Ghada Ageel – Middle East Eye

 

Deras kroppar låg tillsammans, oskiljaktiga: ”En bit, ett hölje, en grav … två små änglar, brända till döds.”

Så här beskrev min kära vän, engelsk professor Abeer Barakat, den tragiska förlusten av sin sjuåriga systerdotter Dania och fyraåriga brorson Yahya.

Abeer, som undervisade vid det som en gång var University College of Applied Sciences i Gaza, kämpade för att hitta ord för att förmedla allvaret i Israels ”avskyvärda brott”, som dödade hennes yngsta bror, Tareq, tillsammans med hans fru och deras två små barn.

Familjen brändes levande i ett tält i byn al-Zawayda i Gaza efter att Israel beskjutit området i början av förra månaden. En missil träffade deras tält direkt och lämnade ingen chans att överleva.

Den hemska scenen där Tareqs 69-åriga faster, Naimiya, anländer till ambulansen för att identifiera Tareqs förkolnade kropp borde för alltid tynga världens samvete.

Med en darrande röst bekräftade hon för läkare sin brorsons identitet och viskade genom sin chock: ”De riktade in sig på honom, tillsammans med hans två små barn och hans fru, och brände honom levande.”

Hon skrek och slog sitt ansikte av ångest och tillade: ”Inte bara de dödade dem, utan brände dem, brände dem, brände dem.”

Läkaren försökte lugna henne när hon jagade efter dem, desperat efter en sista titt på sina nära och kära. Men med nya fasor som väntade i sjukhuskorridorerna, uppmanade läkare henne att hålla sig tillbaka, att hålla i sig, att förbli stark. Hon lämnades med bara förödelse.

 

Ofattbar förlust

Alla i Gaza känner till Naimiya, en före detta Unrwa-lärare, en ikon och en gång befallande närvaro. En legend i Gaza, hon tillbringade årtionden med att forma generationer av idrottare, hennes egen atletiska figur tjänade som en symbol för styrka och motståndskraft.

Hon var hjärtat bakom sportfirande och evenemang, festivaler och matcher som en gång väckte stolthet till Gaza. Hon var känd för sitt hårda engagemang, elegans och oklanderliga stil.

Nu, ett år in i detta folkmord, är den elegansen borta, stulen av ofattbar förlust. Israels krig har berövat henne allt: hemmet hon byggt genom ett helt liv av hårt arbete, hennes känsla av säkerhet, hennes medaljer, hennes värdefulla foton och minnen av prestationer – till och med de vackra kläderna hon en gång bar med stolthet.

Idag står hon barfota i den hårda sjukhuskorridoren, iklädd fördrivningskläder, och konfronterar det ofattbara: hon undersöker sina älskade familjemedlemmars livlösa kroppar.

Den enda överlevande från massakern var 13-årige Ziad, som av en slump bestämde sig för att tillbringa den natten med sin gamla faster. Ziad är nu föräldralös efter att ha förlorat sin mamma, pappa och två syskon. Han sällar sig till raden av uppskattningsvis 20 000 barn som har förlorat en eller båda föräldrarna i Israels attacker – en förlust som de aldrig kan kompenseras för.

Samtidigt blir fasorna med att beskjuta och bränna människor levande normen snarare än undantaget i alla hörn av Gazaremsan.

I hjärtat av al-Mawasi, en så kallad humanitär säker zon i Khan Younis, fortsätter den brutala attacken mot familjer oförminskad. Utnämningen av detta område som en ”säker zon” är inte bara vilseledande, utan en tragisk ironi, eftersom det har blivit en kyrkogård för otaliga civila.

Allt detta är en del av Israels bredare förintelsepolitik, ett systematiskt folkmord. Grannar, som bor mindre än en kilometer från min familjs hem, förlorade nyligen åtta familjemedlemmar i en israelisk attack. Två dagar senare besköt en helikopter tält i al-Mawasi och skadade 12 personer allvarligt, inklusive kvinnor och barn. Timmar senare blev ett annat tält i området måltavla och brändes, vilket dödade två personer, inklusive ett barn.

 

Bortom igenkänning

I mitten av november riktades ett israeliskt drönaranfall mot ett litet tältkafé i al-Mawasi som hade blivit en livlina för dem som söker kontakter med nära och kära i Gaza och utanför. Människor samlades där för att ladda sina telefoner, få tillgång till internet och ladda ner lektioner, i ett desperat försök att upprätthålla ett sken av normalitet mitt i folkmordet.

Tio människor dödades omedelbart i drönarattacken, och många andra skadades svårt, några brändes och vanställde till oigenkännlighet. De sårade fördes till det semifunktionella Nasser-sjukhuset, där många behövde opereras för sina livshotande skador.

