Islam México
Kungör för människorna [plikten att fullgöra] vallfärden. De skall komma till dig till fots och ridande på alla slag av snabbfotade riddjur och de skall komma från alla håll och från avlägsna trakter för att uppleva vad som tjänar till deras uppbyggelse… (22:27-28)
Detta [är vad Gud klargör för er]; de som håller Guds symboler i ära har sann gudsfruktan i sina hjärtan. (22:32)
[Offerdjurens] kött och deras blod når aldrig Gud; men er gudsfruktan [och er lydnad] når Honom. (22:37)
Abu Huraira sa: ”Jag hörde Allahs budbärare, Allahs välsignelse och frid vara över honom, säga: ’Den som går på hajj endast för Allahs skull och inte har samlag eller begår något ont, kommer tillbaka från den som denne var den dag då hans mor födde honom.” (Bukhari).
”Hajj bevisar sanningen om att i islam leder alla vägar till Allahs hus, där nationalitet, ras, och doktrinära skillnader försvinner med vinden. Hajjs pilgrimerna kommer från överallt, från alla länder, alla kontinenter och alla bakgrunder. De kommer flygande, seglande och med bussar och bilar. Men vem de än är, var de än kommer ifrån och hur de kommer, de alla drivs av bara en sak och endast en sak, sin önskan att dyrka Allah i Hans hus och utföra Hajjs riter.
Från det ögonblick man antar avsikten att utföra Hajj, blir en hajjis resa, på sätt och vis, inte sin, i den meningen att han är bara en av miljoner som gör exakt samma sak och ändå i en annan mening är det något bara för honom på ett unikt sätt eftersom i den stora samlingen kommer han att stå ensamt ansikte mot ansikte med sin Herre för att utveckla sin egen odelade individuella öde. Han blir en av de många i Meckas hjärta där det muslimska samfundets stora sammansmältning sker, där alla delar kastas tillsammans under de mest intensiva förhållanden, blandat, sammansmälta och så småningom separerat igen och återsända till sina hem där de kommer aldrig att vara desamma som när de började sin resa till Hajj”.
Jag har tagit dessa ord från ett brev skrivet av en vän till mig, Abdalghaffur Mould, när han återvände från sin hajj 1976 och trots att den är några år gamla, är Hajj tidlös på många sätt och dessa ord är säkert lika sanna idag som de var då. Vi har alla träffat människor efter sin återkomst från hajj, och från vår egen erfarenhet, tror jag att vi alla kan konstatera som Abdalghaffur att nästan vem ingen återvänder som de var tidigare. Och det är just i denna förändring som Hajjs andliga fördelar yttrar sig och som tydlig kan mättas precis som Allah säger i en av de verser vi citerade i början. För vissa personer som återvänder från Hajj är förändringen är bara ytlig, glansen avtar snabbt, och efter en mycket kort tid är de precis som de var innan. Andra däremot kommer tillbaka helt förvandlade och deras liv tar en ny och djupare kvalitet. De är de som profeten (frid vare med honom) syftade på när han pratade om som är födda på nytt; för dem har hajj verkligen fungerat som en ny början för deras liv.
Skillnaden mellan de två grupperna ligger för det första i vad vi har sett tidigare, styrkan i deras avsikt, och för det andra i vad Allah tydligt nämnde i de andra verserna vi citerade om hajj, behovet av taqwa (Gudsfruktan) för att få de handlingar man utför på hajj verkligen meningsfulla. Det räcker inte att passivt delta i Hajjs riterna, att majestätiskt förflytta sig med strömmen som en skräpbit, man måste ge något till dem från sig själv och detta ”något” är taqwa, en medveten Gudsfruktan.
Riterna är inte magi och med det menar jag att de inte för med sig en automatisk gynnsam effekt på dem som utför dem. Visst finns det en stor välsignelse (baraka) i dem, något som har funnits sedan den gudomliga order och i de miljarder troende som har deltagit i dem genom århundradena. Men den personliga nytta du kommer att dra av dem är direkt proportionell till den Gudsfruktan med vilka du utför dem.
