Michael Arria – Mondoweiss

 

Tidigare denna månad släppte Pew en undersökning som visar att 53 % av amerikanerna nu har en ogynnsam syn på Israel, en ökning från 42 % år 2022.

Minskande stöd för Israel har varit ett genomgående tema i sådana opinionsundersökningar de senaste åren, särskilt bland demokratiska väljare. Trots siffrorna är de flesta valda tjänstemän fortfarande starkt engagerade i Israel.

Vi har sett denna klyfta i full skala de senaste veckorna, då demokratiska politiker har försökt motverka Trump-administrationens agenda. Trots Trumps extrema förtryck av Palestina-rörelsen har endast ett litet antal kongressledamöter tagit en fast ställning i frågan och föredragit att utelämna Gaza och demonstranternas mål från sin kritik.

Mondoweiss USA-korrespondent Michael Arria pratade med den politiska konsulten Peter Feld om de senaste opinionsundersökningarna, motståndet mot Trump, borgmästarvalet i New York och huruvida Israel kommer att bli en faktor i mellanårsvalet.

 

Det finns en färsk Pew-undersökning som visar att stödet för Israel har minskat avsevärt sedan 2022. Vad tyckte du om dessa resultat och vad stack ut för dig med informationen?

Jag tror att en av de viktiga sakerna är att sätta opinionsundersökningar i kontexten av andra undersökningar. När man ställer en fråga om ett ämne på olika sätt får man ibland väldigt olika resultat.

Men i flera opinionsundersökningar om Israel ser vi samma trend. Det finns den där Pew-undersökningen från april som tittar på positivitet och visar att Israel har ett negativt betyg på 53 %, vilket är majoriteten av amerikanernas övergripande ogynnsamma åsikt. Det är en ökning med 11 procentenheter sedan mars 2022. I mars gjordes en Gallup-undersökning som visade att endast en minoritet på 43 % av amerikanerna nu ställer sig på Israels sida framför palestinierna, och att demokraterna ställer sig på palestiniernas sida framför Israel med 59 % mot 21 %. Sedan går man tillbaka till CBS/YouGov-undersökningen från juni förra året, som visade att 61 % av amerikanerna ville sluta skicka vapen till Israel.

När man tittar på Pew-korstabellerna efter parti och ålder finns det några riktigt slående resultat som är värda att uppmärksamma.

Över två tredjedelar – 69 % – av demokraterna har nu en ogynnsam syn på Israel, och det är en ökning med 16 procentenheter från 53 % i mars 2022. Man ser också att generationsklyftan bland demokraterna nästan helt har försvunnit. Det brukade främst vara yngre demokrater med en ogynnsam syn på Israel, men nu finns det bara en liten skillnad. Bland demokrater under 50 år är 71 % ogynnsamma mot Israel. Med demokrater 50 år och äldre är det ganska lika: 66 % är ogynnsamma mot Israel.

Om man jämför mars 2022 med nu har de yngre demokraterna blivit mer ogynnsamma, från 62 % till 71 % – en ökning med 9 %. Men bland demokrater 50 år och äldre gick det från 43 % ogynnsamma till 66 % ogynnsamma, vilket innebär en ökning med 23 % i ogynnsamma attityder till Israel bland äldre demokrater. Det är en mycket större förändring. Äldre demokrater är nu mer eller mindre oskiljbara inom felmarginalen från de yngre demokraterna. Så den generationsklyftan har försvunnit.

Sedan tittar man på republikanerna. Endast 37 % av republikanerna är ogynnsamma mot Israel. Ändå är det ett hopp på 10 procentenheter från 2022, då det bara var 27 %. Men titta bland yngre republikaner – det är där hoppet har skett. I mars 2022 var yngre republikaner bara 35 % ogynnsamma mot Israel. Nu är det 50 %. Israel har förlorat de äldre demokraterna, de har förlorat de yngre republikanerna. Allt de har kvar nu är de äldre republikanerna.

Så propagandan om Israel sedan den 7 oktober har helt enkelt inte fungerat. Medieavstängningen har inte heller fungerat, det som händer i Gaza har verkligen trängt igenom. Repressionen har inte heller fungerat.

