Det har blivit vanligt att den amerikanska supermakten, liksom de andra samtida makter underordnade denne, släpper lös
blodiga krig mot tredje världen med förevändningen att de stödjer deras befolkning i försvaret av de mänskliga
rättigheterna och för att få vägleda dem mot demokrati, enligt den tolkning de gör av begreppen demokrati och
mänskliga rättigheter.

I slutändan, vad USA gör är att försvara den heliga marknadsekonomin, en ”humanitär” gest med samma energi med vilken
en gång de koloniala staterna gick in för att ta frigöra från barbari och civilisera människorna i sina respektive
dominans områden. Humanitär intervention kan vara öppen eller dold och kan implementeras med eller utan användning av
militära maktmedel.

Den är kallad att bidra till det strategiska målet att skapa en ny världsordning som legitimerar supermakten eller
dess satellit stater i sina interventionshandlingar i andra stater för att anpassa, ockupera, assimilera eller lösa
upp dem. Den väsentliga argument som i århundraden använde väst för sin interventionistiska politik mot söder var att
förkunna att de utförde en ”civiliserande mission”.

Upprepade gånger har de senare ändrat förevändningarna och interventionens form, liksom graden av våld i sitt
utförande, men strategin förblivit densamma.

Det är lätt att se hur hycklande agerar västmakterna i fråga om andra regeringars kränkning av de mänskliga
rättigheterna. Medan de själva är de största kränkare av mänskliga rättigheterna, fördömer de med största möjliga
kraft de länder som deras egen utrikespolitik betrakta som motståndare och är liberal och tolerant med dem som är
deras allierade. För de första kräver de ett regimskifte och andra oacceptabla åtgärder, som genom att inte vara
möjliga, skapar förutsättningar för militärt ingripande led av det anklagande land. När det gäller de andra, inför
samma kränkningar, praktiserar de en döljande tystnad.

Tanken att underutveckling är farlig och destabiliserande, både regionalt och globalt, är förknippad med humanitär
interventionism som fastställer och motiverar åtaganden om att ”stödja” och ”övervaka” som rika länder har tillskrivit
sig själva utan att någon formellt tilldelat dem det ofrånkomliga ansvaret att leda de fattiga länderna på den rätta
vägen.

På senare tid har vi sett USA i spetsen för västländer ingripa i flera länder i tredje världen för ”humanitära”
ändamål såsom att rädda dess folk från diktatur och brott mot mänskliga rättigheter. I det första fallet är målet att
få ett land att byta sitt politiska ledarskap mot en med mottaglig för USA:s hegemoni. I det andra, för att
destabilisera regeringen i det berörda landet, så att vissa specifika grupper med samma intresse som Washington inom
landets politiska opposition eller konspiratörer med USA:s stöd från utlandet kan ta över makten.

I stridens hetta för de humanitära interventioner får anmärkningsvärd framträdande privata humanitära organisationer
och icke-statliga organisationer (NGO) som arbetar med bistånd och andra välgörande ändamål, varav många visar sig
vara fasader för västmakternas organisationer för spioneri och underminering, infiltrerad i offentliga och privata
organisationer i tredje världens länder, som betjänar sina överordnades intresse.

De är integrerade i en modell av ”civila samhället” med inriktning på nyliberalism främjad av Washington i tredje
världen som utesluter eller förringar de statliga organisationer i det ”utvalda” landet, liksom arbetaorganisationer,
bondekooperativ, fackföreningar i industrier och institutioner som tillhandahåller samhällstjänster och andra former
av folkliga representanter, medan icke-statliga organisationer privilegieras som en mekanism för att dela ut sin
”hjälp” och dess påverkan på människor.

Det kan finnas icke-statliga organisationer, som om de analyseras för sig, är moraliskt klanderfria och dedikerade att
synliggörare de verkliga ansvariga för att tredje världs länder behöver humanitär hjälp som de är kallade att ge, men
även då tjänar de syftet att smutskasta public service, humanitär interventionismens grundläggande mål. Sådana
autonoma institutioner som skapas utanför statens system och icke-statliga organisationer etablerade med kapital från
oftast okänt ursprung, verkar inom det civila samhället i tredje världen som främjare av konservativ konformism utan
att ta itu med de strukturella orsakerna till misär, vars existens används för demagogiska ändamål.

Hur rätt hade de som tror att världen har det sämre sedan de rika började visa generösa med de fattiga och etablera
sig själva som fredsbevarare i konflikter!