islamyal-andalus.es

Under profeten Muhammeds tid, fred vare med honom, och ännu tidigare, fanns det en sed i hans geografiska miljö, att utöva ”taarrud”. Det
bestod av att trakassera kvinnor för att provocera dem till ”Zina”, samlag utanför äktenskapet eller om de var slavar till tvångsprostitution.

Denna förödmjukande och perversa sed hos männen, utövades främst mot kvinnor, men endast mot de som gick ut med obeslöjade huvuden, det vill
säga slavar eller andra kvinnor med låg status.

Aristokratiska kvinnor eller från ett högre samhällsskick, täckte vanligtvis huvudet med manteln och erkändes och respekterades.

Användningen av manteln över huvudet var ett tecken på identitet och distinktion för vissa privilegierade kvinnor, och att inte bära det var
ett tecken på låg status, underkastelse eller slaveri som orättvist gav män ”rätten till övergrepp.”

Muhammad konfronterades oundvikligen med behovet av att ge skydd och respekt för kvinnorna i hans hus, liksom för de andra kvinnorna som under
hans skydd hade omfamnat islam.

B. Saad, en av historikerna från de första århundradena av islam, berättar; ”Medinas slavinnor provocerades av dårar, som närmade sig dem på
allmänna vägar och attackerade dem.” Det ledde till att vers 33 i sura An-Nur (Ljus) uppenbarades: Och tvinga inte era unga slavinnor till
lösaktighet för att därmed uppnå en flyktig vinst, om de önskar ingå äktenskap. (24:33)

De fria kvinnor som gick ut och vars kläder inte skilde sig från de som bärs av slavar, eller kvinnor som var intresserade av ett promiskuöst
förhållande, förväxlades med dem och fick samma behandling. ”

Seden av att täcka kvinnors huvud och kropp hade sin raison d’être för att undvika ”zina”, trakasserier och oönskade sexuella relationer,
eftersom kvinnornas kropp i princip ansågs vara lättillgänglig.

As-Suyuti, författare till boken ”Orsakerna till uppenbarelsen” och kommentator till Tabaris arbete, båda kommenterade av de stora
fiqh-experterna som organiserad kunskap om Koranen, berättar för oss: ”Det är omöjligt att förstå en vers i Koran utan att känna till ’Qisa’,
det vill säga, historien och orsakerna som ledde till dess uppenbarelse.”

För att kunna förstå varenda del av Uppenbarelsen måste det analyseras i dess historiska och sociala sammanhang.

Koranen hänvisar åtta gånger till begreppet hijab. Ingen av dem hänvisar till slöjan för att täcka håret, men det har en tydlig känsla av
”förhänge, övertäckning” (7:46, 17:45, 19:17, 33:53, 38:33, 41:5, 42:51 och 83:15), och det är alltid för att separera. Det är en åtskillnad
som införs för att skydda kvinnors integritet eller för att skydda dem vid den tidens avsaknad av bra uppfostran hos männen.

I sura Al-A’raf (Urskillning), vers 46 står det att de utvalda och de fördömda kommer vid den slutliga domen att separeras av en hijab. En
mur skall skilja de båda [grupperna] åt. Och där finns de som hade både insikt och urskillning och som känner var och en på hans särskilda
kännetecken. Till dem som har paradiset till arvedel skall de ropa ”Fred!”. Men de har inte fått stiga in i paradiset, dit de längtar. (7:46)

I sura Al-Isra’ (Den nattliga resan), vers 45 står det: OCH NÄR du [Muhammad] läser ur Koranen, låter Vi ett osynligt förhänge avskärma dig
från dem som inte tror på det eviga livet… (17:45)

I sura Maryam (Maria), vers 17 står det att Maria, Jesu mor, sökte avskildhet från sina egna bakom en hijab, ett förhänge. Således skyddade
hon på det sättet sin integritet.

