För att klargöra detta om Hajj etik och betydelse ska vi citera följande relevanta fatwa utfärdat av den framstående
muslimsk lärd Sheikh Yusuf al-Qaradawi.

Det finns många visdomar bakom Hajj. Bland dessa visdomar finns Allah den Allsmäktiges visdom som förbereder människan
för att tjäna Gud på den perfekta formen av underkastelse. Det finns många former av Hajj vars betydelse man inte kan
föreställa sig genom sina begränsade intellektuella egenskaper. Däremot accepterar en muslim dessa handlingar och
uppfyller dem utifrån sin lydnad och sitt överlämnande till Allah den Allsmäktige. Till exempel kan man ställa sig
följande frågor: Varför Tawaf (varv runt Kabah)? Varför ska det vara 7 varv och inte 3 eller 5? Vad är betydelsen av
att kasta stenar? Och varför 7 stenar? Varför ska man stå på Arafah? Varför och varför …?

Alla dessa otaliga frågor kan förvirra ens sinne, men det självklara faktum är att deras svar är bortom människans
begränsade förmåga, och bara vad han är skyldig att säga är: Jag hör och lyder ditt kommando, O Allah! Du ska bestämma
och jag ska lyda.”

Islam lägger tonvikt på själva principen om jämlikhet mellan alla människor. Det gör det uppenbart att människor är
så lika som kammens tänder. Profeten (fvmh)
förklarar: ”O människor! Din Herre är En, är fader är en. Ni är alla söner av Adam och Adam är skapad från lera.” I
bönen kan en person bära sin egen dräkt och därmed kan urskiljas. I Hajj, är det helt annorlunda eftersom alla
människor bär på två bitar av vitt tyg som liknar en svepning. Detta är den högsta formen av jämlikhet.

I Hajj, går man in i ett tillstånd av total helighet som hindrar honom från att bryta mot liv eller någon annan
människas säkerhet. Hajj är ett tecken på det universella i detta gudomliga budskap. Alla människor kommer från alla
delar av världen och firar att prisandet av den ende sanne Guden, inga färger, raser, regionala gränser. Alla hinder
tas bort och alla pilgrimer är gjuten i ett brödraskap som samlar deras hjärtan och stärker deras obligationer och
känslan av att tillhöra en religion.

Hajj är framför allt en revolution mot alla vanliga frågor. En person som reser till Hajj får resa ut ur hans land för
första gången. Dessutom upplever han ett liv som är enkelt men lycklig. Alla dessa är bland de fördelar med Hajj som
Koranen nämner. I det andra livet är fördelarna större, det är Paradiset. Profeten (fvmh) säger: ”Den som utför Hajj
och undviker synd och dåliga vanor i den, kommer tillbaka fri från synden som den dag hans mor födde honom.” I en
annan hadith, profeten (fvmh) förklarar: ”En accepterad hajj belönas med inget annat än paradiset.”

För att sprida mer ljus om Hajjs etik och betydelse, Qudamah Ibn al-Maqdisi säger i sin bok Mukhtasar Minhaj
Al-Qasidin:

Den som avser att utföra Hajj bör först göra Tawbah (ånger gentemot Allah), betala sina skulder, förbereda tillräcklig
avsättning för sin resa och för sin familj fram till återkomsten, ge tillbaka det man ansvarar till sina rättmätiga
ägare, och betala sina kostnader med lagliga medel. Han rekommenderas att följa rättfärdiga män för att hjälpa
varandra på vägen. Om det finns en grupp människor som ska gå till Hajj, bör de välja en av dem till sin ledare under
resan så att man fastställer en ordning.

Pilgrimen bör hålla sig till den islamiska goda beteende i alla aspekter, be rättfärdiga människor att göra dua(bön
till Allah) för honom, och upprepa de autentiska profetiska böner som Profeten (fvmh) har rapporterats har sagt på sin
resa och Hajj. Denna profetiska åkallan behandlas i detalj i Fiqh böckerna, så man bör vända sig till dem för mer
information om detta.

Man bör vara väl förtrogen med det faktum att det inte finns något sätt att närmas sig Allah, den Högste, utom genom
att avhålla sig från begär, att avstå från njutningar, begränsa sig till enkla behov och ägna sig enbart till Allah,
den Högste, i varje stund och vila. Det var av detta skäl som asketer i tidigare religioner brukade isolera sig från
folket, dra sig tillbaka till berg grottor och föredrog ensamhet till sällskap, i sökandet efter intimitet med Gud,
den Högste.

Hajj, är därför bestämt av Allah som den asketiska handlingen för den muslimska ummah. Pilgrimen rekommenderas att
frigöra sina sinnen från allt utom lydnad av Allah, den Högste. Han ska vara enkel klädd, och rufsig, hålla sig borta
från utsmyckning eller luta sig till saker som uppmuntrar högfärd och rivalitet.

