Den allmänna uppfattning om en historisk kamp mellan judar och muslimer är helt fel eftersom tills nyligen har det
funnits en historisk samexistens mellan dem, med judar som ibland skyddades av muslimer och i andra tider, deras
följeslagare i oturen.

Här följer en sammanfattning av den lärde Ricardo H.S. Elia som vi stöder i sin helhet.

Var det bara en tillfällighet eller blott pragmatism att en av Cordobas kalif, Abdurrahman III, hade i den judiske
Hasdai Ibn Shaprut som sin bästa minister och läkare, och att andra judar fanns bland de mäktigaste Granadas
visirer? Var det resultatet av slumpen att judiska resenärer som Benjamin av Tudela eller Jacob av Ancona kunde
resa genom nästan hela den muslimska världen under 1100 och 1200-talet utan några hinder, ifrågasättande eller
identitetshandlingar? Exempel på samexistens mellan judar och muslimer i Al-Andalus/Sefarad överväldigar med sitt
antal och talar tydligt att judar och muslimer var aktiva och integrerad del av ett pluralistiskt samhälle som
byggde på tron att båda var barn till samma far. Historien ger ett hopp som dagens politik inte kan erbjuda.

Under medeltiden (enligt Europas historia), den muslimska civilisationen som då lyste genom sin filosofi,
litteratur och vetenskaps dynamik och prestige, utövade ett stort inflytande på den judiska kulturen.

På den tiden skrev judiska forskare, poeter, kunniga och författare på arabiska de flesta av sina verk.

De umayyadiska myndigheterna tillät dem att fritt utöva sin dyrkan i synagogorna (sunuga). I Granada Zirid var den
berömda visir Samuel Ben Nagralla chef för samhällsrådet. Familjen Banu Nagralla var väl bevandrad i det arabiska
språket och enligt arabiska historiker, innehöll deras magnifika bibliotek i Granada alla islamiska discipliner.
Den judisk-arabiska symbiosen manifesteras som bäst i verken av tre mästare i spansk-hebreisk poesi, Shlomo Ibn
Gabirol, Moses Ibn Ezra och Yehudah Ha-Levi … Bland judarna i det Nazaritiska emiratet hittar vi lagkunniga som
Abraham Gavison. Det fanns också ledande experter inom liturgin som Abraham b. Me’ir Abi Simra och Hayyim Ben
Asmelis. Den senare reste till Alger under första hälften av det femtonde århundradet för att rådfråga den berömda
Rabbi Simon b. Semah b. Duran, från Mallorca.”

Andra stora kunniga:

Hasdai Ben Ishaq var en lysande läkare, Sulayman b. Yahya, känd som Ibn Yibir; Abu al-Fadl Hasdai, bosatt i staden
Zaragoza.

Abu Ishaq Ibrahim Ben Sahl al-Ishbili al-Israili från Sevilla var av judiskt ursprung, han var en framstående poet
som utmärkte sig i studiet av koranisk vetenskap och blev Ceutas guvernör, Ali Ibn Abi Jalas, sekreterare.

Maimonides var en arabisk talande judisk kunnig som blev personlig läkare och skyddsling till den sista fatimidiska
kalifen al-Adid och sultanen Saladin, som återtog Jerusalem för islam år 1187. Även sufismens influenser på
Kabbalah är ökända. Det är ingen slump att Moses de Leon (1240-1290), som levde en stor del av sitt liv i
Guadalajara, publicerade Sefer ha-Zohar (Book of Splendor), ett verk som betraktas kabbalisterna som den sanna
heliga Kabbalah bok.

Men den judisk-muslimska interaktionen inte reducerades enbart till al-Andalus, utan den utvidgades till hela den
islamiska världen vid den tiden. Vi kan nämna Saadya Gaon, judisk kunnig baserade i Bagdad och hans samtida
al-Israili, den berömde judiske ögonläkare och filosof född i Egypten som verkade i staden Qairuán (Tunisien). I
öst hittar vi läkaren Rashid al-Din, född i en familj av judiska läkare i Hamadan (Iran), han främjade byggandet av
sjukhus och viktiga byggnader.

Manuel Brudo som ibland kallas Brudus Lusitanus, en kryptojudisk portugis som flydde från Portugal 1530 och kom
till Istanbul där han kunde öva judendomen fritt. Moshe Hamon och Musa Yalinus al-Israili var två framstående
judiska läkare.

Under 1500-talet kom många judar, under muslimskt skydd, till Jerusalem. ”Året 1535 konstaterade David Rossi, en
italiensk jude, att även judarna höll positioner i regeringen, något otänkbart i Europa: ’Här är vi inte i exil,
som i vårt land. Här … tullen och vägtullars väktare är judar. Det finn inge särskild skatt för judar.’
Domstolarna skyddade judarna och accepterade deras vittnesbörd.”

Joseph Nasi, en portugisisk jude döpt med våld, flyttade till Istanbul 1554 där han fritt kunde utöva sin judiska
tro.

Ett fenomen föga känd men inte mindre viktigt, är uppkomsten av en uppsjö av judiska specialister från olika
länder, i arabiska och islamiska ämne under 1800-talet, de var hundratals.

Judar och muslimer skulle betala dyrt för denna samhörighet. Judarna och muslimernas politiska, ekonomiska,
kulturella och religiösa enhet i al-Andalus (711-1492), under korstågen (1099-1291) och i hela historien om det
ottomanska riket (1299-1909), födde antisemitiska fobier bland européerna. ”Juden som den muslimska allierade” var
otänkbart för den paranoia som plågade den tidiga medeltida Europa. Korsfararna såg stora likheter mellan judar och
muslimer i traditioner och övertygelser, dyrkan av en Gud på platser som saknar symboler och bilder, bruket av
omskärelse, fläsk förbud, oro för hygien, mm.

Korsfararna massakrer på judar i Tyskland under 1096 var de första händelser om en obotlig sjukdom som dök upp i
Europa, antisemitismen mot judar och araber, med betoning på judarna fram till 1944, med tonvikt på araber och
muslimer efter detta datum. Resten, är nutidshistoria.