Hon drog sig ifrån de sina till ett [avskilt] rum i öster och lät dem förstå att hon ville vara i ostördhet genom [att anbringa] ett förhänge.
Och Vi sände till henne Vår ingivelses ängel som uppenbarade sig för henne i en välskapad mans skepnad. (19:17)

I sura Al-Ahzab (De sammansvurna), vers 53, står det att man pratar med dem bakom ett förhänge (hijab) för anständighetens skull:

TROENDE! Gå inte in i Profetens hus annat än om ni inbjudits till en måltid och [gå då inte in] förrän vid utsatt tid. Men om ni har
inbjudits, stig in [när tiden är inne]. Och ta avsked när måltiden är över och dröj er inte kvar för att samtala i förtrolighet. Det besvärar
Profeten, som av finkänslighet [drar sig för att be er gå]. Men Gud drar sig inte för [att säga] sanningen. När ni behöver vända er till
[Profetens hustrur] för att be om något, tala då till dem från andra sidan av ett förhänge; detta är bästa sättet för er och för dem att
bevara hjärtats renhet. (33:53)

Hijab är bokstavligen ”förhänge” ett hinder för att skilja mellan två världar. Å ena sidan männens värld som trakasserar och på ett opassande
sätt angriper kvinnor, och å andra sidan kvinnornas värld som måste skyddas från männens trakasserier. Det var ett behov skapat av ett socialt
tillstånd där det manliga var det dominerande och aggressiva elementet.

Fuqaha (plural för faqih, muslimsk rättslärd inom fiqh) använder uttrycket ”hijabs nedstigning”, som faktiskt täcker två samtidiga händelser
som förekommer i två helt olika register: å ena sidan nedstigningen av den koraniska versen från himlen, det vill säga Allahs uppenbarelse
till profeten, en händelse av intellektuell karaktär, och å andra sidan nedstigningen av en hijab av tyg, en materiell hijab, ett förhänge som
profeten drar mellan honom och mannen som står vid tröskeln till hans bröllopssovrum.

Versen om hijab ”nedsteg” i bröllopssovrummet för att skydda dess integritet och utesluta en tredje person, i detta fall Anas b. Malik, en av
profetens lärjungar. Anas utesluts av hijaben, som ett vittne och symbol för ett samhälle som hade blivit för tungt, och det är vittnet själv
som berättar historien. Profeten hade precis gift sig och var otålig att vara med sin nya fru, hans kusin Zaynab, han visste inte hur han
skulle bli av med en liten grupp små känsliga gäster som stannar kvar för en pratstund. Slöjan skulle vara ett svar från Allah till en
gemenskap med oförskämda seder som sårade, med sin brist på finkänslighet, en profet vars artighet gränsade till blyghet. Det är åtminstone
Tabaris tolkning.

Anas b. Malik sade: ”Profeten hade gifte sig med Zaynab b. Jahsh. Han gav mig i uppdrag att bjuda in folk till bröllopsbanketten. Jag gjorde
det så, många kom. De kom in i grupper, en efter den andra. De åt och gick sedan. Jag sa till profeten: ’Allahs budbärare, jag har bjudit in
så många människor att jag inte längre hittar någon annan att bjuda in.’

Vid ett tillfälle sa profeten: ’Låt maten ta slut.’

Zaynab satt i ett hörn av rummet. Hon var en kvinna med stor skönhet. Alla gäster hade redan gått, utom för tre som tog sig sin tid. De
pratade fortfarande där. Irriterade lämnade profeten rummet. Och han gick till Aishas rum. När han såg henne hälsade han henne: ‘Fred vara med
dig, bostadens invånare’.

’Och med dig, Allahs profet’ svarade Aisha. ’Vad tyckte du om din nya partner?’

Så gick han runt till sina fruars rum som tog emot honom precis som Aisha. Slutligen gick han tillbaka och kom fram till Zaynabs rum. Han
noterade att de tre gästerna ännu inte hade gått, de pratade hela tiden. Profeten var en extremt artig och reserverad man. Han lämnade rummet
igen och gick igen till Aishas rum. Jag minns inte längre om det var jag eller någon annan som gick för att informera honom om att de tre
individerna äntligen hade beslutat att gå. Hur som helst återvände han till bröllopsrummet, satte en fot i sovrummet och den andra var kvar
utanför, och det var i den positionen han rullade ner en sitr (gardin) mellan honom och mig, och hijabs versen uppenbarades i det
ögonblicket.”

