Gemensam grund mellan Islam och Buddhism

Jessica Aya Harn – The Muslim Vibe

 

Common Ground Between Islam and Buddhism, skriven av Reza Shah Kazemi med en introduktion och essä av framstående personer som Dalai Lama, Prins Ghazi bin Muhammad och Sheikh Hamza Yusuf, är ett banbrytande verk med en djupgående analys och inblick i gemensamma drag och sammankopplade mystiker mellan de stora religionerna islam och buddhismen.

Samtidigt som den erkänner grundläggande skillnader mellan de två religionerna, tar den här boken också ett djupt andligt och metafysiskt förhållningssätt för att diskutera den gemensamma grunden mellan islam och buddhism – och förklarar att det faktiskt finns fler andliga likheter än skillnader.

Revolutionerande när det gäller att överbrygga mänsklighetens delade moraliska och inneboende värderingar, Common Ground Between Islam and Buddhism är ett måste att läsa för alla som är nyfikna på både islams vackra andlighet och buddhismens djupt revolutionära aspekter. Nedan följer en kort sammanfattning av några av de viktigaste punkterna som diskuteras i den här boken.

 

Al-Haqq och Dharma

I islam hänvisar Al-Haqq, eller ”Sanningen/Verkligheten”, till Allahs Storhet och Enhet – det är en av de grundläggande aspekterna av att förstå hur man verkligen tillber Gud som En. Den dikterar allt annat inom islam, och omfattar inte bara föreställningarna om sanning och verklighet utan också om vad som är ”rätt” och ”tillbörligt”. Al-Haqq är därför sanningen och verkligheten av allt både i denna värld och bortom.

Å andra sidan är dharma, det buddhistiska begreppet verklighet och ordning, också utan tvekan sammanvävt med begreppen om den ”absoluta sanningen” och ”verkligheten” av Al-Haqq. För buddhister är dharma verkligheten av lidandet och sanningen i denna värld, såväl som hur man kan övervinna denna verklighet – den omfattar också denna världens ”sanning”.

Medan ett argument kan framföras i termer av buddhism som fokuserar på andlig sanning i denna värld medan islam fokuserar på en mer holistisk syn på andlig sanning både i denna värld och nästa, kan de slående metafysiska likheterna mellan dharma och Al-Haqq inte förnekas – i båda fallen finns det ett erkännande av sanningen i lidande och behovet av att övervinna det för att uppnå ”sanningen” och ”verkligheten”.

Det är dock viktigt att notera att medan ”Sanning” i islam är Gud, kan ”Sanning” i buddhismen ses som mer tvetydig, särskilt med den buddhistiska tystnaden om en Skapare (för att vara tydlig, det finns varken accepterande eller förnekande av en enda skapare från Buddha). Trots detta är det fortfarande märkligt intressant att båda religionerna är fundamentalt fokuserade på föreställningarna om att förstå och erhålla en högre ”Verklighet” och ”Sanning” (Al-Haqq i islam och Dharma i buddhismen).

 

Buddha som budbärare

En av de mest anmärkningsvärda historiska figurerna i mänsklighetens historia, Buddha hjälpte till att förändra historiens gång för en så enorm befolkning i världen. När man tittar på hur han beskrev sig själv som ”Tathagata”, vilket betyder den som har kommit och den som har gått, är det anmärkningsvärt att förstå vikten av detta namn.

Genom att beskriva sig själv som den som har kommit och som har gått från denna värld relaterar det till den islamiska föreställningen om en budbärare också. Detta är hämtat från den gamla buddhistiska skriften av Majjhima Nikaya:

”Han (Buddha) är inte bara en vis klok man eller en välvillig moralist utan den senaste i raden av Fullt Upplysta, som var och en uppstår var för sig i en tid av andligt mörker, upptäcker de djupaste sanningarna om tillvarons natur, och upprättar en dispens genom vilken vägen till befrielse igen blir tillgänglig för världen.” (sid. 14)

Buddhas upplysning, med termen ”buddha” som betyder ”uppvaknad”, liknar onekligen det islamiska konceptet om gudomlig uppenbarelse och upplysning också. Även om det är viktigt att inse skillnaderna vid första anblicken mellan det buddhistiska begreppet upplysning (som utan tvekan inte skänktes honom utan snarare kom inifrån, med målet att upplysning kan uppnås för andra som också söker det) och det islamiska konceptet om upplysning (där en profetia skänks en individ från Gud själv), är det också lika viktigt att förstå djupet av Buddhas upplysning och splittring det i två separata begrepp: hans egen personliga ”sasana”, eller upplysning, där hans profetskaps liknande status och själva buddhismens födelse innebär att ingen kan nå hans nivå, och en bredare uppfattning om upplysning där alla som följer i hans fotspår kan uppnå en viss nivå av ”sanning” och visdom.