Det hårda förtrycket vi ser nu är en direkt motsats till dessa dåliga opinionssiffror för Israel. Ju fler människor som deporteras, avskedas, får sina stipendier inställda, får sina evenemang inställda, ju fler universitet slår ner på studentdemonstranter för att imponera på Donald Trump eller Elise Stefanik, desto mer driver det människor bort från Israel och mot en mer sympatisk syn på palestinier.

Vi ser att Israel inte kan undertrycka sin väg till popularitet.

 

Under den första helgen i april hölls en stor protest i Washington D.C. mot Gaza. Det hölls också tusentals ”HANDS OFF!”-möten över hela landet, som i stort sett motsatte sig Trump/Musks agenda. De huvudsakliga arrangörerna av dessa evenemang var 50501-rörelsen, Indivisible-rörelsen och Women’s March.

 Dessa grupper identifierade en lång lista med progressiva frågor de kämpade för, men inkluderade inte Gaza. Vid några av de faktiska protesterna representerades och refererades frågan, men det fanns tydligt en viss grad av klyfta mellan arrangörerna och de faktiska demonstranterna.

 Kan du prata om den klyftan? Varför tar inte progressiva organisationer upp frågan när opinionsundersökningarna visar att vi människor motsätter oss USA:s stöd för folkmordet?

Jag tror att arrangörerna av dessa evenemang delvis svarar på förtrycket. Men det kommer inte att fungera på grund av dessa siffror som vi har gått igenom. De människor som dyker upp till dessa protestaktioner är mycket benägna att stödja Palestina. En av de saker som driver upp valdeltagandet vid dessa aktioner är att Trump och ICE griper tag i folk från gatan för att de uttrycker de synpunkter som basen håller med om.

Jag tror att när arrangörerna undertrycker uttrycket av palestinsk solidaritet vid dessa evenemang, beror det på att de har många band till de institutionella demokraterna, de i kongressen, lagstiftarna som vi ska prata om. De försöker tillgodose de sionistiska känslorna hos etablissemangsdemokraterna.

De tänker också tillbaka på 2017, då det var mycket splittring inom koalitionen vid kvinnomarschen om frågan om Israel. Men jag återgår till opinionsmätningarna här. De kommer att behöva ställa sig ur vägen för ett snabbt tåg.

Vi hade den där Pew-undersökningen den här månaden. Förra månaden hade vi en Gallup-undersökning som visade att en minoritet av amerikanerna – fortfarande en majoritet på 46 % mot 33 % – sympatiserar med Israel framför Palestina. Men bland demokraterna är det helt enkelt överdrivet. 59 % håller med Palestina och endast 21 % håller med Israel. Det är tre mot ett, en enorm omvändning.

Det finns inget sätt för arrangörerna av dessa evenemang att kunna hålla locket på en kokande gryta av tre mot ett sympati med Palestina över Israel. De kommer helt enkelt inte att kunna göra det.

Vi såg det igen förra året, CBS/YouGov-undersökningen från juni 2024, där 61 % av amerikanerna sa att de ville att USA skulle sluta skicka vapen till Israel. Bland demokraterna var det 77 %. Bland svarta amerikaner gick det upp till 75 %.

Så det är unga och gamla. Det är svarta människor. Över 60 % av latinamerikanska väljare ville sluta skicka vapen till Israel. Det är hela den demokratiska koalitionen.

Alla dessa opinionsundersökningar visar samma sak och det är därför förtrycket intensifieras – och det visar varför förtrycket inte kan fungera.

 

Låt oss gå till lagstiftarna. Senator Chris Van Hollen åkte till El Salvador förra veckan för att besöka Kilmar Abrego Garcia och försöka få honom frigiven. Vi såg just en delegation av kongressledamöter från Massachusetts åka till Louisiana, där Rümeysa Öztürk och Mahmoud Khalil hålls fängslade. Senator Peter Welch besökte Mohsen Mahdawi.

 Det har funnits några andra, men majoriteten av demokratiska lagstiftare motsätter sig inte Trumps politik på detta direkta sätt. Man ser verkligen inte politiker som Schumer eller Gillibrand komma att slå för sina många väljare som har blivit måltavlor. Vad tycker du om Demokraternas svar på Trump i dessa frågor, och varför gör inte fler demokrater detta?