I denna version använder Tabari två koncept som ofta är förvirrade: Hijab och sitr, som bokstavligen betyder ”gardin”.

Fatima Mernissi förklarar begreppen hijab och sitr på detta sätt: ”Begreppet hijab är tredimensionellt och de tre dimensionerna sammanfaller
mycket ofta. Den första är visuell, drar ifrån blicken. Roten till verbet hajaba betyder ”att dölja”. Den andra är relaterad till
rumsdimensionen, den separerar, markerar en gräns, fastställer en tröskel. Och slutligen den tredje, den etiska dimensionen, det är domänen
för det förbjudna.

På den nivån handlar det inte längre om påtagliga kategorier, som existerar i sinnenas verklighet, såsom den visuella eller rumsliga, utan en
abstrakt verklighet, idéernas ordning. Ett utrymme dold av en hijab är ett förbjudet utrymme. Lisan al-arabs ordbok (Arabernas språk) är inte
heller till någon hjälp här. Den förklarar att hajaba betyder ”att dölja med en sitr.” Och sitr på arabiska betyder bokstavligen en ”gardin.”
Sedan en handling som delar utrymmet i två och drar ifrån en del från blicken. Ordboken tillägger att vissa synonymer till verbet att dölja
bildas från orden sitr och hijab. Satara och hajaba betyder båda ”att dölja”.

I sura Sad, vers 32 och 33 står det: [och medan hästarna travade förbi upprepade han detta] till dess de försvann bakom en slöja [av damm; och
han befallde:] ”För dem tillbaka till mig!” Och då [de åter fördes fram till honom] strök han dem [med handen] över ben och manke. (38:32-33)

I sura Fussilat (En fast och klar förkunnelse) och vers 5 hänvisas åter till ordet hijab: och de säger: ”Våra hjärtan är övertäckta så att
dina ord inte når fram, och våra öron har täppts till och ett hinder har rests mellan oss och dig. Handla nu [som du anser bäst]; vi skall
handla [som vi anser bäst]!” (42:5)

I sura Ash-Shura (Samråd), vers 51 står: Det är inte människan givet att Gud talar till henne på annat sätt än genom ingivelse eller från
andra sidan av ett förhänge… (42:51)

Det är inte människan givet att Gud talar till henne på annat sätt än genom ingivelse eller från andra sidan av ett förhänge eller genom ett
sändebud som Han sänder och som uppenbarar det Han vill [skall uppenbaras]. Gud är upphöjd, vis. (42:51) I sura Al-Mutaffifin (De som snålar
med mått och vikt), vers 15 står det: Nej! Denna Dag kommer de förvisso att se sig utestängda från Guds nåd. (83:15)

I sura An-Nur (Ljus), verser 30 och 31står det med hänvisning till män och kvinnor: SÄG till de troende männen att de bör sänka blicken och
lägga band på sin sinnlighet; det leder till större renhet i deras liv. Gud är underrättad om vad de gör. Och säg till de troende kvinnorna
att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte visa mera av sina behag än vad som [anständigtvis] kan vara synligt; låt
dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen. Och de skall inte låta sina behag skymta inför andra än sin make, sin fader, sin svärfader,
sina söner, sin makes söner, sina bröder, sina brorssöner, sina systersöner, närstående kvinnor, dem som de rättmätigt besitter och sådana
manliga tjänare, som inte längre känner begär efter kvinnor, eller barn som ännu inte har begrepp om kvinnlig nakenhet. Och låt dem inte gå
med svajande gång för att dra uppmärksamheten till sina dolda behag. (24:30-31) Det är helt uppenbart att detta var ett försök att skydda
kvinnor från trakasserier. Kommentaren till denna vers som föreslagits av Muhammad Asad säger följande:

