De lärda i tasawwuf klassificerar på två olika sätt Gudsfruktan. Den ena är det som Koranen visar angående de
otrogna, vilket innebär vrede och makt och Guds absoluta herravälde, den andra är undervisning om Ihsan, en nivå
högre en det ytliga.

Beträffande den förra, är det uppenbart att vår Skapare direkt hotar med konsekvenserna av att ta avstånd från Hans
tecken i skapelsen, det brottet och förakt som det innebär mot Hans allmakt. Men detta hot riktar sig till icke
troende och inte till troende människor. Som barmhärtig, påminner oss Gud ständigt och uppmuntrar oss till
reflektion och resonemang samtidigt som Han lovar oss förlåtelse, nåd och belöning.

Med hänvisning till det andra sättet att tolka fruktan för Allah, det är nödvändigt att citera de lärda i tasawwufs
undervisning. Om man ser från detta perspektiv, öppnas ett helt annorlunda fönster än den förra. Enligt den läran,
den troende som har bekräftat sin tro och accepterat Allahs storhet, absoluta makt och Enhet, börjar känna Hans
vackra attribut och ju mer man vet, desto mer växer kärleken till en sådan utsträckning att Skaparen blir den vi
verkligen älskar, eftersom i ett så litet hjärta finns det inte tillräckligt med utrymme för att dela med andra
världsliga ting.

Därför, som en älskare som alltid är medveten om sin älskade och försöker alltid att ge det minsta hon/han vill och
gör allt han/hon kan för att undvika att förolämpa eller såra, försumma eller förakta henne/honom, de människor som
har smakat Kärleken (druckit ur koppen av kärlekens vin som sufierna säger), fruktar, med stor oro, att förlora
den.

För dessa människor, det finns ingen större smärta än att förlora den kärlek och sin älskades glädje. Det är så
stort att straffet i Helvetet är ingenting i jämförelse med att förlora den älskade.

Abu Bakr As Siddiq, följeslagare till profeten (fvmh)
är hänvisningskälla för många tasawwuf lärda och sade i ämnet: ”Om Allah satte mig i Sitt helvete och förstorade min
kropp där så att det inte fanns plats för någon annan, skulle jag acceptera det.”

Varför skulle Abu Bakr säga det, han som var så medveten om sin Skapare? Svaret är. För hans kärlek till Allah.
Eftersom han känner sin Skapare och Hans vilja. För Abu Bakr fanns det inte någon större oro än uppfyllandet av
viljan hos den Älskade vilket innebär att Hans tjänare är i Hans härlighet, och därför accepterar han att vara i
helvetet eftersom hans kropp kommer att vara där, men hans hjärta i paradiset.

Det är sant att för att säga som Abu Bakr måste man vara som Abu Bakr och hans påståenden är för oss ”stora ord”,
men de kan styra oss mot det horisonten: att frukta att förolämpa vår Skapare, som har visat oss sådan barmhärtighet
och välsignelser och aldrig lämnat oss.

Efter att ha sett den gradvisa skillnaden mellan dessa två typer av ”gudsfruktan”, kommer vi att gå in i mindre
kategorier som de bokstavstrogna antar och med det bryter de Koranens tradition att inte hota de troende med eld.
Denna ström som för dessa personer har blivit ett slags dogmatisk liv ersätter det sanna Din och inför ingenting
annat än ”halal, haram och shirk” och inte bry sig att fördjupa sig i dess innebörd. De har som emblem: ”frukta Gud
och gråt inför Hans vrede, annars kommer Han att straffa dig i helvetet”.

Det är inte få de som på sistone talar ut i media med en aggressiv ton, hotande med helvetets mörker och förkunnar
rädslan för att få herravälde över tanken och sprida sin egen lära.

Tyvärr har denna nya våg av import från östra Gulfstaterna, stark finansierad av shejker och som gör mycket skada
på Islams viktiga budskap, glömmer vår vägledare och lärare, Profeten Muhammeds (fvmh) karaktär och etiskt beteende
och fokusera enbart på den fysiska och ytliga.

Skillnaden mellan denna ”Gudomliga rädsla” och vad det egentligen är (resultatet av Ihsan) är som en liten flickas
lydnad av rädsla för sin far som vet att om hon inte lyder, kommer hon att bli brutal misshandlad av honom, jämfört
med lydnad hos en annan flicka till sin far som vet att om hon inte lyder kommer hennes far att inte vara nöjd med
det, vilket kommer att få henne att må dåligt för att en ”örfil” från sin far gör mycket mindre ond än hans ledsna
blick. Nu, sätt er i dessa två föräldrars skor, vilket av dem skulle du vilja bli? Vad kommer flickan som blir
misshandlad att göra om hennes far inte är närvarande och hon är ensam?

Kanske är det bra att komma ihåg den senaste historien om ett land för att bättre förklara temat ”gudsfruktan”.
Iran, ett land som har drabbats av starka diktaturer, levde en mycket blodig revolution genom den islamiska ledare
Ayatolla Khomeini i 1979 och blev den islamiska republiken Iran. De sa att de ville islamisera hela landet med en
hård förföljelse av personer som inte uppfyllde sina religiösa plikter. Slutligen tack vare sin trettioåriga
diktatur, är Iran nu det land med flest omvandlingar från islam till kristendomen i världen.

