Kamel Kabtane – Saphirnews

 

Här är vi samlade i Aboubakar Cissés brutna ljus, mördad för en enkel fromhetsgest. Denne fredlige man, denne tystlåtne troende, har anslutit sig till processionen av islamofobins martyrer. Det är därför vi kommer ikväll för att ropa. Ropa ut vår smärta. Ropa ut vår indignation. Att ropa att nu får det vara nog.

Aboubakar mördades i en moské. En plats för fred. En plats där vi samlas, där vi ber till Gud. Varför? Därför att han var muslim. För i vårt land, år 2025, att vara muslim gör dig till en måltavla som politiker har placerat bakom ryggen på varje muslim.

I månader, år, har hatpropaganda blivit vardagsmat. Från tv-apparater till församlingens bänkar tillåter vi oss att tala om muslimer som ett problem, som ett hot. Islam görs till en karikatyr och dess anhängare avhumaniseras. Och genom att spotta gift följer våld. Så ja, det måste sägas: dessa ord dödar.

 

Tiden är inne att tala öppet och ansvarsfullt

Dessa ord ger näring åt de mest sköra, de mest hatiska sinnena. Dessa ord ger grönt ljus för överfall, vanhelgande handlingar och mord. Vi är oroliga. Väldigt orolig. För varje dag blir våra beslöjade mödrar förolämpade på gatan. För att våra barn blir betraktade som misstänkta på skolgården.

Genom att göra det är det inte bara den muslimska befolkningsgruppen som attackeras, utan även republiken själv, i det den håller mest värdefullt: jämlikhet mellan sina barn, broderskap mellan sina medborgare, friheten att tro eller inte tro. Och inför detta, vad ser vi? Politiker som leker med elden, som underblåser lågorna, som gör karriärer på muslimers ryggar. Redaktionsskribenter som gör islamofobiska överbud på sina aktier i handeln. Och en del av samhället som vänjer sig vid det, som tittar åt ett annat håll.

Men vi tänker inte vika blicken. Vi kommer inte att böja våra huvuden. Vi kommer inte att be om ursäkt för att vi är de vi är. Vi är franska medborgare. Vi byggde det här landet med våra händer. Vi försvarade det med vårt blod. Och vi har rätt att leva här, i fred och värdighet.

Det är därför vi idag säger till politikerna: ändra er diskurs annars får ni blod på era händer, för era ord genererar handlingar, era små fraser dödar. Ni leker med människoliv.

Idag är vi arga. Men vår ilska är en rättfärdig ilska, en klar ilska, en ilska vänd mot handling. Med tanke på skadornas omfattning är det brådskande att myndigheterna i Republiken tar hänsyn till just denna speciella tid som vi går igenom. Vi måste bemöta den rädsla som sprider sig, men också den ilska och känsla av orättvisa, övergivenhet och svek som miljontals muslimska medborgare i vårt land upplever. Vi kan inte längre låtsas att vi inte ser. Vi kan inte längre låtsas att vi inte vet. Tiden är inne att tala öppet och ansvarsfullt.

Det är därför vi uppmanar alla uppriktiga politiska ledare, alla medborgerliga samveten, alla vitala krafter i detta land, att komma ur tvetydigheten. Det räcker inte längre att fördöma. Vi måste bygga om. Vi måste läka ett samhälle som spricker, splittrar och skadar sig självt.

En reaktion som står i proportion till den fara vårt land står inför om vi tillåter det sociala bandet och det republikanska idealet att upplösas.

Vi uppmanar republikens president, garant för republikens institutioner och hela det franska folkets säkerhet, att leda kampen mot rasism, antisemitism och islamofobi och göra det till en nationell fråga.

Det är därför vi kräver att man organiserar en generalförsamling om att leva tillsammans och förkasta hat, inte för tomma påståenden. Men att bygga lösningar. Att lyssna på verkligheten. Att återupprusta vårt samhälle mot hat. Vi kan inte längre nöja oss med medkännande tal efter varje tragedi. Idag kräver vi handling.

Vi vill inte längre ha en Islam som är förpassad till marginalen, beordrad att tiga eller rättfärdiga sig själv. Vi vill inte längre ha ett klimat där kvinnor utestängs på grund av sina huvuddukar, där barn ses som misstänkta på grund av sina förnamn, där moskéer attackeras med likgiltighet. Vi vill ha en våg, ett uppvaknande av samveten, en reaktion som står i proportion till den fara vårt land står inför om vi tillåter det sociala bandet och det republikanska idealet att sönderfalla.

Vi vill ha ett Frankrike som ser på sig självt, som erkänner sina misstag, som vidtar åtgärder. Men vi ber också om något ännu större: att Frankrike ska minnas. Må hon minnas dem som byggde henne, dem som försvarade henne, dem som fortfarande tror på henne idag.

 

Kära vänner, kära medborgare,

Aboubakar var en man som inte bad om något annat än rätten att be i fred. Låt oss hedra hans minne genom att avvisa hat. Låt oss hedra honom genom att arbeta tillsammans för ett mer enat Frankrike. Låt oss hedra honom genom att behålla tron ​​på detta land, trots prövningarna. För att muslimernas historia i Frankrike inte är en berättelse om försakelse. Det är en berättelse om uthållighet, mod och, trots allt, hopp.

Aboubakar, ditt namn kommer att finnas kvar i våra hjärtan. Och genom er kommer vi att fortsätta tro på detta Frankrike som vi älskar, för vilket våra äldre gav så mycket, och för vilket vi än idag är redo att bygga.

Må Gud välkomna vår broder i sin nåd. Och må hans namn för evigt genljuda som ett rop på rättvisa, fred och sanning. TACK.

 

 

Kamel Kabtane är rektor för Stora moskén i Lyon och ordförande för Rhônes moskéråd (CMR).