”Min interpolering av uttrycket ”med anständighet” återspeglar tolkningen av frasen il la madahara minha som gjordes av flera av de första
islamiska juristerna, och i synnerhet Al-Qiffal (citerat av Rasi), i meningen ”vad en människa kan visa offentligt enligt den dominerande
sedvanan (al-aada al-jaria).” Även om traditionella främjare av islamisk lag i århundraden har varit benägna att begränsa definitionen av ”vad
som [anständigtvis] kan vara synligt” till kvinnans ansikte, hennes händer och fötter, och ibland ännu mindre, kan vi bekräfta utan rädsla för
att misstas att innebörden av il la ma dahara minha är mycket bredare, och att denna frasens avsiktliga otydlighet är avsedd att ta hänsyn
till de förändringar som är kopplade till tidens gång, som är nödvändiga för människans moraliska och sociala utveckling. Den centrala frasen
i ovannämnda befallning är kravet, riktat på identiska termer till män och kvinnor, att ”de bör sänka blicken och lägga band på sin
sinnlighet”, och detta avgör graden av vad som vid en given tidpunkt kan anses legitimt, i linje med de koraniska principerna för social
moral, som ”anständigt” eller ”oanständigt” i en persons yttre. Namnet jimar (av vilket jumur är plural) betecknar de arabiska kvinnornas
vanliga huvudbonad före och efter islams ankomst. Enligt de flesta klassiska kommentatorer användes den i pre-islamiska tider mer eller
mindre som en prydnad, den hängde löss på ryggen, och eftersom, enligt den rådande moden på den tiden hade den övre delen av kvinnans tunika
en bred öppning framåt, var hennes bröst exponerade. Därför har befallningen att täcka halsringningen med jimar (en term som är mycket bekant
för profetens samtida) inte nödvändigtvis hade att göra med användningen av själva jimar, utan man ville snarare göra det klart att en kvinnas
bröst ingick inte i ”vad som [anständigtvis] kan vara synligt” av hennes kropp och borde därför inte visas.”

Ett av de mest vetenskapliga skrivna verken, om orsakerna till varför sådana verser uppenbarades, tillhör al-Wahadi Niusbari, som dog
468/1075. Den har titeln Asbab an-Nuzul, ”Orsakerna till nedstigningen”, publicerad i Beirut i Alam al-Kitab, utan datum.

Han säger, när han hänvisar till orsakerna till varför sura Al-Ahzab (De sammansvurna), vers 59 uppenbarades:

Profet! Säg till dina hustrur och dina döttrar – och till [alla] troende kvinnor – att de [utanför hemmet] noga sveper om sig sina ytterplagg;
på så sätt blir de lättare igenkända [som anständiga kvinnor] och undgår att bli ofredade. Gud är ständigt förlåtande, barmhärtig. (33:59)

”Det tillkännagavs på grund av de män som vandrade på gatorna för att begå otukt, följde kvinnorna när de gick ut på natten för att ta hand om
sina fysiologiska behov.

I de här fallen, när de såg kvinnan, närmade de sig henne, de blinkade åt dem, och om hon sade ingenting följde de efter henne, men om de
skällde ut dem, lämnade de dem i fred.

Men de letade bara efter slavinnorna, men eftersom de inte hade några yttre tecken som särskilde dem, det var svårt att känna igen dem,
eftersom de kom ut i sina nattklänningar.

På grund av detta klagade de muslimska kvinnor till sina män, och de berättade detta för profeten.”

I en annan redogörelse står också; ”Said ibn Mohamed, böneutroparen, berättade att Abu Ali al Faqih sade samma sak som han hörde Hasim säga.
Det överfördes av Abu Malik, som sa: ’De muslimska kvinnorna gick ut på natten för att göra sina behov och icke troende stoppade och störde
dem.’”