För att individualisera exemplet, är det värd att kommentera den traditionella iftar middag som Institutet Islam
bjöd till för en vecka sedan. Jag diskuterade i en tidigare artikel om en flicka som besöktes ofta av en
”bokstavstrogen” konvertit som ständigt hotade henne med att om hon inte täckte hennes hår, skulle hennes huvud
brinna i helvetet, om hon fortsatte att använda vänstra handen för att äta skulle hennes mage fyllas med eld i det
andra Livet. Jag nämnde i slutet av artikeln att flickan sade: ”Jag vill inte ha en straffande Gud”.

Det visade sig att den unga kvinnan kom med sin familj till denna middag och jag fick prata med dem. Efter att ha
avslutat den inledande formaliteten i vårt samtal, sade modern att hennes dotter hade blivit kristen. Det är den
värsta nyheten jag har hört på länge, inte för att förolämpa kristendomen, men islam har förlorat en ung kvinna
som började med mycket entusiasm att studera det. Och vet du vad? Hon bar slöja på grund av rädsla för vad några
bokstavstrogna gäster som var på middag skulle säga.

Hot om helvetet är den sista utväg som Gud använder och det riktas till icke-troende, inte till de troende. Det är
som en far som hotar sin son, efter att ha varnat flera gånger på olika sätt om att han inte få stoppa fingrarna i
eluttaget, slutligen har han inget annat val än att skaka pojken när han försöker en gång till utan att överdriva
eller sluta att varna honom. Likaså måste de som undervisar i islam överväga denna pedagogiska metod, vilket är det
samma som finns i Koranen.

Men tyvärr, det är de bokstavstrognas metoder som styr lärandet idag, på grund av att lärare, imamerna, shejker i
denna ström inte har tillräckligt med kunskap för att leda massorna i rätt riktning och tar till den sista utväg,
hotet, och därmed ”sparar tid och ansträngning.”

Och vad händer med dem som säger att de älskar Gud? Känner de ingen rädsla för Hans storhet och makt? Klart de gör
det. Varför skulle man inte bäva inför den Allsmäktige, inför Hans makt? Profeten själv sa: ”Jag är bland er den
som känner bäst Gud mer och den som fruktar Honom mest.” Men tror du att han gjorde sina aftonböner oupphörligen
för rädsla för den Gudomliga makten? Svara inte nu, läs följande hadith:

”Allah har gett till alla profeter en shahwah (passionerad lust, upphetsning), när det gäller mig, har jag en
passionerad lust att göra prostration (inför Allah) på natten.” Profeten (fvmh), använde ordet shahwah, som ett
arabiskt ord som används för fysisk upphetsning bland båda könen. Självklart måste man förstå detta som en metafor
för att det Profeten menar är en andlig upphetsning, inte fysiskt. Men under vilken tolkning som helst, är shahwah
alltid en passionerad känsla mellan älskaren och den älskade. Nu tillbaka till fråga vi ställde innan: Bad profeten
sina oupphörliga nattböner av rädsla för Gud?

Religionslärare måste ta hänsyn till det faktum att skörda kärleks frön i de troendes hjärtan genom att presentera
Allahs attribut, kommer att få växa den himmelska träd Tuba i deras själ, medan genom en påtvingad väg, föreligger
en stor fara att istället bli det infernaliska trädet Zaqqum.

I en hadith qudsi säger Profeten: ”Allah säger: ’(i det andra Livet) kommer Jag att vara för Min tjänare på samma
sätt som han känner mig’”. Om man känner sin skapare som barmhärtig, vilket är hur Skaparen har hundratals gånger
beskrivits sig själv i Koranen, som den Förlåtande som kommer att raderade Sina tjänares uppriktiga ånger och sedan
ge dem Sin kärlek som förklaras i Koranen (11:90), kommer Allah att behandla dem på samma sätt som de tror att Han
kommer att göra. Men om man känner sin Skapare som den Rättvise som kommer att straffa alla felaktiga handlingar och
glömmer Hans nåd, då kommer de att hitta vad de förväntar sig i det Andra Livet. Det är ett löfte från Gud.

Hur kan en troende som har lärt känna sin Skapare, som har sett reflektionen och manifestationen av Hans vackraste
namn och attribut i sitt liv och i sin ande, och Hans nåd, Hans generositet, Hans medkänsla, Hans kärlek, Hans
ständiga sällskap, missa sitt möte med Honom, på mattan, fem gånger om dagen, när han vet att Han finns där? Hur
skulle han kunna förråda Honom, att lyda Hans vilja, när han lovade det innan han kom till världen i Qalu Bala?

Vi måste betona en viktig punkt. Villkoret för att få barmhärtighet är att försöka uppfylla alla Guds vilja, och
leva mellan rädslan att man kanske inte kommer att få Hans glädje och hoppet att man slutligen kommer att göra det.
En balans mellan versen: ”Låt inte djävulen lura er med Min nåd” och Hadith qudsi, ”Min nåd har övervunnit min
vrede.”

Kort sagt, den perfekta troende är den som har stor respekt för sin Skapare, Hans storhet och Hans makt, men han är
troende inte för att han frukta helvetet utan av kärleken han känner för Honom. Hans rädsla och oro finns i att
inte att förlora Guds acceptans på grund av olydnad. Vi måste bli medvetna om kärnan i islams budskap och profetens
sanna lära. Detta är vad ummah saknar.