Här kan vi påminna om Jabirs berättelse (mGvnh) att Profeten (fvmh) sade: ”Allah, den Högste, sade framför änglarna
om pilgrimerna: ’Titta på Mina tjänare, de kommer till mig, rufsiga och dammiga, från varje djup ravin. Jag gör er
till vittne att Jag har förlåtit dem. ”(Ibn Khayzamah)

Allah, den Högste, har hedrat Sitt hus, helgade den, och gjorde det till en plats för besök.

Du bör dessutom förstå att varje handling och pelare relevant för Hajj är en lektion eller en uppmaning till människor
vid sina sinnens fulla bruk enligt följande:

När pilgrimen känner sig tvingade att ta en hel del när han planerar hela sin resa utan att skadas eller blir sjuk
innan han når sin destination, låt honom komma ihåg att resan till det andra Livet är mycket längre och att sann
fromhet är allt man behöver ha med. Utöver fromhet, kommer allt annat man antar är nödvändigt att vara kvar när man
dör. Akta, därför från att förstöra era gärningar, som utgör er följeslagare till den andra Livet, med en bismak av
hyckleri och arrogans.

Det är rekommendabelt för en pilgrim, som ska lämna sitt hemland, att minnas den säkra avgång från denna förgängliga
värld till det andra Livet.

När han klär av sina vanliga kläder och tar på sig Ihram kläder, ska då han minnas kåpan som han kommer att lindas i
för sin begravning.

När pilgrimen yttrar orden i Talbiyah, bör han komma ihåg att detta innebär ett svar på Allahs den Högste kallelse,
som det står i Koranen: Kungör för människorna [plikten att fullgöra] vallfärden. De skall komma till dig till fots
och ridande på alla slag av snabbfotade riddjur och de skall komma från alla håll och från avlägsna trakter…
(22: 27).

När man går in i Haram (den heliga platsen), bör man vara fylld med hopp om att slippa Allahs bestraffning, och när
man skådar Kaba, bör pilgrimen vara medveten i sitt hjärta om detta hus majestät, vörda det med sådan intensitet att
han verkar förutse Herren av husets syn. Han dessutom bör uttrycka sin tacksamhet till Allah den Högste, för att föra
honom till denna höga nivå, och för att ta med honom i sällskap med dem som nalkas honom.

När man rör den svarta stenen ska pilgrimen tro på att han garanterar sin trohet till Allah, den Högste, och svära
lydnad till Honom. Han också måste besluta att vara lojal mot sin ed, för att Allahs vrede är förrädarens lön.

Vid Kabas täcke och med brösten tryckt mot dess vägg (på den delen som kallas Al-Multazam) bör pilgrimens avsikt vara
att närma sig med kärlek och längtan till Huset och Husets Herre, sökande nåd genom att röra den och hoppas på
räddning från Helvetets eld. Samtidigt bör hans avsikt vara en allvarlig sökande efter förlåtelse och att tigga om
nåd, precis som den som har syndat mot en annan kommer hålla sig fast vid dennes kläder medan han ber efter hans
förlåtelse, och visa att han inte har någon tillflykt eller alternativ än hans förlåtelse.

När pilgrimen går mellan Safa och Marwah bör han minnas hur han kommer att svänga mellan de två Vågskålarna på platsen
för Uppståndelsen. Dessutom visar han på det sättet sin plikttrohet och hoppas att man ser på honom med medkänsla,
precis som den som kommer i en kungs närvaro och lämnar honom utan att veta om kungen kommer att acceptera eller
avvisa honom. Han går fram och tillbaka i gården gång efter gång, i hopp om att få nåd den andra gången om inte den
första.

I Arafah, när pilgrimen står där, bör han skåda de trängande folkmassorna, höra de höga röster som talar i många
tungor och se de olika grupperna som följer sina imamer genom de rituella ceremonierna, för att minnas platsen för
uppståndelsen, samlande av de olika samhällena med sina profeter och ledare, varje samhälle efter dess profet, alla
vacklande med samma osäkerhet mellan avslag och acceptans.

När det gäller att kasta småsten, ska pilgrimens syfte med detta vara lydnad av en gudomlig befallning, att visa
undergivenhet och beredvillighet att uppfylla utan uppenbar rationell psykologisk motivering.

När pilgrimens ögon skådar Medinas vägg, ska han komma ihåg att detta är staden som Allah den Högste, valde för Sin
Profet (fvmh), att han gjorde det till mål för hans utvandring, att detta var hans hem. Han bör vidare följa efter
Allahs sändebuds fotspår när han gick genom staden och minnas hur han brukade gå omkring på gatorna och föreställa
sig hans ödmjukhet.

När pilgrimen besöker Allahs budbärare bör han känna i sitt hjärta hans enorma värdighet och inser att han är medveten
om hans närvaro, hans besök, och att han tar emot hans hälsning. Pilgrimen, även bör tänka på Profetens (fvmh) ädla
form.

Alla nämnda punkter tjänar som etik som varje pilgrim bör uppmärksamma om man börjar på denna ädla och livslånga resa.

Anteckningar

Från Ibn Qudamah al-Maqdisis ”Mukhtasar Minhaj al-Qasidin”, med lätta modifieringar, utgiven av Dar
Al-Manarah för Översättning, Publicering och Distribution, Egypten, 2001.