Det finns en fullständig splittring bland etablissemangets demokratiska ledare. Om man tittar på den allmänna opinionen fanns det en annan opinionsundersökning från FIRE som visar att bara en fjärdedel av amerikanerna vill att människor ska utvisas för att de stöder Palestina. Återigen är den allmänna opinionen med Palestina.

Men när man kommer till personer som Schumer och Gillibrand, så är deras väljarkår deras givare. Deras väljare är det pro-israeliska etablissemanget, det finns inget sätt att de kommer att sticka ut nacken.

Chris Van Hollen är ett intressant fall eftersom när han kandiderade till senaten var han inte den som fick stöd av den palestinska befolkningen i sitt senatsval. Donna Edwards ansågs vara den starkare anhängaren av Palestina, och modigare än honom i frågan.

Så han är en trevlig överraskning i allt detta. Han har uppenbarligen sett behovet av detta och han kommer att skörda politiska fördelar. Andra människor kommer att försöka ställa sig bakom detta nu.

Till exempel säger Cory Booker att han vill åka till El Salvador nu. Cory Booker solade sig i glöden av sin 25 timmar långa filibuster där han berömde IDF och inte fördömde något som Israel har gjort i Gaza. Han var hjälten i några dagar, och nu har han överskuggats av Van Hollen, som gjorde något mycket mer transformerande än att prata på natten i en tom senatssal.

Jag tror att andra politiker kommer att göra detta, men jag tror inte att du kommer att få Schumers och Gillibrands i världen att hänga med.

Vi har pratat om detta förut, men tills någon förlorar ett val för att de stöder Israel för mycket, ser jag inte att det förändras.

Jag skulle vilja hänvisa dig till de kommande primärvalen nästa år. Alla förväntar sig att nästa år blir ett mycket aktivt år i demokratiska primärval eftersom basen är så arg på demokraterna för att de gör så lite. Först, när de hade makten under Biden, och nu i motståndet mot Trump.

Det kommer att bli några val där Israel kommer att finnas på valsedeln och ett av dem så snart som två månader från nu, i det demokratiska primärvalet till borgmästare i New York City, där du vet att du kommer att ha en tydlig splittring mellan de två främsta kandidaterna, Andrew Cuomo och Zohran Mamdani.

 

Kan du berätta lite om den valkampanjen?

Jag tror att det kommer att bli kongressprimärval nästa år där frågan om Israel kommer upp, men kampanjen i New York kommer tidigare, och den är mer kristalliserad kring Israel än de flesta av dem.

Cuomo har alltid varit en stor, skamlös inställsam mot Israel. Under de israeliska attackerna mot Gaza 2014 åkte han till Israel och poserade i en tunnel. Han utfärdade en exekutiv order som sa att alla som är en del av en bojkott av Israel inte får göra affärer med delstaten New York. Han vrålade, i sin typiska charmfria stil, ”Om ni bojkottar Israel, kommer delstaten New York att bojkotta er.”

Parlamentsledamoten Zohran Mamdani från Queens, som kandiderar till borgmästare i Demokraternas primärval den 24 juni, är välkänd i palestinska aktivistkretsar. Han introducerade lagförslaget Not On Our Dime, som skulle hindra delstaten New York från att subventionera illegala bosättningar på den ockuperade Västbanken.

Han har fått ta några smällar av det, men han blomstrar i borgmästarvalet. Han har överträffat alla andra utmanare förutom Cuomo.

Han gav just en intervju till Politico där han var extremt rättfram om allt han har gjort i Palestinafrågan, inklusive att bekräfta skälen till varför han stöder BDS.

Så du har en öppet pro-BDS-kandidat, som kandiderar mot någon som försökte förbjuda BDS.

Jag tror att Cuomo och några av de andra kandidaterna förväntar sig att Mamdanis stöd för Palestina i slutändan kommer att hålla honom tillbaka och låta andra kandidater ta sig förbi honom.

Men du kommer ihåg att Andrew Yang ledde borgmästarvalekampanjen i många månader 2021, och han förlorade sin status som ledare efter att ha publicerat en mycket stridslysten, inställsam tweet till stöd för Israel. Det anses verkligen vara vändpunkten, då all luft började försvinna ur ballongen i hans kampanj.

