Flerstegsekvationen har inte ett, utan en myriad av svar beroende på tid, plats, personer etc. Konstanterna förblir dock två: prövningen och
dess offer, alltid två. Vi är alltid ensamma inför prövningen, även om vi går igenom samma sak, eftersom vi aldrig känner på samma sätt,
oavsett om vi är bror, fru, make, barn, förälder, vän. Vi känner aldrig på samma sätt. Det är därför religiösa liknelser lär oss att alltid
försöka behandla andra som vi vill bli behandlade. Inte som den andre vill bli behandlad för det vet ingen, förutom Skaparen, för dem som är
troende.

Men tillbaka till testet. Hur överlever man sitt barn? Sina föräldrar? Sina vänner? Sina fiender? Hur klarar vi en sjukdom som plötsligt
drabbar oss eller en älskad? Hur gör vi? Vad ska man göra?

Jag skulle vara förmätet om jag låtsades ha svaret. Det jag kan vara säker på är att du kan känna att jorden ger vika under dina fötter och du
behöver en krycka, ett öra eller kanske tystnad. Vi är chockade och vi behöver en väckarklocka, en livsgnista.

Att förstå hur mycket livet har skämt bort oss

Dessa linjer dikteras av många situationer som bröder, systrar, vänner, i Gud eller i mänskligheten, och jag själv upplevt som barn. Jag har
personligen förlorat min mamma som barn och en son som nu är halva min ålder, en mycket nära vän, Hilal, fastrar, farbröder, som jag tänker på
hela tiden. En nära person berättar ofta för mig om detta: Dessa förluster är alla sår som alltid kommer att finnas hos oss, som börjar blöda
då och då, när önskan att se var och en visar sig.

Min bror, min syster, som går igenom en rättegång, tror aldrig att en olycka, hur stor den än är, innebär världens undergång. Världen lever
vidare. Det räcker, tycker jag helt enkelt, att titta på ditt förflutna för att lägga märke till det. Innan vi visste hur vi skulle gå, hade vi
krämpor, innan vi lyckades med något, såg vi svårigheter. Det är plattityder som kan läsas överallt. Men ibland är det uppenbara inte uppenbart
eftersom man är för van vid det.

Så vi måste lära oss att förstå hur mycket livet har skämt bort oss. Om vi vid 40 års ålder får veta att vi har cancer, en allvarlig sjukdom,
förlusten av en älskad, vårt företag går i konkurs, sveket mot vår make, ett äktenskapsbrott, låt oss minnas de goda tiderna som vi upplevde
innan. Låt oss inte vara otacksamma. 40 år av god hälsa är något, gott folk. Men för att inse detta måste man titta på den som föddes sjuk, som
aldrig har upplevt hälsa, eller den som aldrig har kunnat se, då inser man att man är långt ifrån den mest olyckliga av människorna eftersom
det alltid finns någon som har det värre än en själv. ”Den som tror att ingen upplever det som han upplever, syndar”, säger ett komoriskt
ordspråk.

Låt oss lära oss att vara tacksamma för allt, då kommer vi att leva bättre med våra sår

Att leva som ett par är som att leva i samhället, ibland har vi problem, ibland inte. Men när du inte gör det är det bara en känsla. De finns
fortfarande kvar. Man måste veta hur man ignorerar dem ibland, annars blir man sjuk. Men vi lever ofta så här. Resultatet är att man inte litar
på någon, man misstänker alla. I slutändan är det vi själva som blir sjuka av andra.

Låt oss lära oss att se det bästa hos allt, utan att vara naiva heller. Men låt oss förstora de bästa stunderna vi har tillbringat mellan oss,
som ett par, som ett syskon, som en grupp vänner. Låt oss vara tacksamma för den minsta sak, den minsta tjänst som var och en kunde ge oss. I
mänskliga relationer är den främsta orsaken till uppbrott otacksamhet. Om vi varje gång vi hamnade i bråk med någon insåg hur mycket denna
person en dag, ett ögonblick var användbar för oss, skulle vi hålla tillbaka och i bästa fall skulle vi tycka om honom/henne, i värsta fall
skulle vi inte skada personen. Men vi är själviska. Ta hand om dig. Låt oss lära oss att vara tacksamma för allt, då kommer vi att leva bättre
med våra sår.

Det är lätt som en plätt skulle du säker vilja säga. Men varför filosofera överdrivet över saker som, även om de är oupplösliga a priori, är så
banala? För att utmana sin rädsla uppfann de antika världarna berättelser. Det är upp till var och en av oss att skriva en berättelse, sin egen
berättelse, när som helst, annars är risken att leva i ett permanent helvete. Du måste veta hur man drömmer, för att bättre fördjupa dig i
verkligheten. Titta på konstnärerna, för att tala bättre till oss går de in i sin fantasi. Det är deras berättelse, som redogör för deras liv,
som rör oss, lockar oss eller fängslar oss. Låt oss bli berättare om våra liv och inte mätare av våra stämningar.