Kanske den mest omfattande uttalande om Hajjs inre dimension är den som gjordes av Junayd al-Baghdadi, den stora sufi faqih från 300-talet (eH):
En man kom på besök till Junayd och denne frågade honom var han kom ifrån. Han svarade att han just hade återvänt från Hajj. Junayd sade då: ”Sedan du lämnade ditt hem, lämnade du också bakom dig alla dina felaktiga handlingar? ”Nej”, svarade mannen. ”Då åkte du aldrig på riktigt”.
”Vid varje stopp du gjorde på vägen, tog du också ytterligare ett steg framåt på vägen till Allah?” ”Nej” var svaret. ”Då reste du aldrig på riktigt”.
”När du satte på dig ihram, kastade du bort ditt jags attribut som om dem vore vanliga kläder?” ”Nej”. ”Då tog du inte verkligen på dig Ihram. När du gjorde Tawaf runt Kaba, bevittnade du Allahs skönhet i reningens boning?” ”Nej, det gjorde jag inte” sa mannen. ”Då gjorde du inte verkligen Tawaf. När du gjorde saj mellan Safa och Marwa uppnåde du safa (renhet) tillståndet och muruwwa (dygd)?” ”Nej”. ”Då gjorde du inte riktigt saj. När du gick till Mina upphörde dina muna (önskningar)?” ”Nej, det gjorde de inte.” ”Då gick du aldrig på riktigt till Mina. När du var i Arafa kände du, även om ett enda ögonblick, av ma’rifa (direkt kännedom av) Allah?” ”Nej”. ”Då var du verkligen inte i Arafa. När du stannade över natten på Muzdalifah avstod du från din kärlek till denna värld?” ”Nej, det gjorde jag inte.” ”Då var du verkligen inte på Muzdalifah. När du stenade Jamra, kastade du ifrån dig allt som finns mellan dig och din Herre?” ”Nej” ”Då utförde du verkligen inte steningen. När du gjort ditt offer, offrade du din lägre jag till Allah?” ”Nej” ”Då gjorde du verkligen inte ett offer, och sanningen är att du inte riktigt har utfört Hajj. Återgå och göra Hajj igen på det sätt som jag har beskrivit, så att du kan äntligen uppnå Ibrahims Maqam”.
Nu, självklart kan vi inte ta allt detta bokstavligt, jag tvivlar på att även under den tiden ett hajj varje år skulle vara acceptabelt enligt Imam Junayds stränga kriterier, men hans ord visar väldigt tydligt att det finns en intern dimension som är avgörande för Hajj. Samtidigt är det viktigt att notera att Imam Junayds ord inte innebär någon form av intern/extern dikotomi, någon form av inre mening för Hajj som är skilt från den yttre formen. De visar snarare att, precis som alla våra handlingar av ibada, varje yttre handling av hajj har en motsvarande och oskiljaktiga inre verklighet utan vilken det skulle inte kunna anses vara fullständig, på samma sätt som ett ägg utan sin vita och gula skulle inte vara något ägg men endast ett äggskal.
Detta är den del av Ihsan som profeten sade att det var en integrerad del av vår din i den berömda hadith berättat av Umar ibn al-Khattab. Ihsan sade han, var ”att dyrka Allah som om du ser honom, för om du inte kan se Honom, ser Han dig.” Den medvetenhet om Allah man pratar om här, är den taqwa Allah kräver från oss i samband med Hajjs riterna och utan vilka vår hajj skulle bli ofullständig och därför ska vi inte förvänta oss den stora belöningen som har utlovas till dem som går till hajj endast för Allahs skull.
Vi har redan diskuterat den nödvändiga interna dimensionen av anta ihram som tar formen av en avsikt som ger den faktiska giltigheten till vår Hajj och som bör projiceras i alla riter som vi förväntas utföra så att hela vår hajj impregneras med den.
Efter Ihram frågar imam Junayd om tawaf, handlingen att gå runt Allahs Kaba som är en annan viktig del av vår resa. När man kommer in i det stora hjulet som natt och dag oavbrutet kretsar kring Kaba, den centrala fokus för alla som verkligen dyrkar Allah på jorden, är det mycket lätt att bli distraherad av den fantastiska synen och de oundvikliga knuffar och armbågar som är ett nödvändigt komplement för många människor som går runt i ett begränsat utrymme och som blir särskilt kraftig i närheten av den svarta stenen.