Jag skulle också säga att de 59 % till 21 % sympati för Palestina framför Israel som setts bland demokrater rikstäckande i den Gallupundersökningen förmodligen inte är alltför långt ifrån verkligheten i New York, även om folk tror att New York har en annan dynamik eftersom det finns så många engagerade väljare för Israel och för Palestina.

Jag tror att Cuomos försök att israelisera valet kommer att slå tillbaka. Detta skulle faktiskt kunna ge Mamdani ytterligare styrka att gå om honom. Om det händer tror jag att det kommer att duka bordet för några av primärvalen nästa år.

 

Låt oss prata om AIPAC. De lanserade just attackannonser mot senatorerna som stödde Bernies resolutioner som syftade till att blockera en vapenförsäljning till Israel. De hade uppenbarligen några stora segrar förra gången, med Bush och Bowmans avsättning, men hur är det nuvarande läget för AIPAC och den bredare pro-israeliska rörelsen?

AIPAC har traditionellt sett inte använt Israel som en fråga när de har genomfört alla de där oberoende utgiftskampanjerna, som de mot Bowman och Bush.

Jag tror att det finns många människor som är rädda för att AIPAC ska komma in i deras distrikt med tiotals miljoner dollar att spendera mot dem, men de kanske är mindre oroliga för att en attack på grund av Israel faktiskt kommer att skada dem, särskilt beroende på vilken valkrets de kandiderar i och om de kandiderar i ett demokratiskt primärval eller om de kandiderar i det purpurfärgade delstatsvalet.

Om vi ​​går tillbaka till New York, finns det en lokal AIPAC-liknande grupp som heter Solidarity PAC. De tenderar att attackera Palestina-anhängare över Israel, och jag är inte säker på att det alltid fungerar. Vi kommer snart att se hur effektivt det är mot ett stöd för Palestina bland demokrater med tre mot ett.

Människor som stöder Palestina måste hitta ett sätt att ta den marginalen till banken och lösa in den genom att välja personer som stöder Palestina och besegra personer som har varit i framkant när det gäller att stödja Israel.

Schumer och Gillibrand har stor tur eftersom ingen av dem har ett val i nästa omgång. Gillibrand blev just omvald utan någon demokratisk motståndare och i efterhand var det förmodligen ett misstag av AOC att missa chansen att utmana henne eftersom Gillibrand är en mycket föga imponerande senator. Hon ligger i framkant när det gäller att stödja krypto och hon har varit orubblig i sitt stöd till Israel. Hon är en del av Abraham-avtalens caucus.

Schumers val är på gång tidigare, han är på väg 2028. Enligt opinionsundersökningar förväntas AOC vara i en stark position att utmana honom. Vi får se när och om det någonsin börjar påverka hans handlingar.

Jag tror inte att AIPAC kommer att kunna hålla tillbaka denna våg av demokrater som ställer sig på Palestina.

 

Vad ska vi göra med det senaste tillkännagivandet från vice ordföranden för Demokraternas nationella kommitté, David Hogg, att han kommer att finansiera primärvalskandidater mot vissa demokratiska sittande ledamöter? Tror du att Israel kommer att vara en faktor i detta?

Jag har inte sett Hogg ta upp Palestina än. Jag tror att han har några av samma begränsningar som ”Hands Off!”-organisatörerna har. De försöker trä i tråden och förbli acceptabla för det demokratiska etablissemanget och inte splittra sina koalitioner. Men de kommer inte att kunna hålla tillbaka stödet för Palestina, vare sig för att man kommer att få enskilda kandidater som kommer att ta ställning i den här frågan och de kommer inte nödvändigtvis att drivas av David Hogg, hur mycket jag än respekterar hans övergång till primärval för demokraterna.

Det mesta av hans argument kommer från idén att lagstiftarna inte står upp mot Trump tillräckligt. Det är sant och har förståeligt nog mycket resonans, men den kritiken kan inte ignorera det faktum att Trump deporterar människor på grund av Palestina med bara 25 % stöd från befolkningen.

