Zeynep Conkar – TRT World

 

Tidigare i veckan avvisade EU:s utrikesministrar ett förslag från utrikeschef Josep Borrell att avbryta blockets diplomatiska dialog med Israel under ett möte i Bryssel.

Inför mötet hade Borrell skrivit till ministrarna och citerat ”allvarlig oro över möjliga brott mot internationell humanitär rätt i Gaza.”

Avstängningen krävde dock ett enhälligt godkännande från alla 27 EU-medlemsstater, och det var ett osannolikt scenario med tanke på det ovillkorliga stöd som vissa europeiska länder ger Israel, oavsett dess rekord av krigsförbrytelser.

Att beväpna, finansiera och stödja ett land som bedriver folkmord signalerar Europas delade medverkan, enligt Ramzy Baroud, en palestinsk författare och analytiker.

”Artikel 2 i associeringsavtalet mellan EU och Israel förpliktar undertecknarna att upprätthålla mänskliga rättigheter och demokratiska principer nationellt och internationellt”, säger han.

”Många EU-medlemmar har spelat en viktig roll med att göra det möjligt för Israel genom att finansiera, legitimera och stödja och upprätthålla dess krigsförbrytelser i varje steg”, säger Baroud till TRT World.

Trots sina små chanser markerade Borrells förslag ett viktigt ögonblick för EU genom att åberopa de rättsligt bindande bestämmelserna om mänskliga rättigheter i associeringsavtalet EU-Israel, en pakt som har varit i kraft sedan juni 2000.

Enligt avtalet är båda parter skyldiga att upprätthålla mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Med hänvisning till det signalerade Borrell att fortsatt tystnad om Israels agerande i Gaza riskerar att undergräva EU:s trovärdighet.

När han talade vid sin sista pressträff som EU:s utrikespolitiska chef beskrev Borrell de ”apokalyptiska” förhållandena i Gaza och den förvärrade humanitära krisen i Libanon som orsakerna till hans förslag om avstängning.

”De flesta medlemsländer trodde dock att det var bättre att upprätthålla en diplomatisk och politisk relation med Israel. Som väntat togs inte beslutet.”

Trots detta betonade blockets toppdiplomat att hans förslag var tänkt att sända en stark signal om oro över Israels uppförande i kriget.

”Åtminstone lade jag all information på bordet – bevis från FN och alla internationella organisationer som verkar i Gaza, Västbanken och Libanon – så att medlemsländerna kunde bedöma hur detta krig förs”, avslutade han.

 

Ingen enad position

Sedan den 7 oktober har Israel upprepade gånger brutit mot internationell lag i Gaza, med många av dess handlingar omfattande dokumenterade under månader som kvalificerade sig som folkmord mot palestinier.

Trots ökande bevis har EU kämpat för att inta en enhetlig hållning om folkmordskriget, med länder som Tjeckien och Ungern som stöder Israel, medan Spanien och Irland uttrycker solidaritet med palestinierna.

EU skulle kunna agera mot Israel med konsensus i utrikesfrågor, men frånvaron avslöjar tydliga politiska motiv, enligt politisk analytiker och kommunikationsstrateg Klaus Jurgens.

”Denna passivitet avslöjar en motsägelse: EU misslyckas med att upprätthålla sina egna normer för mänskliga rättigheter. Artikel 2 i EU-fördraget förpliktar unionen att skydda mänskliga rättigheter, artikel 3 kopplar detta till FN-stadgan, och artikel 21 ger mandat för universella mänskliga rättigheter i utlandet. Är passivitet ett politiskt val?

”Kan enskilda EU-medlemsstater agera självständigt? Vissa gör det redan – titta på Irland eller Spanien. Ämnet Palestina-Israel är ett test för EU:s inställning till mänskliga rättigheter. Att prata med galleriet en sak, handling en annan. Genom att göra det förra gör EU, som en institution som påstår sig främja demokrati, sig föråldrat”, säger Jurgens till TRT World.

Professor Francesco Rizzuto, professor i juridik och tidigare dekanus vid School of Law vid Liverpool Hope University, delar en liknande synpunkt och säger att politik alltid råder över internationell rätt i sådana frågor.

”EU är inte en stat, och dess medlemmar har olika åsikter om huruvida de ska uppfylla sina förpliktelser enligt internationell rätt angående Israels agerande i Gaza, vilket leder till passivitet och gridlock”, säger Rizzuto till TRT World.

”De verkliga bovarna är att vissa medlemsstater, som Tyskland, Frankrike och Italien, som drivs av historisk skuld, fortfarande är tveksamma till att gå utöver bara kritik och undvika kraftfulla politiska eller ekonomiska åtgärder mot Israel – trots överväldigande bevis – samtidigt som de använder sådana åtgärder mot Ryssland.” säger han.

 

Intentioner bortom avstängning?

Många anser att Borrells förslag fortfarande har betydelse eftersom det signalerar att fortsatt ”business as usual” äventyrar EU:s moraliska ställning i det internationella samfundet.

Hans utmaning syftade till att driva EU-ledare mot större ansvarsskyldighet, och krävde att de antingen offentligt försvarar eller fördömer Israels folkmord i Gaza, snarare än att förlita sig på diplomatisk tvetydighet.

”EU är Israels största handelspartner och står för nästan 30 procent av sin handel, trots Israels obevekliga och upprepade brott mot internationell rätt”, säger Baroud.

”Utöver det, förutom USA, är Europa bland Israels främsta vapenleverantörer, med Tyskland, Italien, Storbritannien och Frankrike som leder vägen.”

”Det verkar som om tretton månader av israeliskt folkmord, en av de värsta som någonsin registrerats i modern historia, har misslyckats med att få Europa att prioritera mänskliga rättigheter framför sina ekonomiska och politiska intressen med Israel, vilket gör det medskyldigt”, förklarar Baroud.

Enligt artikel 3 i 1948 års folkmordskonvention utgör det pågående ekonomiska och militära stödet till Israel från några av EU-länderna ”medverkan till folkmord” och ”konspiration för att begå folkmord”.

Nicaraguas senaste mål mot Tyskland vid ICJ för delaktighet i Israels folkmord skapar ett prejudikat, vilket visar att stater som tillåter sådana handlingar kan hållas ansvariga enligt internationell lag.

Förslaget fungerade som en utmaning inte bara för Israel utan också för EU:s regeringar, och uppmanade dem att ifrågasätta sin medverkan.

Borrells förslag fick också symbolisk vikt eftersom han ledde sitt sista möte som EU:s utrikespolitiska chef innan hans femåriga mandatperiod slutade.

 

 

Originaltext: How Borrell’s Palestine proposal tested EU’s moral standing