islamiska rättspraxisen och format dess
implementering och antagit de kulturella färgerna i de länder där islam har etablerats. Således finns det
skillnader mellan Indien, Maghreb och Frankrike om hur de organiserar dyrkan. Jämställdhet är en av de tre
principerna för vårt republikanska motto.

Att vara fransk medborgare innebär att göra detta värde till en grund för ett liv tillsammans och att betrakta det
som en garanti för offentliga angelägenheter, det allmänna intresset och vårt sociala avtal. I artikel 3 i
konstitutionen av den femte republiken förkunnas att ”lagen garanterar kvinnor, i alla områden, lika rättigheter
som för män”, en artikel som kompletterades 1999 med ”Lagen främjar lika möjligheter för kvinnor och män till
valmandater och funktioner”. Slutligen kompletterades 2008 artikel 1 i konstitutionen genom att fastställa
”jämställdhet mellan kvinnor och män i valmandat och valmöjligheter samt yrkesmässigt och socialt ansvar”.

Acceptera inte jämställdhet bara i teorin

Fransk lag garanterar otvivelaktigt jämställdhet på alla områden. Dessutom ålägger Europeiska unionens stadga om de
grundläggande rättigheterna alla medlemsstater, enligt artikel 23, att respektera jämställdhet mellan kvinnor och
män. Byggandet av Islam i Frankrike kan därför inte strunta i principen om jämställdhet och måste ta nya teologiska
påståenden som överensstämmer med värdena för republiken och Europeiska unionen, särskilt med tanken om att denna
anpassning inte ifrågasätter tron och Islams principer.

Vi ska inte acceptera jämställdhet bara i teorin och sedan göra av det ett tomt skal, eftersom denna låtsats
acceptans kommer aldrig att leda till att Islam blir en delaktig del av republiken. Det är därför nödvändigt att i
praktiken ta till oss denna grundläggande jämlikhet för att bekämpa uppdelande diskurs som härrör från islams
extrema strömmar.

Det som hindrar en kvinna att anta imam rollen är kulturellt och psykiskt

I verkligheten är hindren för kvinnornas imamroll varken religiös eller teologisk men kulturell och psykologisk.
Att se en kvinna leda män och stå framför dem med myndighetsställning och se en kvinnans kropp framför en man är
det som utgör ett problem för några. Således kan man läsa i alla juridiska skolor att en mans bön bakom en kvinna
är ogiltig under förevändning att han kanske kommer att känna lust efter henne.

Återigen attackerar man den mänskliga värdigheten eftersom denna påstående innebär att mannen är ett djur som inte
kan undertrycka sina sexuella böjelser och kvinnans kropp är ingenting annat än en handelsvara som ska konsumeras
eller döljas. Vi måste starta ett verkligt pedagogiskt arbete om acceptansen av kropp och sexualitet i islam
eftersom det är där problemet ligger. Det här arbetet kommer att vara långt eller mycket långt, så det är mer än
nödvändigt att börja nu.

Dock att påstå att problemet med denna fråga inte är religiös betyder inte att vi ska vägra att ta upp frågan från
en teologisk synpunkt eftersom förespråkarna för en sådan kvinnodiskriminerande tolkning slutar aldrig att försöka
rättfärdiga sin position med religiösa argument. Koranen säger dock detta: Låt därför ingen osanning komma över era
läppar då ni talar om [dessa ting och kallar] det ena lovligt och det andra förbjudet, så att ni lögnaktigt
påbördar Gud era egna idéer. Det kommer inte att gå dem väl i händer som lögnaktigt påbördar Gud vad de själva
finner på; deras glädje skall vara en kort tid och ett plågsamt straff väntar dem! (16:116-117)

Det är i jämlikheten och rättvisans namn som vi anser att det är legitimt för kvinnor att bli imamer

Denna vers verkar säga att det inte är tillåtet att tala i Guds ställe för att rättfärdiga ståndpunkter som inte
har något att göra med religionen. Detta bekräftas av Ibn Kathirs förklaring (tafsir) (1373) (3), som placerar
denna vers i sin uppenbarelsekontext, och påminner om att detta var en fördömande av samhällena i den pre-islamiska
eran som hade uppfunnit regler utan samband med religion om lagliga och olagliga livsmedel och som hävdade att Gud
hade fastställt dem. Anden i denna vers fördömer inte att ändra reglerna lika mycket som heligförklarande av vanor
som inte har något att göra med andlighet. Frågan om jämställdhet hör emellertid inte till teologin utan till de
sociala regler som styr mänskliga relationer. Men ojämlika kulturella regler integreras i religiösa angelägenheter
och förhindrar förändringar på grund av deras heligförklarande. Det är därför nödvändigt att skilja domänerna.

Det är i jämlikheten och rättvisans namn vi anser att det är legitimt för kvinnor att kunna bli imamer, vilket
tycks vara i linje med principen om ontologisk jämställdhet som framställs av Koranen, men vi kommer aldrig att
låtsas tala i Guds ställe för att göra dem heliga i vår tur. Varje läsning och förståelse av den koraniska texten
innebär en tolkning och en åsikt om betydelse eller betydelsen av texten, som stämmer med positionen hos den som
uttalar det. Men tolkning av en text borde inte innebära att man tvingar på det till en hel gemenskap. Genom att
förbjuda kvinnornas imamroll i Guds namn, gör våra kritiker just vad denna vers fördömer.

Vissa kan hävda att vi gör samma sak genom att tillåta det. Men i motsats till våra motståndare våra val av
tolkning tvingas aldrig på alla. Vi gör inte vår tolkning av kvinnornas imamroll som en standard som ska åläggas
alla moskéer genom att utesluta från tillbedjan de som skulle välja att tolka något annat. Vi kan försäkra
motståndarna till kvinnornas imamroll att målet är framförallt att föreslå ett kulturellt alternativ till dem som
önskar det och inte att införa en ny standard för alla. I samvetsfrihetens och tillbedjans namn måste varje troende
muslim kunna be på en plats där han/hon känner sig trygg och anses vara likvärdig sina medtroende utan att behöva
konfronteras med hot eller fördomar.

Fred vara med er.

Anteckningar:

1. När det gäller de teologiska argumenten om att inte ha på sig slöjan under bönen och möjligheten att be och
fasta under mensperioden, se analysen ”En blandad moské för en andlig och progressiv islam” (Une mosquée mixte
pour un islam spirituel et progressiste), Stiftelsen för Politisk innovation, februari 2019, sid. 30 och s. 39-40.

2. Ibn Kathir, Koranens tolkning (text och förklaringar), Översättning av Ahmad Harakat, vol. XVI, sid. 735-6.

Eva Janadin och Anne-Sophie Monsinay är grundare av föreningen Voix d’un Islam éclairé, bärare av
Simorgh-mosképrojektet. De är författare till studien ”En blandad moské för en andlig och progressiv islam”
tillsammans med Stiftelsen för politisk innovation (Fondapol, februari 2019).