Låt oss se vad någon som Maxwell Frost gör. Mondoweiss skrev en mycket djupgående artikel om Maxwell Frosts valseger. Han var denna generation Z-favorit för vänsterlutande demokrater och han övergav helt Palestina i sitt första val till kongressen. Han distanserade sig helt från de aktivister som han hade arbetat med. Han har kommit tillbaka, och några av hans röster har varit bra, men det finns fortfarande detta försök att trä nålen. Jag tror att det kommer att krävas väldigt modiga utmanare som inte nödvändigtvis står under för personer som David Hogg, utan faktiskt pratar om frågan. Det är därför jag bara fortsätter att återkomma till Zohran Mamdani. Han kommer inte att moderera sina åsikter om saker som BDS. Han backar inte. Och vi ser redan hur hotet om en utmaning från Kat Abughazaleh, en palestinsk rebellkandidat, hjälpte till att sätta press på kongressledamoten Jan Schakowsky att lägga ner sin omvalskampanj.

Nästa år kommer vi sannolikt att se fler utmanare som verkligen står upp för Palestina. Om en eller två av dem vinner kommer det att ha en verkligt dramatisk inverkan på världens Schumers och Gillibrands.

 

Vi har sett alla dessa drakoniska åtgärder från Trump, dessa försök att verkligen lamslå den inhemska Palestina-rörelsen. Jag undrar om du har några tankar om varför detta är ett sådant fokus för administrationen? Vad är så hotfullt för den amerikanska regeringen med att fler och fler människor kritiserar Israel?

Israel har alltid varit ett svårt alternativ eftersom det var en utpost för nybyggare i Mellanöstern. Folk som Hakeem Jeffries säger alltid saker som: ”Israel ligger i ett dåligt område.” (”Vem valde det dåliga området?” frågade Philip Weiss en gång.)

Jag skulle säga att det amerikanska imperialistiska projektet kräver Israel, så etablissemanget kommer inte att backa från Israel, oavsett den allmänna opinionen, såvida det inte tvingas, och det kommer att krävas mycket mer våld än vi har sett hittills.

Grupper som AIPAC eller lagstiftare som Trump kan inte upprätthålla stödet för det israeliska projektet utan allt detta förtryck. De förstår att om inte folk är rädda för att uttala sig om Palestina, kommer de naturligtvis att uttala sig om Palestina.

De har gått efter de mest utsatta. De har riktat in sig på studenter, gröna kortinnehavare, andra invandrare och till och med turister i vissa fall. De pratar om att skicka medborgare till ett utländskt fängelse.

Jag tror inte att Trump bryr sig om den allmänna opinionen. Se bara på vad han har gjort med marknaderna med tullarna, han bryr sig inte. Han bryr sig verkligen inte om vad folk tycker om Israel och Palestina. Han bryr sig inte om den allmänna opinionen när det gäller deportationerna. Jag tror att han känner att han har kontroll över regeringen och att han inte kommer att ge upp den med vanliga medel. Jag tror inte ens att han bryr sig om mellanårsvalen.

Det går bortom Trump. Det finns en presumtion i hela pressen, den mer etablerade och konservativa pressen, att allmänheten håller med Israel – när alla dessa siffror visar att den inte gör det.

Det finns också den centrala frågan om kristen sionism, som Marco Rubio är en del av. Trump är egentligen inte en del av den, men han utnyttjar den gärna, och en stor del av MAGA-rörelsen är i evangeliska kristna sionisters grepp.

Dessa människor är helt bekväma med att göra gemensam sak med vita makt-anhängare, kristna nationalister, till och med nazistsympatisörer, för att attackera Palestina. Det passar till och med in i deras bredare projekt att förstöra den akademiska världen. De pratar om att störta universitet. De pratar om att minska finansieringen av Columbia, minska finansieringen av Harvard och använda antisemitism som sitt vapen.

Den andra anledningen till att de fokuserar så mycket på att undertrycka pro-palestinska protester är att de har haft framgång med dessa taktiker ända tillbaka till kongressutfrågningarna förra sommaren, då flera universitetsrektorer gav efter och helt samtyckte till den republikanska MAGA-definitionen av antisemitism, vilket också är IHRA:s arbetsdefinition av antisemitism.

När de ser dessa universitet ge efter, ringa polisen mot sina egna studenter, återkalla examina och relegera studenter, ser de att det fungerar. De fortsätter att göra det eftersom det nu är en beprövad teknik för dem.

Det kommer att kräva ett ökat motstånd, och de av oss som stöder Palestina måste ta tillfället i akt. Människor kan inte dämpa sin aktivism.

 

 

Original text: How the declining support for Israel is impacting U.S. politics