1. När jag höll på att utarbeta manuset till TV-serien Alquibla om den islamiska världens samhälle, kultur och
konst som hade som syfte att bryta klichéer om den och visa dess rika variation i samband med ett ekumeniskt arbete,
inkluderade jag ett avsnitt om den obligatoriska pilgrimsfärden till Mecka och Medina i raden som skulle berättas av
Ibn Battuta och sedan av Ali Bey och Richard Burton.

För det hade jag ett mycket viktigt material, skriftlig vittnesbörd från morerna som reste i hemlighet till de heliga
platserna i islam under 1600-talet. Den naiva men korrekta beskrivningen av de riterna som Mancebo de Arévalo och den
anonyma författare av Puey Monzons Sånger kallade ”romeaje” eller ”alhache” kastade ljus över det dolda problemet med
en förtryckt samhälle som inte var ute, samvetsfrihet som i fallet med Sancho Panza (i Don Quijote), men en återgång
till sin tros källor.

Så skrev jag en historia baserad på dessa pilgrimers berättelser och innan jag började mina ansträngningar med de
saudiska myndigheterna diskuterade jag det med ordförande i det Europeiska rådet för moskéer, som jag kände genom
gemensamma vänner, för att få hans godkännande och kontrollera att det inte avvek från den noggrannheten ämnet
krävde. Han gav mig klartecken och var vänlig nog att följa med mig till den saudiska ambassaden i Madrid där jag
presenterade för den saudiska kulturattaché underlaget som låg till grund för det framtida manuset.

Jag visste att eftersom jag inte var muslim tillgången till de heliga städerna för min del medförde problem, och
därför föreslog jag att filma den delen med ett team av spanska muslimer som skulle resa med mig och som jag skulle
råda under hela inspelningen. Diplomaten välkomnade mig varmt och sa att han skulle vidarebefordra mitt projekt till
myndigheterna som tar beslut. Han lovade att kontakta mig inom 15 dagar men tidsfristen gick utan några nyheter, och
vid ett nytt samtal med honom efter att jag säkerställde att han inte tvivlade på mina goda avsikter, föreslog han
att jag skulle arbeta med ett saudiskt team.

Jag accepterade idén att rädda filmen, men dagarna gick och den administrativa tystnaden, att förhala hela ärendet,
övertygade mig om det meningslösa i mina ansträngningar. Jag beslutade att inte ta med den episoden utan att innan
uttrycka min förvåning för de som hade läst min text över dessa utsökta betänkligheter om min närvaro på de heliga
platserna, något de hade inte brytt sig om 10 år tidigare, när 1979 myndigheterna i Riyadh krävde ingripande av
hundratals franska gendarmer, uppenbarligen icke-muslimer, för att krossa shiitiska pilgrimers uppror med eld och
blod i själva Bayt al Haram. Interventionen avslutades med väldigt många offer och lyfte fram de motsättningar som
undergräver trovärdigheten för en makt som säger sig vara en religiös referens för över 1300 miljoner som trogen
väktare av de heliga platserna.

2. Den juridiska skolan, Hanbali, den strängaste av de fyra som betraktas som ortodoxa av sunniterna och som senare
återupplivades genom Ibn Taimiyas lära, var den källa i vilken århundraden senare teologen Abd al-Wahhab dök ner. Det
är hans idéer som senare inspirerade Ibn Saud, förfader till den nuvarande dynastin, som senare kom att kallas
wahhabismen, grundad på religiös och stam solidaritet så väl analyserad av Ibn Khaldun.

Den extrema stränghet hos Abd al-Wahhab och de stammarna som tog kontroll över Mecka och Medina 50 år före ankomsten
till de heliga platserna av vår landsman Ali Bey ledde till några reflektioner som bör analyseras mot bakgrund av vad
inträffade senare.

Deras religiösa och sociala ideal, säger Bey kort sagt, hittade ett allvarligt hinder för sin spridning i städerna
och mer utvecklade muslimska regioner på grund av deras principer extrema stränghet som var oförenliga med vanor hos
de folk som njöt civilisationens framåtskridande, ”så om Wahhabiterna inte ger efter lite i sina principers
stränghet, verkar det omöjligt att deras lära ska kunna sprida sig till andra länder utanför öknen.”

Vad Domingo Badia, som bytte sitt namn till Ali Bey, inte kunde förutse var att upptäckten av olja på tjugotalet av
förra seklet skulle ge kungariket Saudiarabien fantastiska ekonomiska resurser som skulle utvidga dess inflytande
till alla delar av den muslimska världen. Som Luz Gomez Garcia skriver i sin utmärkta Dictionary of Islam and
Islamism, ”den saudiska missionerande har lett till grundandet och finansieringen av ett omfattande nätverk av
wahhabitisk inspirerade utbildnings- och kulturinrättningar över hela världen, en återislamiserings verktyg av en
brett socialt skikt som hade lämnat islam eller följde en islam som motsatte sig deras.”