Det är därför oerhört viktigt att hålla ett öga på våra hjärtan och ett sätt att göra detta är att välja en enkel formel för dhikr och ständigt upprepa det, men kom ihåg att ändra till den koraniska dua rekommenderad av profeten mellan den jemenitiska hörnan och den svarta stenen. Tawaf cirkeln är kanske den plats under hajj där man är mer medveten om att vara en världsmedborgare. Varje kontinent, ras och nation representeras och det är utomordentligt uppenbart de specifika egenskaperna för varje och en av dem på det sätt de utför riten.
På en annan nivå kan tawaf ses som en återspegling av våra liv. Om du tittar noga på ditt liv kommer du att se det är inte så mycket en obruten utveckling från början till slut, snarare en serie cirklar som tenderar att ta dig tillbaka till samma punkt i ett slags repetitivt mönster. Detta mönster har sin höjdpunkt och låg punkt, lite som en komet vars bana närmar sig solen och sedan snabb är tillbaka i rymden innan den återvände en gång till ljuset. Detta återspeglas i tawaf när man går förbi den svarta stenen och den energi som genereras när det händer.
Det man bör önska, både i våra liv som en helhet och i vår tawaf, är att vår kretsande är inte kvar, alltid på samma nivå, utan snarare i form av en uppåtgående spiral så att varje gång vi passerar samma punkt har vi kommit mycket närmare Allah än vad vi var förra gången. Vår tawaf avslutas med två raka vid Ibrahims maqam och detta är verkligen en övning som har stor betydelse för våra liv i allmänhet.
På något sätt, mitt i harams allt liv och rörelse, i utkanten av, eller i samklang med massans ändlösa kretsande, måste vi ta över ett utrymme för oss själva och hitta en lugn stund och koncentration där vi kan stå, buga och ägna oss åt dyrkan av vår Herre.
En annan andlig fördel som är definitivt relaterade till Allahs hus har att göra med de som inte är där som alla andra. Den korta delen av väggen mellan dörren och Kabas hörn där den svarta stenen finns, är känd som al-Multazam. Om du tittar på den sidan av Kaba kommer du att se människor med utsträckta armar och fötter mot väggen där, som om de försöker ta sig in i huset direkt genom väggen, och när du är där, kommer du att höra och känna intensitet i bönerna på denna plats och det finns knappast ett öga som inte översvämmas av tårar.
Det sägs att alla dua (böner) som görs där besvaras och många människor försöker under sitt besök till Masjid al-Haram dra nytta av möjligheten detta ger dem om att be Allah om hjälp och välsignelse, inte bara för sig själva utan för dem de har lämnat efter sig. Det finns naturligtvis otaliga möjligheter för sådana böner under hajj i många av de heliga platserna, och därmed de andliga fördelarna med hajj når många människor som inte är där för att dra nytta av erfarenheterna personligen.
Efter Tawaf kommer say som på sätt och vis alltid påminner mig om tiden där alla har bråttom i en av världens största städer. En ändlös sjudande massa av människor som flyter oändligt framåt och bakåt i en paradoxal integration av förvirring och ordning. Say är en ny representation av Hajjars (Ibrahims hustru) desperata sökande efter vatten när hon och hennes unge son Ismail hade lämnats av Ibrahim i Allahs händer i den karga Bakka dal. Hon sprang fram och tillbaka mellan klipporna Safa och Marwa, hon gick upp på färst på den första och sedan den andra för att titta över horisonten efter en grupp av resenärer som skulle kunna rädda dem från deras svåra situation.
Slutligen, som vi vet, det de behövde dök bokstavligen under deras fötter med uppkomsten av källan Zamzam. Hur ofta gör vi det i våra liv? Vi rusar hit och dit i ett desperat sökande efter hjälp av det ena eller det andra slaget, och oftast glömmer vi att Allah är väl medveten om våra omständigheter, och sedan kommer Allahs hjälp under våra näsor eller ibland även inifrån oss själva och situationen är löst.