Dessa två nivåer av Buddhas upplysning, där den ena är specifik för honom själv och den andra ett vidare begrepp av upplysning för alla dem som följer ”sanningen” eller ”verkligheten”, liknar i själva verket de islamiska föreställningarna om en profetskap och ”walaya”, eller ”helgat medvetande” för gemenskapen av anhängare runt profeten. I båda fallen av buddhism och islam är upplysning både för den specifika individen som ledde rörelsen såväl som för dem som följer i deras fotspår för att uppnå Sanningen.

Koranen säger: VI HAR aldrig sänt ett sändebud som inte talade samma språk som det folk [till vilket han sändes], så att han klart kunde lägga fram [sitt budskap] för dem. (14:4). Buddha (samtidigt som han erkände att Allah vet det mesta) kunde ha varit en budbärare som sänts till sitt folk, och talade inte bara dåtidens fysiska språk utan dåtidens kulturella och samhälleliga språk för att hjälpa till att sprida hans skänkta upplysning på det sätt som folket av hans tid och plats skulle förstå bäst.

 

Dhikr och Mantrayana

I både islam och i de flesta buddhistiska skolor är essensen av hågkomst och åkallande bön också slående lika. Dhikr, det islamiska begreppet aktiv dyrkan, kan delas upp i två delar: åminnelse och åkallan av Gud. Denna djupt andliga tillbedjan av Gud i islam kombinerar både medlen och målet för ”Sanningen”, vilket betyder att dhikr är en form av att nå permanent medvetande såväl som ett sätt att förverkliga detta medvetande.

Å andra sidan inom buddhismen, särskilt i buddhismens Mahayana- och Vajrayana-skolor, finns det en liknande föreställning om åkallandet av de absoluta figurernas namn som en väg mot frälsning eller att erhålla sanningen. Traditionen som ofta kallas Mantrayana, ”mantrats fordon”, i tibetansk buddhism är ett exempel på den vikt som läggs på de upprepade och högljudda åkallandena av de absoluta gestalterna i buddhismen för att också uppnå ren andlighet.

De buddhistiska traditionerna av bön, meditation och besvärjelser pekar alla mot den upprepade vikten av att erhålla upplysning – det är en konstant och aktiv andlighetsrörelse inom buddhismen som hjälper dem som följer den att förstå sanningen om Dharma. På liknande sätt i islam innebär den upprepade föreställningen om dhikr, där man är i ett konstant och aktivt tillstånd av att minnas sanningen om Al-Haqq, att det i båda religionerna inte kan finnas någon andlig tillväxt utan ett konstant tillstånd av dyrkan.

Koranen säger: Bönen avhåller [den bedjande] från skamlösa handlingar och allt som strider mot rimlighet och förnuft. Men först och störst är åkallandet av Guds namn. (29:45). Dalai Lama, på frågan om den buddhistiska besvärjelsen ”Om mani padme hum” ensam skulle vara tillräckligt för att ta någon till upplysning, svarade att ”det skulle verkligen räcka för en som hade trängt in i hjärtat av dess innebörd, en dom som i sig själv bekräftar talesättet att Om mani padme hum innehåller ’kvintessensen av alla Buddhors undervisning’” (s. 70).

I båda fallen finns det en djup helighet i minnet av ens andlighet och tillbedjan, som i slutändan verkar ta sin plats som hjärtat i varje religiös utövning.

 

Slutsats

Gemensam grund mellan islam och buddhism är ett otroligt steg mot att inte bara bättre förstå varje religion, utan också bättre förstå mänskligheten när den är som bäst: i tron ​​på en helig plikt att hitta en gemensam sanning som binder oss alla, och att tro på godheten som kommer från fridfull och kärleksfull andlighet.

Som författaren Reza Shah Kazemi vältaligt uttryckte det, ”De två grundläggande dimensionerna av helighet – vertikal och horisontell, metafysisk och etisk, gudomlig och mänsklig – kan ses definiera den väsentliga gemensamma grunden som sammanför islam och buddhism i en gemensam strävan efter den Ende ” (sid 112).

Låt oss be att gemensamma drag mellan både islam och buddhism är en anledning för oss att samlas som en gemenskap, och inte trots utan på grund av våra upplevda skillnader från det förflutna.