Hundratals moskéer, koranskolor och fromma stiftelser med personalen noggrant inramade frodas nu både i muslimska
länder och Europa och är ett skål av salafister som fungerar som en grogrund för religiös extremism som har fått
vidsträckta områden i Dar al Islam att blöda. Inflammerade predikningar av imamer som får stora utrymmen i många TV
kanaler bidrar till det, och de censureras inte så länge de inte ifrågasätter den religiösa och rättsliga ordning i
Ibn Sauds familjs kungarike.

3. Det oroliga förhållandet mellan oljemonarkierna och olika salafistiska rörelser under de senaste femtio åren har
varit föremål för många analyser av arabister och forskare inom området. För att hålla mig till min algeriska
erfarenhet är värt att komma ihåg att Boumediennes katastrofala arabiserings program och importen av hundratals
lärare utbildade i Saudiarabien var en av de viktigaste orsakerna till den islamistiska bommen som formade den
Islamiska Räddningsfronten, vars seger i den första omgången av parlamentsvalet i december 1991 ledde till
upphävandet av dessa och fängslandet av ledarna i FIS, och i sin tur orsakade det blodiga inbördeskriget under
1990-talet där mer än 130 000 människor miste livet.

Överraskad av vändningen fördömde Riyadh den extremistiska Armed Islamic Group som blev resultatet i Algeriet precis
som de skulle göra 20 år senare, efter det muslimska brödraskapets seger i det egyptiska valet och genomförandet av
en plan som betraktades med misstänksamhet av väktarna av kungarikets juridiska och religiösa ordning, med
brödraskapet som skapades av Hassan al-Banna, stämplad som terrorist efter marskalken al Sisis militärkupp. I båda
fallen, varelserna skapade av den saudiska stränga läran tvingade de att ta ställning mot dem i en svår balansgång
mellan deras lära och strategiska intressen.

Som trollkarlens lärling, står nu Ibn Sauds familjs kungarike inför utmaningen som innebär proklameringen av det
islamiska kalifatet av anhängarna av den radikala salafismen i sin mest extrema version, i vars led precis som i
al-Qaida finns många kämpar från den arabiska halvön.

Trots att vara den religiösa referensens till sunniislam, är Riyadh en del av den västerländska koalitionen som
bekämpar det, även utan att skicka soldater till den irakiska armén och kurdiska peshmerga som bromsar deras
offensiv. Med andra ord, de hejar o ena sidan på ”korsfararnas” militära kampanjen, som de anklagas vara i
extremisternas nebulosa av sociala nätverk, å det andra levererar de vapen till jihadist grupper som kämpar Assad på
grund av det hotet det så kallade ”shiitiska halvmåne” innebär i deras strategiska och religiös rivalitet med Teheran
i kampen för andlig överhöghet i den islamiska världen.

Men trots den hårda kontrollen av systemet kokar inom det saudiska samhället idag ett enormt missnöje mot de
religiösa och stam fasta ramar och den orättfärdiga fördelningen av rikedomar från det svarta guldet. Landet är en
tryckkokare där folkets missnöje håller på att koka över och som inte kan kylas med kalla dukar av försiktiga
reformer initierade av den nuvarande monarken eller improviserad socialbidrag till massan av missgynnade.

4. Jag återvänder till min frustrerade episod med dokumentären om pilgrimsfärd vars text ingår i min bok ”De la
Ceca a la Meca” samtidigt som jag bläddrar statistiken om den otroliga analfabetismens nivå i arabvärlden, och jag
konstaterar deras utbildningssystems oförmåga att möta modernitetens utmaningar längre än bara tekniska innovationer.
Pengarna som idag slösas bort på lyx utgifter och att marknadsföra deras image eller varumärke är inte avsedd att på
något sätt att överbrygga denna klyfta. Indoktrinering helt utesluter den rika litterära och filosofiska arvet från
de första århundradena av den stora islamiska kulturen under Umayyaderna, abbasiderna och al Andalus.

Jag minns att ett tag efter mitt misslyckande fick jag en inbjudan att delta i Riyadh i en konferens om
interkulturell dialog. Men i ett land där Ibn Rush (Averroes) är förbjudet för att vara rationalistisk, Ibn Arabi för
att vara mystisk och Tusen och en natt för att vara ”lössläppt”, sa jag till mig själv, vilken typ av kultur talade
de om?