Liksom alla riter i hajj är say handling packad med visdom och mycket olika insikter kan erhållas från dess genomförande. Sheikh Dr Abdalqadir as-Sufi sa följande om det i sitt banbrytande arbete Muhammad’s Way:
När Hajji börjar sin say, förenas han med en flod av människor som flyttar mellan de två klippor, Safa och Marwa, så att detta människoflöde mellan de två landmärken är oändlig. När man hamnar i denna ocean av rusande aktivitet som går fram och tillbaka och fram och tillbaka, och när denna ocean av ansikten badar omkring dig, några man ser om och om igen, andra en gång och aldrig igen, då tar detta rytmiska rusande över själva aktiviteten som har styrt en livstid av glömska och distraktion. Alla konflikter och existensens oro, allt som kommer och går kondenseras i dessa sju fruktansvärda lopp mellan A och B och tillbaka från B till A. Sju lopp räcker för att alla livets fram och tillbaka av var blir närvarande i själva bultande hjärta.
Nästa steg i hajj är att förflytta sig till Mina. Det är kanske i Mina där verkligheten för Islams Umma kan ses tydligare. Människor tenderar att placera sig i enlighet med det geografiska område i världen de kommer ifrån, då blir det så att i Mina alla raser och folk i Islam bevarar mer eller mindre sina etniska och nationella skillnader men är ändå nära varandra i ett givet område. Så under några dyrbara dagar befinner sig samhällen som vanligtvis är åtskilda av tusentals kilometer, bredvid varandra och i Hajjs godartade atmosfär, så att Islams broderskap, som är så svårfångade i dagens konstgjorda uppdelning av världen, visar varandra ett genuin och varm uttryck, eftersom muslimer från alla delar av världen möter varandra och njuter av varandras sällskap. Vad som också blir tydligt är hur mycket vi har förlorat genom khilafas upplösning och hur mycket vi hoppas på att vinna genom en politisk återförening av umma under kalif.
Profeten sade: ”Hajj är Arafa”, så det är uppenbart att den stora samlingen av pilgrimer på Arafas slätt är Hajjs central rit. Det är vad alla har kommit hit för. Det råder ingen tvekan om att detta förebådar nästan uttryckligen det sista mötet som vi alla kommer oundvikligen att delta i den Sista Dagen. Det är där i Arafa där Ihrams verklighet blir tydligt.
Alla närvarandes liv avskalas tills enbart det väsentliga återstår. Alla skillnader elimineras. Rikedom och fattigdom, alla typer av social distinktion, allt som oftast skiljer människor från varandra i sitt dagliga liv, alla dessa saker lämnas åt sidan och allt som återstår är det enkla i vår gemensamma mänsklighet. Allt vi har är våra handlingar, vad vi har gjort för oss själva tills dess, vad vi har blivit i enlighet med våra handlingar, ingeting annat än vilka vi verkligen är. Det är en ovärderlig möjlighet för att göra en inventering. Vi står där, så att säga, nakna inför vår Herre, med alla vanliga distraktioner åt sidan, ansikte mot ansikte med Allah utan ingenting annat mellan oss än vår egen existens slöja.
Det finns inget annat att göra där än att vända oss till Allah med fullständig uppriktighet och åkalla Honom för att göra vårt din Hans, i vänta på Hans förlåtelse, sökande Hans nåd och längtande efter åsynen av Hans nobla ansikte. Och sannerligen finns det inte någon annan plats eller tillfälle på jorden där våra böner kan accepteras. Jabir berättade att Allahs budbärare sade:
När Arafa dagen kommer, stiger Allah ner till den lägsta himlen och prisar människorna där inför änglarna med att säga: ”Titta på mina tjänare som har kommit till mig rufsiga, smutsiga och gråtande från varje djup dal. Vittna om att Jag har förlåtit dem.” Då protesterar änglarna och säger: ”Men min Herre denne man har gjort så och så och även denna kvinna”. Allah, som är Stor och Härlig svarar: ”Jag har förlåtit dem.”
