Redaktion Källa: Islam Today
Universums Skaparen säger i Koranen: Vallfärden till denna Helgedom är en plikt gentemot Gud för var och en som har
möjlighet att genomföra den. (3:96)
Som ett sätt att leva är islam på alla nivåer ett oöverträffad effektivt utbildningssystem. Ett system, som genom
att starkt motsätta sig humanismen, syftar till att förbättra människans mänsklighet, ge människan förmåga till
självstyre genom gradvis fulländning av sin andliga utveckling. Det är på grund av detta som alla profeterna,
fromma exemplariska människor och sanna kunniga praktiserade den så kallade ”jalwa” eller ”avskildhet”, vars
hörnsten och målet var den dubbla att avstå/hålla fast (i den ordningen).
Avskildhet från allt som intresserar det mänskliga hjärtat och håller det borta från sin Skapare, även om det är
tillåtet av den heliga lagen. Och sedan att hålla fast till allt som höjer ens medvetande och länkar till sin Herre.
Allt detta tills personen når detta välstånd, fred och korrekt efterlevnad av kärlek, så att när de är tillsammans
inte behöver eller söker något annat.
Som regelsystem säkerställer Islam balansen mellan ett liv i missbruk och ett liv i avskildhet genom att uppfylla
Skaparens rättigheter och skyldigheter, utan å andra sidan försummar andra delar av livet som arbete, familj och
andra skapade varelser med vilka vi uppmanas att samverka på bästa möjliga sätt. Således blir individen ett levande
och berikande inslag som bidrar positivt till samhället och naturligtvis upplyser sig själv.
För detta ändamål är pilgrimsfärden eller Hajj i sig en skola eller ”Madrasa Tarbawiyah”. Denna institution omfattar
alla aspekter som kan höja pilgrimen till balansen i att avstå/hålla fast, och så småningom placerar sitt hjärta i
den andliga tillstånd, ”maqam”, av beredskap och fred med sin Skapare.
Pilgrimen börjar sin erfarenhet genom att gå bort från och tillfälligt lämna de människor som han är fäst vid, det
arbete som han är knuten till, huset som han är van vid, själva sängen där han är van att sova i och de kläder som
han brukar klä sig med. Det innebär att avskildhet från ”gheir” (allt som fyller hjärtat förutom Allah) leder
pilgrimen till en enda riktning: asketism eller ”zuhd” av det världsliga, även om denna avskildhet är temporär.
Allah säger i sitt heliga budskap, Den som då beger sig i väg skall så länge vallfärden varar avhålla sig från
intim samvaro med kvinnor, grovt tal samt trätor och tvister. (2:197)
Således de första tio dagarna av Dhul Hijjah blir en snabbkurs i självkontroll och disciplin för den passionerade
och argsinta själen och egot viskningar mot ett enda mål, bra karaktär (husn al juluk). Profeten sade, ”Det som
kommer att få flera personer att komma in i Paradiset är en bra karaktär.”
Det var i samband med pilgrimsfärden som Profeten (frid vare med honom) illustrerade en av de största universella
principerna: ”Uppriktighet i avsikt”. Profeten sade, ”Handlingar är bara värda deras avsikter. Var och en uppnår
det man föresätter sig, därför alla som migrerar till Allah och Hans budbärare, är hans migration faktiskt till
Allah och Hans sändebud. I stället den som migrerar för att vinna något av denna värld, eller för att gifta sig med
en kvinna, är hans migration till det han har migrerat till.”
Efter avskildheten från världsliga saker, dåliga vanor och tomma intentioner känner pilgrimen den mänskliga touch av
människors lika värde. Man väljer avskildheten från sin familj för att hålla fast till en mänsklig våg av miljontals
människor som han känner igen som sina bröder, som klär sig lika och befinner sig i samma situation utan den rikes
rikedom blir ett kännetecken, eller de mäktigas makt en orsak till skillnad. Den styrande och den som styrs, den
laglydig och den minde laglydig står skuldra vid skuldra, sökande avskildhet från ”sig själv och sina
omständigheter” medan de ropar ”labbeik”, ”till din tjänst ” Åh Allah.
Vi agerar, även om tillfälligt, som det vi har och vi bör vara igen, ”En enda nation”, en umma. ”Ni är Adams söner,
och Adam kom från leran. Folk ska sluta skryta om sina förfäder.” (Sunan Abu Dawud, Bok 41, Nummer 5007)
Samtidigt som man går runt det Heliga Huset, ”tawaf”, tar avstånd pilgrimen från den världsliga kosmetika som gör
att man ser ut som något speciell och kring vilket hela deras existens roterar. Genom det håller man till den
faktiska uppfattning om vem man egentligen är, ”En människa bland miljontals människor som bebor den här planeten.”
Och det är denna verklighet som bekräftar i pilgrimens hjärta en idé som går från den mycket ytliga begreppsnivån
till bevittnandens själva verklighet i sig: ”Tawheed eller Skaparens absoluta Enighet”, det vill säga, Han är den
Ende.
Så, när man har tagit avstånd från världsliga trivialiteter, olydnad, oärlighet och självcentrering kan pilgrimen
bara minnas när han ser sig i klädd i sin svepning, ”al Ihram”, att den enda anledning till hans existens är att
leva sjungande med tunga och hjärta: ”Labbeik Allahumma Labbeik”, ”Till din tjänst, O Allah, vi kommer”.