Detta café var mer än en samlingsplats, det var viktigt för min familj, med mina syskonbarn som ofta laddade sina telefoner där och använde internet, i ett försök att fortsätta sina störda studier.

Bara några dagar innan attacken skickade min bror ett foto på sig själv på kaféet och vakade över barnen. Att få veta att den hade beskjutits var ett fruktansvärt slag – även om mina släktingar, genom något mirakel, överlevde, efter att ha lämnat bara timmar före attacken.

Detta markerade deras andra nästan-miss: den 26 oktober 2023 hade de lämnat sina telefoner för att laddas i min kusins ​​butik, som hade en gratis solcellsdriven laddstation för grannar. Strax efter att de hade lämnat för att hämta vatten, bombades butiken av israeliska jetplan, vilket dödade alla inuti.

I Gaza är måltavlan mot civila inte en aberration, det har varit verkligheten, i ”säkra zoner” och på andra håll, både före och sedan den 7 oktober 2023. ”Säkerhet” är en illusion i Gaza – ett ord utan betydelse på en plats där luftangrepp följer familjer till och med in i de zoner som är utsedda som skyddsrum.

Familjer dödas överallt där de kan söka skydd: hem, sjukhus, FN-utsedda skolor, tält. I dessa så kallade säkra zoner har mer än 60 medlemmar av min utökade familj dödats, med fyra generationer utplånade den 26 oktober 2023. Trettiofem medlemmar av min svägerskas familj omkom i Gazas södra säkerhetszon samma sak månad.

 

Global likgiltighet

Jag har rapporterat dessa fasor till världen, men palestiniernas levande vittnesmål ifrågasätts eller avfärdas ofta. Vårt lidande och vår ångest möts av likgiltighet. Mitt i global tystnad och tvivel är vi kvar att undra om våra ord, rop och förluster spelar någon roll för någon bortom Gazas belägrade gränser.

Mer än 430 dagar efter Israels folkmord förblir två miljoner palestinier belägrade i ett koncentrationsläger, hållna som gisslan av en högerfascistisk regim som är avsedd att utrota under täckmantel av självförsvar – ett påstående som inte stöds av internationell rätt. I decennier har palestinier höjt sina röster och delat med sig av verkligheten av sitt lidande, ockupation och etniska rensning. Men världen verkar likgiltig inför dessa rop.

I oktober förra året fångade min vän Abeer denna frustration på sin Facebook-sida och skrev: ”Efter ett år och fortfarande räknar, tappade vi våra röster. Vi är trötta på att berätta för världen vad som händer eftersom handlingar har upprepats om och om igen… Vi är offer för din tystnad. Må Allah inte förlåta er alla.”

Detta är inte bara historien om Gaza, utan den oändliga prövningen av ett folk som tvingats utstå ett sekel av lidande och kolonialt våld från bosättare som ingen människa någonsin borde möta.

Palestinska liv räknas inte bara i statistik, utan i krossade drömmar, trasiga familjer och motståndskraft som är ansträngd till det yttersta.

Familjerna som bränts ihjäl är inte ansiktslösa siffror. Världens tystnad inför sådana fasor motsvarar medskyldighet, vi behöver beslutsamma globala åtgärder nu för att få ett slut på folkmordet.

När min dotter, Ghaida, fick reda på miraklet att hennes kusiner hade undkommit döden, skrev hon följande:

 

Jag undrar hur dina ansikten ser ut nu…

Ögonen som en gång höll ihop skrattet från vår tid och minnen,

Vad har de sett och vad håller de på nu?

Jag undrar vad dina minnen bär på,

Hur de viker sig i skuggorna av dessa oändliga och brutala dagar och nätter,

Bilder av en värld som faller sönder omkring dig, utan att veta vad mer som kan vara i sikte.

Jag undrar vad du har ätit, om något alls,

Vilka konstiga smaker du har svalt med rädsla utan att veta om det blir din sista,

Och hur du har lyckats sova under en himmel som aldrig vilar men som ett minneskort registrerar allt som har passerat.

Jag undrar när jag ser dig nästa gång,

Om jag hittar dig som jag senast lämnade dig för inte så länge sedan,

Eller som fragment av en tid jag inte kan förstå, men har sett er alla genomgå.

Men ändå håller jag om er alla, varje dag, varje natt och i varje undrande andetag,

Jag kan inte tro att kärlek som denna kan vara längre än döden.

Ändå undrar jag, när jag räknar de namn jag en gång kände,

Hur många av er är fortfarande här, och hur många är borta –

Borta med vinden, till Allah återvänder de som viskningar i smällen,

Genom spillrorna och askan är det, det enda som varar, som en tråd som binder oss, även när allt annat har passerat.

 

 

Originaltext: How Israel turned Gaza’s ’safe zones’ into graveyards