Sheikh Abdalqadir säger om Arafa i Muhammad’s Way:
Det är en rit som återsänder människan tillbaka till sitt ursprung, eftersom Arafa är en mötesplats, platsen på jorden där Adam och Hawwa, frid vare med dem, träffas. Det är utgångspunkten för den mänskliga situationen. Hajjs innebörd och dess verklighet ligger i denna ”stund”, stunden i källan för själva livet, och vad en pilgrim gör är att stanna. Man är kvar i Arafa, det var till detta man gjorde resan. Ensam på ett stort ökenslätten omgiven av en folkmassa som är precis som en, utan något på huvudet och kroppen täckt med två plagg, några kommer att begravas med samma plagg. Man stannar där, väldigt ensam, utmattad, förvirrad, du står. Vid denna tidpunkt finns det ingenstans alls att gå. Du är där, med Allah. Resan är klar. Efter det är allt rening och bön.
Eids tre riter i Mina är steningen av Jamaraat al-Aqaba, offer av ett djur och att raka huvudet. Var och en av dem representerar mycket specifika åtgärder och på sätt och vis innebörden av dem är oupplösligt förbunden med dess utförande och de öppnas till varje individ när de utförs. Men, naturligtvis, mycket har skrivits om dem under århundraden och var och en av oss oundvikligen reflekterar över deras innebörd före och efter deras faktiska utförande.
Steningen av Jamaraat ofta förklaras som steningen av djävulen (Shaytan). Allah varnar oss om Shaytan och informerar oss otvetydigt att han är vår fiende och en läxa som vi kanske borde lära oss är att även vid en sådan välsignad dag som Eid al-Adha, är vi inte fria från djävulens insinuationer och vi måste skyddas mot dem. Sheikh ibn al-Arabi al-Hatimi ta ett steg ännu längre i sin förklaring av riten. Han säger att Arafa renar vår förståelse av Tawhid och att vi blir av med shirk. Med kastandet av de sju stenar nästa dag, kastar vi bort de tankar som djävulen tydligt har inspirerat oss och som får oss att associera andra med Allah, det är anledningen till att vi säger Takbir medan vi kastar stenarna. Genom att förklara att Allah är större, separerar vi vår tendens att begå shirk som djävulen har försökt ingjuta i vår tankeprocess. Så mer än att kasta stenar på djävulen, det vi gör är att kasta ut från oss våra tankar inspirerade av djävulen.
Som vi såg i versen som hänvisar till det, Allah har varit tydligt så att vi förstår att det viktiga elementen i offersriten är medvetenheten vi har om Honom och som bör följa med den fysiska handlingen för att det är det som genomsyrar handlingen med mening. Vi måste komma ihåg att detta firar tillfälle då profeten Ibrahim frigjordes från att behöva offra sin älskade son och fick en bagge att offra istället.
Så vad själva riten visar är vår förmåga att ge det värdefullaste vi har till enbart Allah. Det värdefullaste vi har mer än annat är vår egen jag, vår egen självständiga existens, därför i sin högsta mening representerar ritualen vår önskan att ge vår egen vilja och överlämna oss helt till vår Herres vilja och sanningen är att genom att göra detta hoppas vi inte förlora någonting men fullfölja våra hjärtans vilja.
Allah säger i Surat at-Tawba: ”GUD HAR [slutit ett avtal] med de troende, enligt vilket Han i utbyte för deras liv och egendom lovar dem paradiset” och sedan i slutet av vers: ”Gläds därför över det avtal som ni har slutit – detta är den stora, den lysande segern!” (9:111)
Den fullständiga fysiska lättnad att avlägsna damm, smuts och oordning som samlades under våra Ihrams dagar ger i sig en mer än tillräcklig betydelse till handlingen om att raka sig huvudet och den rengöringsprocessen som medföljer. Den verkligen ger oss en känsla av att starta livet på nytt. Detta är den levande känsla som validerar den mer symboliska tolkningen av riten som innebär att genom att bli av med håret i en mening blir du av med ditt förflutna och när det nya håret växer, är det ett tecken på en ny början för hela ditt liv.
En aspekt av resan till Hijaz vi har inte nämnt alls är besöket till Madina al-Munawwara. Det är så starkt rekommenderat att det betraktas som sunna under hajj resan. Qadi Iyad förklarar: ”Att besöka profetens grav är sunna bland muslimer om vilket alla är överens om. Det är en rekommenderad dygd.” Om Mecka är källans där hajji, pilgrimen, rensas och renas, är Madina en lugn damm där du hittar lugn och förfriskning.