Och al-Sadyy sa också: ”Staden Medina hade smala gator, och när kvinnorna gick ut på natten för att göra sina behov, följde de lösaktiga dem
för att kontrollera om de hade på sig huvudduk eller inte. Om de såg henne med huvudduk, lämnade de henne i fred eftersom de förstod att hon
var en fri kvinna, och därför inte kunde antastas, annars antog de att hon var en slavinna och begärde henne sexuellt. Av denna anledning
offentliggjordes användningen av hijab.”

I en annan tolkning av frågan som gjordes av Qurtubi under 1200-talet i sin bok ”Tafsir al-Quran”, står följande om orsaken till uppenbarelsen
av versen 33:59:

”Seden hos vissa arabiska kvinnor var att smycka ut sig och därför avslöjade de sina ansikten, som slavarna. Och när de gick ut för att göra
sina behov gjorde de det i öknen innan man byggde toaletter i husen.

De lösaktiga korsade kvinnornas väg för att uppmuntra dem att begå otukt, förutsatt att de var intresserade, slavinnor eller prostituerade.

De muslimska kvinnorna klagade till profeten och det var därför denna vers uppenbarades, för att fastställa skillnaden mellan fria kvinnor,
som inte ville bli störda, slavinnor och prostituerade.” Muhammad Asad säger i sina kommentarer om koranen: ”Den specifika och tidsbegränsade
formuleringen av denna vers (framgår av hänvisningen till profetens hustrur och döttrar), samt den avsiktliga vagheten i rekommendationen till
kvinnor som (min jalabihinna), visar att denna vers inte hade karaktär av påbud
(hukm) i den allmänna och tidlösa betydelsen av termen, utan borde snarare vara en moralisk norm att observera enligt tidens förändrade ram
och den sociala miljön. Denna slutsats bekräftas av den slutliga hänvisningen till Allahs förlåtande och barmhärtiga inställning. ”

”Sukaina bint al-Husein ibn Ali, dotter till profetens svärson och Aisha bin Tala ibn Ubid Allah, dotter till en av profetens närmaste
följeslagare, till vilka han tillkännagav förtjänster som skulle leda dem till “paradiset”, bar inte hijab utan att någon tvivlade på deras
trohet mot islam.” (I Dr Amins verk, sida 73 och i Diwuan av Umar ibn Abi Rabia, sidor 78-80, Dar al-Yil redaktion, år 2003.)

Enligt forskarna Husein Ahmed Amin och Said al-Asmawyy, båda experter på Fiqh (som en ordnad tolkning av Koranens regler), ”sedvanan att bära
hijab bland kvinnor idag, måste upphävas som obligatoriskt, eftersom de sociala sederna är andra”.

Idag insisterar man väldigt starkt om användningen av hijab. För det görs en tolkning, ibland utanför sammanhanget, av de koraniska texterna
som vi just har läst, och av något ordspråk eller hadith som har tillskrivits profeten och som inte har någon garanti för dess äkthet.

Vi hänvisar mer specifikt till följande faktum. Tre århundraden efter profeten Muhammeds död, kommenterade en författare, Halid ibn Darik,
under det tredje århundradet av hijran, 900-talet i den vanliga eran, de sex mest prestigefyllda sammanställarna av profetens ord.

I sina kommentarer hittade han en påstådd hadith överförd av Aisha i arbetet från endast en av dem, “Abi Dawuds sunna”. Men att hitta denna
rekommendation i en enda kompilator, bland sex, innebär med stor sannolikhet att det inte var sant.

I den står att Aisha berättade att Asmaa, dotter till Abu Bakr, gick till Allahs budbärare klädd i fina kläder. Han närmade sig henne och sa:
”’Åh Asmaa! När en tjej når menstruationsåldern ska hon inte visa mer än detta och detta.’ Och pekade på ansiktet och händerna”.

Men hur tillförlitlig är denna hadith? Påverkas det eller inte av den pre-islamiska traditionen? Står det i motsats eller inte med Koranens
ande? Det är nödvändigt att utföra en djupgående analys av en hadith innan man accepterar det vi hör eller läser. Hur många muslimer kan hävda
att haditherna som de känner är qudsi (gudomlig), sahih (autentisk) eller maudu (påhittad)? Hur många vet att det finns olika kategorier av
hadith och därför kan vi inte betrakta dem alla på samma sätt?

