Att skämta om de som är begravda i en massgrav gäller endast de som har sina egna bland de döda, de som använder
humor som ett överlevnadsverktyg i en fientlig värld. Smärtan och skratt orsakar samma tårar, frigörande av en
spänning som, om vi håller den inne, kan orsaka ännu mer allvarliga känslomässiga blockeringar. När humorn blir
rent av ett hån, när bödeln använder skämtet för att göra ännu djupare sitt offers sår, det roliga försvinner,
all det roliga (förstod i sin fulla bemärkelse). Vi kan inte se var skämtet går, hånet, men varifrån den
kommer: från välviljan eller makten?

”Det finns ett uttryck i judendomen, säger Jorge Burdman, om en jude berättar bland judar ett skämt om judar,
kan alla skratta, om det berättas av en icke-jude, är han antisemit …” Burdman är en av deltagarna i den
kollektiva boken Det gudomliga leendet (Icaria), där företrädare för olika övertygelser berättar skämt om sina
respektive övertygelser. Att skratta åt sig själv, det man representerar, är inte bara hälsosamt och
rekommenderat, det är en rättighet som vi inte kan bli berövad av, vi lär oss att skratta innan vi lär oss att tala.

Kommunikation med andra, i vår tidiga barndom, går genom skratt och tårar, samma tårar som aktiveras av
intensiva känslor och är laddad med en annan kemisk hormon än tårarna som inte kommer från denna känslomässiga
reaktion. Vårt kulturella bagage lär oss trycka tillbaka tårna, och det är bara ett gråtande barn vi får se.
Uppkomsten av gråt slappnar av hela strukturen och lidande vi har utvecklat, vi kan uppnå det genom en känsla av
stark sorg eller glädje. Den som lider behöver skratta precis som den som skrattar kan inte glömma andras
lidande.

När på skolgården en grupp barn, kontinuerligt, skrattar åt ett annat barn, till exempel på grund av hans fysik,
skulle ingen någonsin försvara yttrandefriheten i detta humör för roliga och fantasifulla det kan verka. Ingen
familj som kommer orolig för att tala med läraren om ständiga trakasserier mot sitt barn genom skämt och
karikatyrer, skulle få höra skolans och lärarnas försvar för rätten till yttrandefrihet och om fördelarna med
humor.

Att göra motstå med ett leende

Maktstrukturer som undertrycker och exkluderar, uttrycker sig med cynisk, svekfull och tråkig humor. Den som
lider under dessa strukturer har som resurs för att göra motstånd tårarna, tårar gjorda av humor och smärta.
Arvet från denna humor är viktigt, nödvändigt och finns i alla religiösa traditioner. Eftersom det inte är gjort
av maktstrukturen, men trots den. Vi hittar dem hos medvetna personer om skrattets fördelar med skratt som det
mest flexibla sätt för att förstöra idoler. Man behöver inte gå långt för att hitta ett stort arv från detta
motstånd ofta gjorda privat, full av vändningar och dubbla meningar för att fly censur och förtryck.

José Jiménez Lozano påminner oss i sin bok ”Om judar, morer och konvertiter”: ”De skämtsamma eller kritiska
formuleringar av den kristna tron som morerna (spanska muslimer red. anm.) gör, precis som judarna, har gått
till de lägre samhällsklasers kollektiva minne som har fortsatt att tänka och känna på samma sätt, medan de
improviserade diagnostiker av denna folkliga religiösiteten eller irreligiösitet har tröttnat på att skylla den
borgerliga världen efter den franska revolutionen för allt detta. Men vi bara måste öppna våra ögon för att se
att den litterära antikristna skämt eller hån finns redan i morernas berättelser och uttalanden, som inte kunde
förstå något om deras påtvingade nya tro införts och skrattade åt den.”

Massgravarna, utvisningarna, tvångskonverteringar och vilken annan mekanism som helst som en maktstruktur
använder (vare sig det heter kyrkan, staten eller marknad), besvaras genom århundradena, med denna dubbla
utgjutande av tårar. Ju närmare vi kommer till en maktstruktur, ju mer vi förlorar (den vitala) humor.

Humor, viktigt i religionen

Boken Den gudomliga leende, sa vi, var ett lovvärt initiativ för att samla ett litet urval av detta humoristiska
arv inom ett brett spektrum av religiösa och icke-religiösa övertygelser: hinduism, buddhism, judendom,
kristendom, islam, Bahai tro och ateism. I prologen, den karismatiske teologen Juan José Tamayo, berättar en
händelse laddad, naturligtvis, med humor: ”Attributen vi gav till Gud i den katolska katekesen var allmakt,
allvetande, allestädes närvaro och försyn. Lägg märke till att då visste jag ingenting om CIA. Då tänkte jag:
Jäklar, vilka fyra avslut! Har dessa absoluta attribut något att göra med CIA i USA? Och titta, så upptäcker vi
hur Gud den Allsmäktige gör pakter med de mäktiga …”

Humorn som tillverkas av en maktstruktur och humorn för att motstå denna maktstruktur har inte alltid tydliga
gränser, särskilt i dessa tider där det finns maktstrukturer alltför integrerade i en kultur eller ett sätt att
leva som gör det svårt att förstå det trots dess homogeniserande och totalitara ändamål. Och därmed uppstår
missförstånd (vi alla vet om fördelarna med skratt och den smärta vi upplever från tyrannens skratt).

Humorn, när den kommer från hjärtat, är det outtömliga verktyg för att tillintegöra alla typer av hyckleri i sig
själv och för att överleva det påtvingade hyckleri som bestämmer och författar lagar. Skratt är den hörbara
uttryck par excellence av ett bra liv, upphöjelsen av samexistens, barn, mystiker och de äldres naturliga
tillstånd.

(Översättning av Didac P. Lagarriga artikel publicerad i tidningen ARA i Barcelona den 7 februari 2015)