Kom ihåg att det var i Madina där Islams sociala verklighet först bildades, där rättvisa och medkänsla i Allahs din fann sitt mest perfekta uttryck, staden om vars invånare Allah själv sade: ”NI UTGÖR det bästa samfund som fått uppstå [bland och] för människorna…”(3:110)
Det som var latent och implicit under de långa och svåra åren i Mecka, förverkligades och blev explicit i Medina och en gemenskap av människor som levde i enlighet med Allahs lagar genom att följa Hans Sändebuds exempel genererade den bästa sociala och mänskliga situation som någonsin existerat på ytan av jorden. Ekot av detta är det som kommer från profetens grav, och det fortfarande tränger staden som välkomnade honom och gjorde det möjligt för Islam att implementeras fullt ut.
Man behöver inte gå långt för att upptäcka de andliga fördelarna med att besöka Medina. Vilken välsignelse kan vara större än att hälsas av Profeten själv, som han själv sade det är vad som händer med den som hälsar honom i hans grav. I Abu Hurairas berömda hadith berättat Ahmad, Abu Dawud och al-Bayhaqi sade han: ”Ingen hälsar mig utan att Allah återvänder min ande så att jag kan returnera hälsningen.” Och visst finns det många pilgrimer som upplever något av sötman i den profetiska närvaron under sin vistelse i Medina. Så precis som hajj genomsyrar en av en stor känsla av Guds närvaro och främjar kärlek till Allah i hjärtat, besöket till Medina öppnar hjärtat till en stor kärlek till Hans Sändebud och i förlängningen för hela Umma i islam.
Det jag förväntade mig med att tala om dessa saker, genom att bygga vidare på min egen erfarenhet och erfarenhet av andra med mycket större kunskap och förståelse än mig, var att visa något av den inre dimensionen i Hajjs olika riter. Men i slutändan, även om sådana berättelser kan öppna en dörr eller två till en djupare förståelse av hajj, är det bara ens egen upplevelse av dessa handlingar som egentligen kommer vara till någon nytta för dig.
Det är bara din direkta upplevelse av Hajjs riter som kommer att forma din Hajj och din Hajj kommer oundvikligen att bli din på ett unikt sätt, helt annorlunda än någon annan, även om den som kan ha varit med dig det mesta av tid du var där. Detta beror på att hajj är både en intern och extern resa och, som vi har sett, är denna inre dimension, den okända omfattningen av denna utåt odefinierbara men nödvändiga kvalitet hos taqwa som du ger alla ritualer du utför, det är det och bara att det i slutändan som avgör storleken på den nyttan du får från Hajj och Allahs acceptans.
Profeten sade att en av människans bästa möjliga handling var en accepterad hajj och man förväntar sig därför andäktigt, att alla som åker dit, gör det med en stark avsikt och den taqwa de behöver för att säkerställa att deras hajj blir accepterad av sin Herre. Om de gör det, kommer de att finna omedelbart bevis på detta i sitt eget väsen. De kommer att finna att deras hjärtan är fyllda med en odödlig kärlek till Gud och Hans Sändebud och alla muslimer, och de kommer att bestämd ägna sig hädanefter till att se till att Allahs din etableras så mycket som möjligt i deras egna och deras familjer och samhällens liv.
Jag vill avsluta med verserna med vilka Allah avslutar sura som Han tillägnar åt Hajj institution:
TROENDE! Böj ryggar och knän och fall ned på era ansikten och dyrka er Herre och gör gott – kanske skall det gå er väl i händer! Och sträva för Guds sak med all den hängivelse som ni är skyldiga Honom. Han har utvalt er och Han har inte lagt på er svåra eller tunga plikter i [utövningen av er] religion, den rena, ursprungliga tro som var er fader Abrahams. Det är Han som i gången tid och i denna [Skrift] har kallat er ”dem som har underkastat sig Guds vilja”. Om detta skall Sändebudet vittna mot er och ni skall vittna mot människorna. Förrätta därför bönen regelbundet och erlägg allmoseskatten! Och håll fast vid Gud, er Herre och er Beskyddare – den mäktigaste Beskyddaren och den bäste Hjälparen av alla! (22:77-78)