Sahih al Bukhari är den mest prestigefyllda överförare av profetens uttalanden och denna hadith finns inte i samlingen, och det är en
tradition att inte betrakta som giltiga, kommentarer som tillskrivs profeten, när de överförs av bara en person.

Det finns många forskare i muslimska länder som förespråkar avskaffandet av den eviga skyldigheten att bära slöja.

Den egyptiska tidningen, Ruzal Yusuf, publicerade i sina nummer 3444 (940613) och 3446 (940627) två mycket intressanta artiklar. Båda
författades av domaren Said al Asmauy där han argumenterade väl om att det egentligen inte finns några krav på att hijab ska vara
obligatorisk.

I Dr. Husein Ahmed Amins verk ”Ijtihad fi al-Islam”, publicerat i Kairo av förlaget Al-hiya yaal-Amma Llikitab, 1996, behandlas temat hijab i
sid 59-76.

Hans avhandling baseras på tillskrivningen av hijabs evighets krav till den persiska traditionen, tusen år före muslimernas erövring, vid
Darius tid.

Han skriver: ”Överklassen dolde sina kvinnor, så att de inte skulle visa sig för folket, och inte heller skulle de gå ut utan att vara täckta
med tätt stängda tuniker (…). Å andra sidan kände inte de beduinska kvinnorna slöjan, så deras situation var bättre än för de beslöjade
kvinnorna eftersom de inte ens fick ta emot sina föräldrar och syskon.” (Sid. 64-65) Han fortsätter på samma sidor, ”Mot bakgrund av den
pre-islamiska poesin och vad vi kan hitta i texter som al-Agani, ”Sångerna”, av Abul Faraj al-Asfahani var slöjan en högst levande tradition
bland rika kvinnor som använde det som smyckning och därmed tydliggöra sin sociala kategori. Å andra sidan var Arabiens beduinska kvinnor
precis som de persiska och blandade sig med männen med full frihet.

Koranens första tolkare var framförallt perser, redan kända för sedvanan att täcka över sina kvinnor på ett överdrivet sätt. I mer än tusen år
krävde de av sina kvinnor mycket mer än vad Koranen hade rekommenderat för att lösa en specifik konflikt.

I verket Hwadit ad-Duhur, ”Tidernas händelser”, spårar dess författare, Ibn Tagri Bardi, traditionen att etablera ”haremet” bland muslimska
folk till persisk tradition.

När perserna dominerade under det Abassidiska kalifatet, förstärktes inställningen att stänga in kvinnorna bakom slöjan eller i ”harem” och
att utsätta dem för manlig dominans, till den grad att det gick in i muslimernas mentalitet, och därmed skapades en nära relation med
islamiska former.

Persernas tolkning, förstärkta senare av turkarna, gillades av de arabiska exegeterna som redan i sina gamla traditioner var benägna till
herraväldet över kvinnor.

Således blev sedvanan nära kopplad till den islamiska traditionen och i öppen motsägelse med profetens läror och syften.

Quraish-stammen, till vilken profeten tillhörde, var den mest ekonomiskt mäktiga stammen på grund av dess dominans inom handeln, och de
utövade denna tradition som var typisk för den förislamiska tiden.

Enligt al-Fakihi utsmyckade männen med slöjan och andra pärlor sina döttrar för att gifta bort dem och sina slavinnor när de visade dem på
marknaderna för att sälja dem framför Kaban tills de lyckades med sitt uppdrag.”

Profeten införde aldrig ett särskilt sätt att klä sig för kvinnor. Han sa bara att de skulle täcka på ett korrekt sätt sina kroppar och göra
det med en känsla av blygsamhet, råd som han också gav till män. Det finns därför ingen islamisk klänning eller uniform för muslimer.

Om vi lever i ett samhälle som mestadels är kultiverat och civiliserat, där alla har samma rättigheter inför lagen, kan det inte vara mindre
inför Skaparen.