De blev bästisar kort inom det att Hannahs familj hade flyttat i huset mittemot. Anna och Hannah gick i samma klass i skolan.
Som bara barnen kan närma sig varandra, lära känna varandra med en härlig öppenhet, och bli bästisar på en dag – så var det
med Hannah och Anna.

De lekte alltid tillsammans i sandlådan, de gick tillsammans korta avståndet till skolan och tillbaka, de skrattade
tillsammans och berättade sina hemlisar för varandra. Det var härligt att ha en bästis!

Hannahs mamma och pappa var lite annorlunda, de var… muslimer…

Men Anna älskade sin bästis i sin barnsliga oskyldighet och såg inte alls någon skillnad – hennes bästis Hannah var världens
bästa vän! Och så hette de ganska likt men ändå inte, vilket var skoj…

Hannahs mamma var hemmafru och var oftast hemma, så ibland brukade hon bjuda barnen från hela gatan på kakor och smörgåsar –
de bodde i ett område med radhus med många barn i deras ålder – och de käkade mumsiga kakor och smörgåsar oftast i Hannahs
trädgård, för andra mammorna gick varje dag till jobbet och kom hem på kvällen, så de hade inte lika mycket tid att baka
jammiga kakor och laga små smörgåsar, som Hannahs mamma.

Men när sommaren kom, började de andra mammorna, som då hade semester, bjuda oftare barnen på mumsigheter. Vilken lyx det
var! Tovas mamma, sedan Davids, sedan Olivers, och så Sandras mamma, och nu var det äntligen tur att Annas mamma skulle
bjuda lekande barnen på kakor och smörgåsar. Anna var stolt och glad, nu var det hennes tur att visa upp hur duktig hennes
mamma var på att laga mumsigheter. Idag åkte de till affären och storhandlade ingredienserna till maten, jami! På kvällen
när de satt tillsammans och åt kvällsmaten, lyssnade Annas intetontanande öron på föräldrarnas samtal. Det var något som
klingade fel, men hon förstod inte riktigt vad det var…

Under sommaren började mammorna som nu hade ledigt (å, sköna juli!) till och med skiva små kort, inbjudningar med namn på
barnet och välkomsttexten som brukade beskriva vad som skulle finnas att käka – och tiden när ”partyt” skulle börja. Det var
sååååå coolt, så som vuxna gör! Men varför skrattade mamma och pappa så elakt, när de skrev inbjudningskortet till Hannah
och hennes lillebror Adnan…?

Anna var vuxen nu, gift och mor till tre underbara sötnosar… nu förstod hon bättre…

Minnesbilder från hennes första party, minnen på hennes första bästis som uteblev, lämnade en olustig smak i bröstkorgen…

Nu förstod hon att mamma och pappa hade kommenterat att lilla Hannah mittemot inte äter gris… att de skrattade åt förbudet
som hennes bästis rättade sig efter… hon kunde inte äta smörgåsar med skinka, hon kunde inte äta smörgåstårta med skinka
i, hon kunde inte äta kakor bakade på grisfett… Det smärtade i bröstkorgen av sorgen hon kände: hade hennes, annars
underbara föräldrar, hennes älskade och fördomsfulla föräldrar, verkligen medvetet valt att mobba (Anna tänkte på
definitionen av ordet ”mobbning” – att medvetet utsätta för isolering; och på den definition som hon kände i hjärtat: att
vara hänsynslös för andras gränser, att sätta sig över människor och tvinga dem att antingen utsättas för något som smärtar
och förnedrar dem, eller att exkludera dem)

Hennes barn hade vänner och bästisar av olika bakgrund – några var vegetarianer, en var troende jude som åt kosher mat, en
var troende muslim som åt halal mat, och andra var ”vanliga ätare”, trots att en av dem var från ett muslimskt land… Anna
suckade… Vad är en ”vanlig ätare”…? Mina matvanor som barn var från deras synvinkel osunda, rent av skadliga och
förbjudna – ändå har de tillräckligt med vett att aldrig nämna det… Hon ler och tittar på de oskyldiga barnen där de
springer runt i lille Oscars gård.

Det är bra, tänker hon tyst. När jag bjuder mina barns vänner på en bit god mat, är jag så stolt och känner mig som en
bättre människa, för att jag visar hänsyn för deras integritet, och lagar den mat som alla barn får och kan äta. Jag tror
inte att mamma och pappa menade illa, faktiskt – de visste bara inte bättre… men den här olustiga känslan – är det skam?
– är kvar i bröstkorgen, även idag, nästan 30 senare…

”Ahmad! Mina! Sulayman! kom hem, det är snart mörkt och imorgon är det en skoldag!”, ropar Anna genom köksfönstret, sveper
om hijaben lite tajtare runt pannan och ler till sin älskade man – världens bästa man – Hannahs bror Adnan.