Ramona Wadi – Middle East Monitor
Om det någonsin har funnits en flagrant form av glömska i EU:s politiska meddelanden, överträffar Europeiska rådets slutsatser den 20 mars alla tidigare exempel. ”Europeiska rådet är djupt oroat över den dramatiska militära eskaleringen i Mellanöstern och risken detta utgör för hela regionen”, stod det i inledningen. Man skulle förvänta sig att en sådan vaghet skulle följas av detaljer.
Men du skulle ha fel.
Under rubriken ”Gaza” misslyckades Europeiska rådet helt med att nämna Israel. Eller snarare vägrade att nämna Israel, eftersom en sådan utelämnande verkligen inte var oavsiktlig.
”Europeiska rådet beklagar sammanbrottet av vapenvilan i Gaza, som har orsakat ett stort antal civila offer under de senaste flyganfallen”, sade det, samtidigt som det fortsatte med att nämna återuppbyggnadsplanen och blockets engagemang för tvåstatsparadigmet. Inte ens i detta senare sammanhang nämner rapporten Israel.
Samtidigt ger medier över hela världen detaljer om Israel som dödar fler civila i Gaza, tvingar palestinier att flytta, och riktar in sig på hjälpkök och tält som hyser palestinska flyktingar.
Alla är tillgängliga för hela världen att se, inklusive människor i Bryssel.
Israeliska medier har rapporterat att premiärminister Benjamin Netanyahu hotar att lägga beslag på mer mark i Gaza om Hamas inte släpper gisslan, ”tillsammans med andra åtgärder som jag inte kommer att utveckla här.” Samtidigt minskar ytterligare bombningar av palestinierna i Gaza chansen att gisslan återlämnas levande. Men de israeliska gisslan är ingenting som Netanyahu bryr sig om, hans främsta angelägenhet är markanslag till varje pris. Åh, och hans politiska överlevnad, det får vi inte glömma.
Europeiska rådets slutsatser skulle ha sett väldigt annorlunda ut om det hade erkänt Israels skuld i folkmordet, antingen genom att förstärka Israels säkerhetsberättelse eller – och detta är högst osannolikt – genom att ta ställning mot folkmordet i Gaza. Rådet valde dock glömska, vilket är värre. Det betyder att Israel har absolut straffrihet, och att vad palestinier än kan argumentera emot förblir instängt i ett vakuum skapat av Europa.
”Efter 17 månader av Israels folkmord i Gaza är det extraordinärt att EU vägrar att namnge Israel, fördöma luftangrepp som utplånar hela familjer eller fördömer Israels blockering av livsnödvändigt humanitärt bistånd”, säger Eve Geddie, chefen för Amnesty Internationals kontor för europeiska institutioner, som svar på Europeiska rådets ståndpunkt.
Hur kan det vara möjligt att EU inte finner någon skuld i Israel?
Hur kan EU, som njuter av att positionera sig i opposition till USA:s president Donald Trump, inleda åtgärder som anpassar det till den amerikanska administrationen?
Jag förstår det dock: tidigare kolonialmakter kommer alltid att skydda sina intressen, även om det innebär att man utgår från till synes olika vinklar för att komma fram till samma punkt.
Vissa EU-länder förser Israel med vapen, andra har öppet hävdat att de inte kommer att verkställa Internationella brottmålsdomstolens arresteringsorder för Netanyahu och hans tidigare försvarsminister Yoav Gallant, medan vissa fortfarande vägrar att anta ens symboliskt erkännande av en palestinsk stat.
Paradoxalt nog är EU också villigt att bidra till Gazas återuppbyggnad, samtidigt som det tillåter Israel att fortsätta förstöra Gaza.
Miljontals euro har slösats bort på detta sätt genom åren. Det verkar som om bara EU kan förstå någon påstådd logik i denna oroande charad där angriparen inte nämns, och som är en tydlig delaktighet i det palestinska folkets förintelse. Av Israel förstås, även om EU varken kommer att säga eller föreslå det. Så ser EU-tvingad glömska ut.
Original text: What EU-enforced oblivion looks like
